Vad är väl en bal på Slottet?

Slottet i Finspång ligger, på holländskt vis, på en holme i Finspångsån. Det byggdes på order av Louis De Geer mellan 1668-1685. Det är ett typiskt lantslott från den karolinska tiden. Jag var där igår och njöt av den fina slottsparken med dess många små öar och broar. Nu är jag ingen naturfotograf så ni får ta mina snapshots som ett tips om ett fint ställe att fota på.

Slottet ägs idag av Siemens som för tillfället är min uppdragsgivare. De använder slottet som huvudkontor för turbintillverkningen och för representation. Ett imponerande ställe att ta emot besökare på!

 
Slottets framsida

Den fina slottsparken på baksidan.

En del av Finspångsåns många grenar som omsluter slottet.

Orangeriet från 1832

En annan gren av Finspångsån.

En mycket liten del av Siemens i Finspång. En imponerande anläggning (fabrik) och granne med slottet.

Auroratemplet från 1791

Några av de många broarna. Här bakom Orangeriet.

Mer finns att läsa om slottet på svenska Wikipedia.

Idag blir det fotopromenad i Norrköping med ZM och en X1-lös Berlinare =)

Färg vs svart/vitt - 4

Ännu lite mer om färg vs svart/vitt. Den här gången har jag använt en gammal bild från tiden då jag gillade starka färger. Jag brukade skruva upp Saturation ganska mycket.  Himlen är dock ganska utfrätt (men trogen hur det såg ut den dagen) och innehåller ingen bildinformation hur mycket jag än rattar och jag har ingen lust att hämta blå himmel för att lägga in i bilden. Jag är anhängare av den skolan som vill göra bilden färdig direkt i kameran. Låt vara med lite lagom pill i PS eller LR efteråt.

Sluresultat från Ligtroom

Här har jag jobbat mycket med att få fram detaljerna på loket. I originalfilen är loket väldigt mörkt men genom att lätta på Darks och Shadows kommer de fram. Lite extra färgmättnad ger lyster åt färgerna, tycker jag. Loket är nyrenoverat beträffande ångpannan och målningen och tillhör JÅÅJ, Järnvägssällskapet Åmål-Årjängs Järnväg som har ett museum i de gamla lokstallarna i Åmål. Loket står numera i Svanskog efter att banvallen spolades bort på ett ställe efter förra sommarens myckna regn. Reparationen uppskattas kosta någon miljon vilket är ganska mycket för en liten ideell förening att bära.

Slutresultatet i SEP, Silver Efex Pro

Återigen har jag valt förvalet High structure för att ytterligare förstärka detaljer på loket. Neutral film, inget filter och en lagom mängd omvänd rektangulär vinjettering . Återigen för att fokusera betraktarens intresse på det jag tog bilden för, loket. Det övriga sätter miljön och den urfrätta himlen är inte lika påfallande längre. Bilden är tonad med ljust "kaffe". Däremot kan jag inte framkalla den speciella doften av banvall och bangård men en betraktare som har känt den doften kan nog framkalla den utan större ansträngning ur sitt doftminne =)

Här har jag lite större svårigheter att välja en favorit. Men jag väljer nog den svart/vita tills sist. Kanske beroende på min svart/vita barndom och alla resor med tåg. Inte sällan bakom en ånghäst lite större än den här med röken smekande vagnens fönster så att man kunde tro att det var dåligt väder. Lukten av järnväg är för alltid fastpräglad i mitt doftminne. Minnet av träbänkar, vattenkaraffen och de veckade pappersmuggarna. Luftdraget i rumpan när man satt på toaletten och bajsade rakt ut på banvallen. Inte att undra på att man har ett par modelljärnvägar nerpackade i lådor i källaren =)

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 10

Ajdå. Det var ett tag sen sist så nu trodde du kanske att det var slut med tillbehören till Rolleiflex. Så är icke fallet. Den här gången tänkte jag ägna mig åt det som många både hatar och älskar, kameraväskan.

De flesta kameror vid den här tiden levererades med en kameraväska för att skydda den nyinköpta familjeklenoden i generationer. Filosofin vid denna tid var att en kamera var för livet och för kommande generationer. Det är ju därför vi fortfarande kan fotografera med de gamla kamerorna. Jag är rädd att de digitala modellerna inte kommer att göra mycket väsen av sig om 50-60 år. Tillverkarna och köparna tänkte likadant därvidlag så det föll sig naturligt att produkten skulle ha en välgjord väska. Även tillbehören fick sig en släng av samma inställning.

Ja, ursäkta, tillbaka till ämnet.

Kameraväskan till Rolleiflexar och Rolleicorder rymde nu inte hela kamerautrustningen. Men nära nog. Men med tanke på alla tillbehör de hittade på borde de nog ha uppfunnit den moderna kameraväskan/ryggsäcken tidigare. Franke & Heideckes kameraväskor för TLR:er var gjorda i brunt kvalitetsläder. Nu är det så med läder att utan adekvat skötsel så blir det sprött. Sömmarna äter sig ut ur lädret och många är de inlägg i olika forum som ägnar sig åt spekulationer om hur man ska laga ”ruttnande” kameraväskor och remmar. Den optimala lösningen är att låta bli att sätta på den enligt min mening. Här kommer några exempel på kameraväskor.







