Ååh, dessa söndagspromenader!

Ofta gick vi söndagspromenader. I bästa maskeradstil blev det då finbyxor, skjorta, söndagsrock, fuskolle och keps. Det enda som kändes bekvämt var kepsen. Den satt ju på hela veckan. På vintern var det lite mer ok. Pjäxor, ”vanliga” vinterbyxor, tröja och anorak. Allt krönt med en stickad mössa. Söndagspromenader var likafullt inte populära hos undertecknad. Då måste man ju gå den väg nån annan bestämt. Och alla såna vägar var tråkiga. Bäst var att springa fritt dit lusten styrde kosan.

Månadens profilbild är hämtad från en sån där söndagspromenad där vi till sist hamnade på Kungsberget, ett stenkast från där vi bodde. Min yngre bror (d.ä. ty jag har två) hukar framför mig och jag kisar fånigt flinande mot solen och kameran. Det är 1962, livet leker utom på söndagarna. Bättre profilbild än så här bjuder inte maj 2009. Håll till godo.

Strandraggare och nakenbadare

I mitten på 90-talet var vi på Naxos ett par veckor. Första veckan gjorde vi det som turister gör och åkte en del turer. Andra veckan latade vi oss och åkte varje dag till en badstrand, Agia Ana, som var känt för sina nakenbadare. Inte var det så många nakenbadare där men mycket minimalt med täckande textilier i alla fall. Nästan varje dag kom en övermogen grekisk lantis dit klädde av sig allt och strosade längs stranden med den hårda picken i vädret så nära alla solbadande kvinnor som möjligt. Han la sig ett par meter ifrån och glodde och svajade med utrustningen. Alla ignorerade honom. Några t o m försökte schasa bort honom. Han fick inga ”napp” såvitt jag kommer ihåg.

En betydligt beskedligare och blygsammare strandpojke njöt av livets härlighet på Dragsön i Grumsfjorden de 28 juni 1960. Vi åkte dit i farfars båt och tog in i en lånad sommarstuga. Jag kommer inte ihåg så mycket av den helgen men mamma har låtit mig veta att det snöade 1 juli och eftersom taket läckte avbröt vi semestern på ön och åkte tillbaka till farmor och farfar i Slottsbron för några dagar istället. Det här ögonblicket minns jag dock där jag satt i en grop i sanden och njöt av det okomplicerade livet som bara barn kan =)

Mars månads profilbild

Prerafaeliter och daguerrotyper

Det börjar likna en vana (eller ovana för en del) att gå på Nationalmuseum. Så gjorde frugan och jag idag också. Frugan har bra koll på vad som är intressant att se och jag hänger gärna på. Både av intresse och för tillfället att lufta kameran. Den här gången liksom förra gången tog jag med Dogmakameran och vardagskameran, Coolpixen, ligger alltid i rockfickan. På muséet får man naturligtvis inte fotografera så jag tittade bara på de fina färgstarka målningarna. Men det blev också en fotografihistorisk upplevelse. Ett ansenligt antal daguerrotyper var utställda tillsammans med målningarna. Den tidens fotografer levde liksom i symbios med prerafaeliterna då de senare ville avbilda naturen mycket naturtroget och fotograferna tog bilder av den precis som den var. De kände varandra och umgicks.

Vi brukar avsluta med en middag i restaurangen på muséet men eftersom utställningen nyss har öppnat var det knökfullt så vi tog en promenad till Gamla stan och satte oss på tehuset Chaikhana på Svartmannagatan och tog en lätt måltid med gott te.

Döda fotografers sällskap

Jag brukar roa mig med att hälsa på dom som hälsar på mig på Fotosidan, kolla lite bilder, kommentera. Ett sätt att ge tillbaka för deras artighet att titta in på min sida och göra detsamma. Många FS-vänner har jag upptäckt på det viset. Men jag blir väldigt ofta besviken då många av mina besökare är som döda fotografer. De berättar inget om sig själva och laddar inte upp några bilder. Det finns säkert en anledning till blygheten så jag ska inte döma någon. Alla är välkomna till min sida. Fönstertittare skulle man kanske kunna kalla dom =) De är som ”tittkunder” i en affär. De som aldrig köper nåt utan bara shoppar i tanken. Man undrar ibland vad de tycker, om dom tycker, vad är det för några? Ibland har jag försökt pusha någon att börja dela med sig men det är som att prata med lik. Döda fotografers sällskap kallar jag dom. Jag har ingen bild på en död fotograf så det får bli en bild på en levande =)

 

PS

Då och nu 4 - Uthuset

Det är vemodigt att gamla miljöer försvinner men så är ju människans förbannelse att vilja göra allt bättre och finare än det har varit förut. Så det är tur att någon fotograferar och bevarar minnen åt eftervärldens nostalgiker och forskare =) Den här gången ska det handla om uthuset på Kyrkogatan 23. Det stora röda långa med sitt mystiska innehåll  i förråd, tvättstuga och vedbodar. Det hade varit kul att ha lite inomhusbilder från det men det vet jag inte om det ens finns. Lukterna minns jag än men det kan jag inte förmedla här. Gertrud och Gösta Berg bodde i uthuset innan de flyttade in i stora huset och när de flyttade hyrde pappa deras gamla kök som hobbyrum och förråd. Det hade fönster mot gatan. Våran vedbod hade inget fönster och låg i andra änden av uthuset. Vi hade som alla i huset vedspis och kakelugnar. Fotogenkamin hade vi också och till mitt rum köpte pappa det lyxigaste som fanns på den tiden. En elradiator på 600W. Men det var ju uthuset det skulle handla om. Dags för lite bilder.

1961
Om du tittar noga bakom dessa glada hamnsjåare så ser du uthuset i all sin faluröda glans. De många fönstren till vänster i bild släppte in ljus i tvättstugan och en korridor i "lägenheten".

1945
Vår hyresvärds familj framför entrén till uthusets "lägenhet" och tvättstuga.

1966
Uthuset i vinterdräkt (för alla vinterälskare) den snörika vintern 65/66. Här syns också trädgårdsförrådet längst bak på tomten. Soptunnorna stod bakom det så vägen dit var alltid skottad.

1966
Mera snö. Utsikt från soptunnorna ner mot Norra Långgatan. Vår vedbod låg närmast hörnet på uthuset med dörren rakt mot fotografen (pappa).

I uthuset gjorde jag min första erfarenhet av aerodynamikens mysterier. Jag snickrade ett flygplan av en smal brädbit och en vinge av masonit. Det kunde inte flyga, bara störta. Aerodynamik förblev ett mysterium till dess jag började på teknis.

2008
Så här ser det ut idag Om uthuset hade varit kvar hade det legat i bildens högerkant. Visst är de nya husen fina. Men charmen från ett gammalt rödmålat uthus kommer aldrig tillbaka. Att sitta med ryggen mot uthusväggen en solig dag och tälja på en träbit medan träet i väggen knakar när ett moln drar förbi kommer aldrig tillbaka annat än i minnet.

2008
Om uthuset hade varit kvar så hade jag stått bakom det och bara fotogtraferat en rödmålad vägg och grannens garage. Där trädet nu står, ungefär, låg uthuset.