Rolleiflex och de praktiska tillbehören 4

Avsnitt fyra i serien om de praktiska tillbehören till Rolleis TLR:er kommer att behandla närbildslinser och objektiv.

Det var vanligt förr att man satte på försättslinser för att ändra brännvidden på kamerans fasta objektiv. Vips så fick man både ”macro”, vidvinkel eller tele. Franke & Heideckes ingenjörer hade ingen brist på fantasi utan skapade sånt som kunde behövas. Ett drömjobb för ingenjörer, tror jag.

Närbildslinserna äro tre och de heter mycket fantasifullt Rolleinar 1, 2 och 3. De finns för alla bajonetter förstås och förekommer flitigt på auktionssajterna. Möjligen med undantag av trean.

Med en Rolleinar på objektivet ändras fokuseringsområdet enligt nedan.

Rolleinar 1: 45-100 cm. Särskilt populär för porträttfoto.

Rolleinar 2: 31-50 cm

Rolleinar 3: 24-32 cm

Som du förstår innebär detta ett problem på en TLR då objektivet och sökarobjektivet befinner sig på ett avstånd från varandra. Parallaxfelet blir mer än vad kameran normalt klarar att hantera. Därför består Rolleinarer av två linser. En för objektivet och en för sökarobjektivet. Se bild

Min Rolleiflex med Rolleinar 2

Den tjockare linsen är avsedd för sökarobjektivet och tjockleken beror på att linsen är vinklad inne i hållaren för att rätta till parallaxfelet. Därför har sökarlinsen en röd prick som ska vara riktad uppåt.

Bild tagen med Rolleinar 2

Bild tagen med Rolleinar 3

För Telerolleiflexmodellerna fanns ytterligare försättslinser, nämligen

Rolleinar 0,35: 125-280 cm

Rolleinar 0,7:   93-138 cm

Och nu till de riktiga objektiven med det fantasifulla namnet Rollei-Mutar. Riktiga objektiv som sattes på standardobjektivet. Jag känner till tre:

Rollei-Mutar 0,7: ger 54 mm brännvidd för 75 mm objektiven (vidvinkel)

                             och 57 mm  brännvidd på 80 mm objektiven

Rollei-Mutar 1,5: ger 109 mm brännvidd på 75 mm objektiven (tele)

                             och 116 mm brännvidd på 80 mm objektiven


Rollei-Mutar

Den tredje är något helt annat. Carl Zeiss gjorde ett teleobjektiv till Rolleiflex, Magnar 4X. Som namnet antyder förlänger det brännvidden fyra gånger. 75 mm blir då 300 mm och 80 mm blir 320 mm.


Magnar 4X

75 mm/3,5 och 80 mm/2,8 var ju standardbrännvidderna på Rolleikamerorna. Jag har faktiskt sett och bjudit på en Magnar 4X men besinnade mig och lät någon fågelfotograf ta hand om den. Jag ångrar mig inte men om jag får tillfälle att låna en ska jag naturligtvis prova. Är man Rolleinörd så är man.

Till sist måste jag också nämna Rolleis Mikro-adapter. Att fotografera vid den här tiden var lika fyllt av möjligheter som idag. Möjligen krävde det mer kunskaper av fotografen än dagens kameror gör.

Mikro-adaptern är helt enkelt en adapter för att kunna fotografera i mikroskop och består av två delar, Rollei-Mikro-Tub med klämfattning för mikroskopet och ett Rollei-Mikro-Prisma med inställningskikare.

Man började med att ställa in skärpan med mikroskopratten medan man tittade i inställningskikaren och sedan sätta kamerans sökarobjektiv på adaptern och för att ställa in skärpan i kameran. Sedan flyttade man kamerans objektiv till adaptern för bildtagning. Hela tiden kunde man övervaka vad som händer med det studerade objektet i kikaren.

Mikro-adapter finns för alla bajonetter och modeller med Tessar eller Triotar, Planar eller Xenotar. Det här är makro på riktigt!



Tvärsnitt av lönn. Denna är INTE tagen med Rolleiflex utan en vanlig spegelreflex med motsvarande adapter (1974). Resultatet hade blivit detsamma.

I nästa avsnitt lämnar vi optiken för att titta på andra tillbehör och dessa är minst lika spännande och fantasifulla.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Körkort med Rolleicord IV

Eftersom jag har en fotointresserad pappa så var det naturligt att körkortsfotot skulle tas av honom. Han riggade upp en vit bakgrund och en stol. Hemgjorda lampor arrangerades för lämpligt ljus och sedan sköt han upp en rulle. Troligtvis Tri-X. Ur denna serie valde jag då som nu den bild som skulle pryda mitt första körkort. I oktober blev det klart men eftersom jag inte hade en egen bil lånade jag mina föräldrars Ford Anglia -58. Mamma hade köpt den av en god vän för 50 kr och pappa spenderade åtskilligt med tid på att få den i ordning. Svart var den och med röda galonsäten. Vindrutetorkarna var vacuumdrivna och fick bra fart om man lättade på gasen lite. Här är en bild på Anglian. Det står EGR på den men EGR var inte uppfunnet då så vid tiden för detta foto var det bara en meningslös akronym. Mitt körkortsfoto från 1972 blir alltså mars månads profilfoto.



Bilden är tagen med pappas Practika IV några år senare. Sannolikt på Ektachrome 200.

Jag hade tänkt skanna in mitt första körkort också men jag kan inte hitta det, trots ivriga efterforskningar. De senare finns bevarade men det första är tillfälligt ur sikte.

PS

Till höger skymtar baken på en Ford Taunus 12M Coupé -65. Mina föräldrars nästa glidare. Också den med röda galonsäten.

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Om rynkor i porträtt

I högerkanten på Facebook läste jag följande.

”Sensationell rynkmetod”

”Nya biotekniska upptäckter revolutionerar kosmetiska produkter. Ger Synlig effekt efter bara 15 dagar”.

Allting går fortare nuförtiden. Mig har det tagit 55 år! Och inte är de särskilt djupa heller. Men jag använder ju den naturliga metoden för den kostar mindre =)



Bilden tagen med Rolleiflex utan att använda självutlösaren. Det ni! (Koncentrationsrynkorna blir djupare då)

Mellanformataren

Oväntad internationell framgång

För andra året har jag deltagit i The Everyman Photo Contest. Resultatet har nog varit klart ett tag men jag tittade in mest för att kolla. Den här gången fick jag dubbel utdelning från förra året. Två bilder. Och båda har varit refuserade i Galleri FS. Tänka sig! Nå, det är bara roligt att det går bra någon gång.  Det är ju trots allt inte samma jury. Här är de publicerade bilderna.




I kategorin people/portrait
Titel: Eyecatcher




I kategorin travel/architecture
Titel: Broken wings