Väska till Telerolleiflexen




Babyn fick en egen design på kameraväskan av gråmålat läder med plast i kamerafästet och mellan väskan bakre och främre halva. 

Som jag tidigare sagt så spillde kvalitetstänket över till allt vad man gjorde så även tillbehören fick små söta läderfordral. Här är några exempel.

Filtren kunde sitta lättillgängliga i egna små fodral på kameraremmen. Med kameran runt halsen är det lätt att plocka fram och applicera. Jag har sett amerikakoffertliknande miniatyrfodral med plats för hela filtersatser Rolleinarer mm. Här är en annan variant.

Motljusskydd och Rolleinarer hade också små fodral som var lite tjockare än filterfodralen. Alla kunde sättas på kameraremmen. En välutrustad TLR-fotograf kunde nog vara en imponerande syn.

Ytterligare fodral fanns till Pentaprisma, Rolleikin mm. En riktig kameraväska var av nöden redan på 50-talet!



Finns det ett tillbehör till Rolleiflex så finns det en väska eller fodral till det, kan man tro. Emellertid saknas det till några. Stativtillbehören och pistolgreppet t ex.

Om man skulle ut och resa i tropiska eller annars fuktiga klimat utvecklade F & H en tropikväska av metall. Hermetiskt tät och målad i gedigen hammarlack i diverse kulörer allt efter årens mode.

Nu får det vara nog med kameraväskor och fodral. Jag tillhör den kategorin som menar att en kamera är bara redo om den inte är instängd i ett föralldel välment skydd.

Samtliga bilder har jag funnit på ebay

Nu börjar vi närma oss specialtillbehören vars praktiska funktion nog kan diskuteras i en del fall. Du får döma själv vad det lider.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 9

Den här gången tänkte jag vända mig mot interfacet mellan kameran och stativet ty här finns flera tillbehör. Till att börja med ska jag nämna snabbkopplingen till stativet, Rolleifix. Den har den vanliga stativgängan och passar till alla Rolleiflexer och Rolleicorder utom de allra tidigaste. Ingenjörerna ”standardiserade” helt enkelt många interface på kameran för att tillbehören skulle passa så många modeller som möjligt. Ibland gick det inte men för det mesta lyckades man bra.


Rolleifix


Babyn passar också som synes.

Ett annat tillbehör som kan roa fotografer som gärna tar panoramabilder är panoramahuvudet som monteras på stativet. Med hjälp av en inbyggd libell (vattenpass) ska man se till att kameran sitter helt vågrätt. Huvudet är indelat i 30°-lägen och då får man 12 lägen på hela varvet. Lika många lägen som rutor på filmen alltså. Fiffigt. Sen är det bara köra varvet runt och ta hela, eller delar, av rullen, framkalla, kopiera och klippa ihop = panoramabild. Jag har sett två modeller av detta tillbehör. Vem som kom först minns jag inte men jag tror det är den lilla.


Den lilla


Den stora

Ett annat tillbehör är stereoskenan som också ska fästas på stativet. Kameran monteras på släden som ställs i det ena ytterläget. Där tar man så en bild. Kameran skjuts över till det andra ytterläget där man också tar en bild. Dessa tvenne bilder kopieras bredvid varandra på ett papper som sedan monteras i en stereobetraktare. Den största svårigheten är nog att komma ihåg vilken bild som är höger respektive vänster. Stereobetraktare är sällsynt förekommande på sajterna men genom att studera bilder på antika dylika kan man nog lätt bygga en egen. Principen är att ögonen ska se två olika bilder för att därigenom uppnå en tredimensionell effekt. Därför finns det på stereobetraktaren en skiva mellan ögonen som hindrar det högra ögat från att se den vänstra bilden och vice versa. Stereofotografi var omåttligt populärt i början på det förra seklet. Faktum är att Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet med två stereokameramodeller några år innan den första Rolleiflexen.


Den uppmärksamme har redan sett att det är panoramahuvudet som sitter på sliden. Modulärt tänkande.




Stereo Heidosmat. En av de första modellerna från Franke & Heidecke.

Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg

Albert Kahns arkiv

Eller Värdet av dokumentärfotografi

Fransmannen Albert Kahn gjorde en välgärning åt eftervärlden när han lät fotografera människor och kulturer i hela världen. I hans arkiv finns ca 72.000 bilder, de flesta autokromfotografier i färg, och åtskilliga filmer från början av förra seklet fram till hans död 1940. Han hade en förkärlek till Japan och i detta program på SVT Play kan man se en fin dokumentär om hans stora projekt.

Japanska historiker är överförtjusta i hans bilder som beskriver ett Japan som inte längre finns.



Albert Kahn




















Så glöm nu inte att ta med din kamera i vardagen och ta bilder av den.


Mellanformataren