Ressällskap

Kvinnor åker ingenstans utan handväska. Jag åker ingenstans utan en kamera

I morgon bitti, tidigare än jag är van vid, åker jag till Barcelona för en konferens . Nu är det  slutliga kameravalet och vilka filmer av olika sort som ska med avslutat.  Kameraproviant för fem dagar med 30°C i skuggan. Det går väl åt ett par rullar, garderar med flera.

Det här packade jag ner nyss i handbagaget:

Fujifilm X100 får stå för merparten av färgfotografierna. Extra batterier, minneskort och laddare är med.

Dogmakameran Zeiss Ikon ZM med Elmarit 2,8/90 mm och Sonnar 1,5/50 mm. Reservbatteri är med och flera rullar av sommarfilmen  125 PX, ett par Tmax400 och en 5-pack Portra160  i reserv. (Om minneskorten skulle bli fulla.)

Dessutom har jag tagit med en hemlig kamera som är så kompakt att den bara slank ner. Den behöver ändå motioneras lite så den får följa med. De bilderna hamnar kanske i Retrokamerapoolen.

Jag tar ingen dator med mig så det kommer att bli en massiv avtankning av minneskort och framkallningsdosan kommer att gå varm när jag är tillbaka. Det dröjer nog innan ni får se något m a o.

Nu är det snart dags att uppsöka bingen. Uppstigning 03.00. God natt.

Mellanformataren

127-dagen framkallad

Jag tror Crimson har problem med 127-filmer

Det tog lite längre tid än vanligt den här gången. Visserligen säger de så på hemsidan men diafilmen jag skickade in bara någon dag innan kom hem ganska snabbt. De verkar ha problem med 127-filmerna. Torkfläckar efter kemi, repor i emulsionen, svarta och vita prickar. De vita prickarna är damm men de svarta? Nå jag ska visa några av bilderna från 127-dagen i alla fall så att ni vet att jag var ute och luftade en av mina Rolleiflex Baby. Det blev två rullar Bluefire Murano 160. En negativ färgfilm som jag starkt misstänker är en omskuren och omrullad Portra 160. Jag har inga bevis för påståendet men ryktet går. De använder i alla fall ett eget backingpapper som är svart och nytt.

Nu till bilderna.

Stor bländare. Med Babyn kör man EV istället för bländare och tid så jag hade inte järnkoll på storleken men det var sannolikt 3,5.

Här var ljuset lite bättre

Gustavsberg VII

Lite blommig fägring från gästhamnen.

Och lite kvinnlig

Mellanformataren

Dia-film Schneidgerät

Om en annan sorts diameter

Ännu en grej från avdelningen Fotografiska artefakter. Den här gången har jag fyndat i pappas mörkrum. Innan han flyttade från villa till lägenhet var det nödvändigt att reducera flyttlasset så den här flyttade till Vällingby där den kommit att användas för sitt ursprungliga ändamål så sent som igår.

Det är en Diameter som inte är rund! D v s den mäter diabilder och klipper dem i skarven mellan bilderna med en precision som är oklanderligt tysk. Förpackningen den ligger i luktar 60-tal lång väg och där står priset 15:- på baksidan. Om man skulle hitta en på Tradera eller ebay idag skulle den säkerligen kosta mer.

Förpackningen

I aktion

Med en liten styrpinne kan man justera läget för snittet. Den är ganska trög så den flyttar sig inte onödigt lätt. Styrpinnen passar i perforeringen. Sen är det bara att köra.

Det finns säkert modernare och mer avancerade apparater för det här men proppen har ju gått ur marknaden, liksom. Man kan nog fynda såna här på loppis om man har tur. För mig som nyss inhandlat några rullar Velvia 100 lär den komma till användning snart igen.

Mellanformataren

Sakta gå hem genom stan

Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt

Leica IIIf och Summaron 3,5 cm/1:3,5 (1954)

Mellanformataren

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren