Eggleston igen

Om att inspireras

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag ska ta mer färgbilder nästa år. Och då specifikt bilder där färg är en betydande komponent i bilden. Men även bilder i William Egglestons anda. Han fick sitt gemombrott på Moma i New York med en soloutställning med endast färgbilder vid en tid då fotografisk konst handlade om svartvita bilder.

Jag har sett åtskilliga filmer om Eggleston. Här har vi en bra som är signifikant för hans fotografi. Bild- och ljudkvalitet är dock inte den bästa.

Imagine | The Colourful Mr Eggleston

I filmen använder han en svart M-Leica (troligtvis en M4) med winder och något som ser ut som ett Ultron 28 mm objektiv (ett sånt ekipage har jag också men det hade jag innan jag såg filmen). Lägg märke till hur han tar sina bilder. En svepande rörelse och <klick>. I filmen får man reda på allt om Egglestons sätt att ta bilder. Ursprunget till att han fotar det banala, det fula och det vardagliga. Också en del bakgrunder till olika bilder. Han berättar att han bara tar en bild på varje motiv för att slippa välja vilken som är bäst. Jag ska försöka anstränga mig med det också. I alla fall de gånger jag kör med film. Däremot  vill jag hålla mig borta från att bli en copycat. Det blir nog inte så svårt. Det finns inte mycket här i Sverige som liknar det amerikanska samhället.

Här är ett par bildexempel på när färgen är en betydande komponent i bilden.

Utan det gula skulle den här bilden vara en tråkig gatumiljöbild

Den här i svartvitt är inte lika intressant.

Bilden nedan hör till de gåtor jag funnit. Banalt, bisarrt eller vad? Typisk Egglestonbild tycker jag.

Man kan ju fråga sig vilka dörrar som öppnas med dörröppnarna? Har det suttit fejkdörrar i de mörkröda fälten?

Eders hängivne