Rolleiflex och de praktiska tillbehören 10

Ajdå. Det var ett tag sen sist så nu trodde du kanske att det var slut med tillbehören till Rolleiflex. Så är icke fallet. Den här gången tänkte jag ägna mig åt det som många både hatar och älskar, kameraväskan.

De flesta kameror vid den här tiden levererades med en kameraväska för att skydda den nyinköpta familjeklenoden i generationer. Filosofin vid denna tid var att en kamera var för livet och för kommande generationer. Det är ju därför vi fortfarande kan fotografera med de gamla kamerorna. Jag är rädd att de digitala modellerna inte kommer att göra mycket väsen av sig om 50-60 år. Tillverkarna och köparna tänkte likadant därvidlag så det föll sig naturligt att produkten skulle ha en välgjord väska. Även tillbehören fick sig en släng av samma inställning.

Ja, ursäkta, tillbaka till ämnet.

Kameraväskan till Rolleiflexar och Rolleicorder rymde nu inte hela kamerautrustningen. Men nära nog. Men med tanke på alla tillbehör de hittade på borde de nog ha uppfunnit den moderna kameraväskan/ryggsäcken tidigare. Franke & Heideckes kameraväskor för TLR:er var gjorda i brunt kvalitetsläder. Nu är det så med läder att utan adekvat skötsel så blir det sprött. Sömmarna äter sig ut ur lädret och många är de inlägg i olika forum som ägnar sig åt spekulationer om hur man ska laga ”ruttnande” kameraväskor och remmar. Den optimala lösningen är att låta bli att sätta på den enligt min mening. Här kommer några exempel på kameraväskor.







Väska till Telerolleiflexen




Babyn fick en egen design på kameraväskan av gråmålat läder med plast i kamerafästet och mellan väskan bakre och främre halva. 

Som jag tidigare sagt så spillde kvalitetstänket över till allt vad man gjorde så även tillbehören fick små söta läderfordral. Här är några exempel.

Filtren kunde sitta lättillgängliga i egna små fodral på kameraremmen. Med kameran runt halsen är det lätt att plocka fram och applicera. Jag har sett amerikakoffertliknande miniatyrfodral med plats för hela filtersatser Rolleinarer mm. Här är en annan variant.

Motljusskydd och Rolleinarer hade också små fodral som var lite tjockare än filterfodralen. Alla kunde sättas på kameraremmen. En välutrustad TLR-fotograf kunde nog vara en imponerande syn.

Ytterligare fodral fanns till Pentaprisma, Rolleikin mm. En riktig kameraväska var av nöden redan på 50-talet!



Finns det ett tillbehör till Rolleiflex så finns det en väska eller fodral till det, kan man tro. Emellertid saknas det till några. Stativtillbehören och pistolgreppet t ex.

Om man skulle ut och resa i tropiska eller annars fuktiga klimat utvecklade F & H en tropikväska av metall. Hermetiskt tät och målad i gedigen hammarlack i diverse kulörer allt efter årens mode.

Nu får det vara nog med kameraväskor och fodral. Jag tillhör den kategorin som menar att en kamera är bara redo om den inte är instängd i ett föralldel välment skydd.

Samtliga bilder har jag funnit på ebay

Nu börjar vi närma oss specialtillbehören vars praktiska funktion nog kan diskuteras i en del fall. Du får döma själv vad det lider.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 9

Den här gången tänkte jag vända mig mot interfacet mellan kameran och stativet ty här finns flera tillbehör. Till att börja med ska jag nämna snabbkopplingen till stativet, Rolleifix. Den har den vanliga stativgängan och passar till alla Rolleiflexer och Rolleicorder utom de allra tidigaste. Ingenjörerna ”standardiserade” helt enkelt många interface på kameran för att tillbehören skulle passa så många modeller som möjligt. Ibland gick det inte men för det mesta lyckades man bra.


Rolleifix


Babyn passar också som synes.

Ett annat tillbehör som kan roa fotografer som gärna tar panoramabilder är panoramahuvudet som monteras på stativet. Med hjälp av en inbyggd libell (vattenpass) ska man se till att kameran sitter helt vågrätt. Huvudet är indelat i 30°-lägen och då får man 12 lägen på hela varvet. Lika många lägen som rutor på filmen alltså. Fiffigt. Sen är det bara köra varvet runt och ta hela, eller delar, av rullen, framkalla, kopiera och klippa ihop = panoramabild. Jag har sett två modeller av detta tillbehör. Vem som kom först minns jag inte men jag tror det är den lilla.


