Puck tur och retur, tack

Jag undrar vad spärrvakten skulle säga om den beställningen? Det var träff på Puck igår och jag tog som vanligt det blåa tåget från Råcksta till Slussen. Väl där gick jag en omväg till caféet. Här är bilder från min väg.

Saltsjöbanan

Stockholmarens kännetecken - hast

Guldfjärdsplan

Bäst att vara rädd om skylten. Allt som kan stjälas stjäls.

Hiltons allseende öga

Backen i början av Brännkyrkagatan e dryg. Säkert mer än 10% lutning.

Maria kyrka. På hörnet till vänster ligger Puck. För tidigt. Går längre.

Brännkyrkagatan har också en puckel

Bengan och Mats. Den här gången försökte vi klämma ur Bengan vilken den bästa Leican är. Vi fick reda på många som det inte är =) Han avslöjade sig dock lite för den som hade förstorat tratten på örat men här väljer jag att låta tiden ha sin gång med Bengans kommande förlösning av hemligheten. Det var uppenbart att han har födslovåndor men också en stor och respektingivande finkänslighet.

Trångt var det som vanligt på borden med kaffekoppar, bakverk och kameror.

Bernt makrofotograferar  Monicas bulle med en handhållen närbildslins.

Mats med sin mellanformatare. Ett härligt stycke kamera.

När alla kameror hade blivit klämda, kaffet urdrucket och allt var sagt så drog vi hemåt, var och en på sitt sätt.

Värmestuga i vintermörkret

Fel tåg

Väntan. 4 minuter till.

Första Dogma-rullen är klar

Så har jag då äntligen kört den första rullen från ax till limpa i mitt Dogmalöfte. Det är underbart befriande att gå omkring och skjuta snapshots och slippa tänka på att alla inställningar i digitalkameran ska vara rätt. Visserligen är skärpeinställningen manuell men vad gör det? Här några exempel. Mer finns att se i mitt Dogma-album.

Söder

k:fem

Medresenär

Slussen och äntligen en date

Efter några lama försök lyckades jag äntligen ordna en date med Lasse. Vi skulle träffas vid Slussen. Jag kom lite tidigt så jag tog lite bilder. Sen upptäckte jag Lasse som smög lite för att ta kort på mig när jag skulle ha kommit ut från T-banan. Men jag var redan ute och tittade på honom. Lasse är en söderkis som inte vet var Puck ligger =) Jag hade bett honom välja ställe så det blev Puck och kaffe och ”ostfralla” och fotosnack och allt om livet och sånt. Helmysigt var det. Passade på att uppvakta den snart femtioårige kisen med en liten present. Sen drog vi oss ner mot Götgatan och åkte hemåt i hans bil. Här är lite bilder från dagen.

*
De e vår nu

Lasse mitt i livet och med glimten i ögat.

Du skall älska bilden som den är

För de som följt min blogg är det redan bekant att jag har varit motsträvig till DOGMA07-sällskapet. Men allt som jag egentligen har ifrågasatt kommer med den nya DOGMA-deklarationen (när den nu kommer) att sopas undan så jag finner för gott att kliva in och ansöka om en stol i Asketernas Akademi med följande DOGMA-löfte i bagaget (baserat på nuvarande deklaration):

Kamera:      Chinon CE-5

Objektiv:     28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Film:           Kodak Tmax400 och framkallare Tmax Professional

Chinon CE-5 med 28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Tmax 400 är laddad

Den här kameran var min första egna kamera och är så att säga mina egna rötter inom fotografin. En tidigare grodd fanns i Zeiss Ikon Nettar 515/16 som är en liten pocketbälgkamera och mycket behändig som snapshotkamera om än lite tidsödande att ställa in. Egentligen perfekt för hyperfokalinställning. Kanske ett senare DOGMA-löfte.

Jag har gått över till den mörka sidan

Darth Vader hade inte kunnat finna en villigare adept. Jag åkte hem till Åmål för att hälsa på mamma och pappa. Dels för att kolla läget men också för att på allvar ta itu med det fotografiska hantverket. Jag ville lära mig att framkalla film och ”göra kort” och en bättre lärare än min pappa kan jag inte tänka mig. Han har fotograferat sedan 1947 och efter att ha gått med i Åmåls Fotoklubb 1967 eller 68 har han erövrat åtskilliga bevis för sin fotografiska konst. Jag har med andra ord spenderat ett par dagar i pappas mörkrum.

Snön kom lagom till jag kom hem och gjorde exponeringsmätaren upplivad så jag tog tillfället att köra den första rullen för året i min ”nya” fotograferingsmaskin, en Bronica S2A, som är lyckligt befriad från sådan teknik som kan ryka eller bli full med löss. En maskin av ädlaste rostfritt 18-8-stål polerat till spegelglans, kristallklart glas och vackra läderdekorationer. Den väger 1,85 kg med film laddad så jag måste nog gå på gym innan jag tar nästa rulle. Nu körde jag med pappas stora stativ som väger mer än kameran. Här en bild på min drömmaskin som i fotograferingsberett skick har en slående likhet med ett litet ånglok.

 

När man trycker på utlösaren här så startar en mindre jordbävning och när kortet är taget har man en klar minnesbild av att ha hört en kollision med mycket plåtknyckel. Behöver jag säga hur förtjust och förälskad jag är. Det här är min nya älskarinna.

Jag framkallade förstås filmen själv. Det var ju det jag skulle lära mig. Jag lärde mig handgreppen med spiralen och dosan i fullt dagsljus på en kasserad film, blundade och försökte i ”mörker” tills det gick bra flera gånger på raken. Sen körde jag skarpt med pappa som backup. Backupen behövde aldrig användas. Framkallningen gick bra hela vägen och jag tror t o m att pappa blev imponerad av negativens kvalitet. Några rutor från inomhusbilder blev inte bra (underexponerat) men annars var allt klart godkänt. Här ett par bilder från rullen som är skannade. Några till finns i mitt album Bronica.

Sofiagatan med äldre hus

Dagen därpå kopierade jag bilder. Det var ett tag sen jag gjorde det senast så allt var i praktiken nytt även om jag förstås kunde allt vi gjorde ”på papperet” =) Jag kopierade både mina färska negativ och gamla bilder som pappa tagit. Jag hade speciellt riktat in mig på bilder på mig själv att ha till kommande profilbilder. Det kanske inte många känner till men jag kör ganska mycket research bakom mina gamla bilder.

Summan av det här är att jag är såld på svartvitt och silverhantverket i den mörka sidan av fotografins värld...