Den lilla


Den stora

Ett annat tillbehör är stereoskenan som också ska fästas på stativet. Kameran monteras på släden som ställs i det ena ytterläget. Där tar man så en bild. Kameran skjuts över till det andra ytterläget där man också tar en bild. Dessa tvenne bilder kopieras bredvid varandra på ett papper som sedan monteras i en stereobetraktare. Den största svårigheten är nog att komma ihåg vilken bild som är höger respektive vänster. Stereobetraktare är sällsynt förekommande på sajterna men genom att studera bilder på antika dylika kan man nog lätt bygga en egen. Principen är att ögonen ska se två olika bilder för att därigenom uppnå en tredimensionell effekt. Därför finns det på stereobetraktaren en skiva mellan ögonen som hindrar det högra ögat från att se den vänstra bilden och vice versa. Stereofotografi var omåttligt populärt i början på det förra seklet. Faktum är att Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet med två stereokameramodeller några år innan den första Rolleiflexen.


Den uppmärksamme har redan sett att det är panoramahuvudet som sitter på sliden. Modulärt tänkande.




Stereo Heidosmat. En av de första modellerna från Franke & Heidecke.

Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 8

Så har då turen kommit till film- och bildformat för Rolleiflexarna. Fastän säljarna på Franke & Heidecke bredde på om de många olika formaten kameran kunde ge så finns det egentligen bara tre (undantag finns) på rullfilm, 4x4 cm på 127-film, 6x6 cm på 120-film (620-film på den första, Rolleiflex Original) och 24x36 mm på 135-film. De två första formaten var ju kamerans inbyggda format, 4x4 cm i Babyn och 6x6 cm i de stora Rolleiflexarna och Rolleicordarna. De båda senare kunde byggas om för 135-film med tillbehöret Rolleikin. Dessutom kunde en del 6x6-modeller (Rolleicord V  och Rolleiflex T, t ex) köra 220-film (24 bilder per rulle). Som kuriosa kan nämnas att det fanns en Rieβenrollei (jätterollei) i början på 30-talet med filmformat 9x9 cm avsedd som studiokamera!

Varför köra småbild i en mellanformatare? Det vore ju som att byta en fullformatsensor mot en kompaktkamerasensor i en digitalkamera! Två anledningar kan jag tänka mig:

1) Man kan ta fler bilder innan det är dags att byta film.
2) Man får fler bilder per spenderad krona.

Rolleikin finns i olika varianter som passar olika modeller. Kameran måste byggas om/kompletteras. Ny filmhållare för 135-filmskassetter förstås, liksom en ny mottagarspole, räkneverk för 36 bilder och masker för filmen, schaktsökaren och sportsökaren. Puh! När man gjort allt det där tvivlar jag på att man är benägen att återställa för att köra mellanformat igen även om det inte verkar så svårt.

Rolleikin 1 passar Standard Rolleiflex och Rolleiflex Automat till modell 2 och Rolleicord.

Rolleikin 2 passar för Rolleiflex Automat fr o m model 3,5C och 2,8-modellerna.

En mängd masker fanns också för att få andra format men vad var egentligen nyttan med att t ex ha en mask för 6x4,5 cm? Man kan ju beskära en 6x6. Man kan visserligen få sexton bilder (Rolleiflex T och Magic) men måste helt plötsligt tänka på hur man vänder kameran! Man kan t o m köra 4x4 i en 6x6-kamera. Huvva!

Nå, att fotografera kvadratiskt format är en skarp utmaning men man ska inte dra sig för att beskära om det höjer intrycket av bilden. Det kvadratiska formatet är universellt och man behöver inte tänka på hur man ska vrida kameran. Det är bara att köra på.

Och så var det bladfilmstillbehöret. Här kan man verkligen undra vad det är fråga om! Ett steg tillbaka från rullfilmen till (nästan) glasplåtar. Nå, det hade nog sin användning men den är fortfarande lite gåtfull för mig. Jag har ofta sneglat på det tillbehöret och varit på vippen att köpa det. Det behövs ett särskilt bakstycke och därför måste modellen vara utrustad med ett löstagbart sådant. Bakstycket har plats för kassetter som laddas med film och det finns en särskild kassett för en mattskiva så att man kan ställa skärpan. Och glöm för all del inte det svarta skynket! Det fick man dock fixa själv. Jag har aldrig sett något svart tygstycke med Franke & Heideckes logga på. Det här tillbehöret känns som retro i kvadrat! Det är ju inte heller lika lättvindigt att framkalla bladfilm om man är van vid en dosa med spiral.

Jag ska också nu avslöja det mycket speciella tillbehör som jag hittade på en antikrunda på Kungsholmen i januari. Det är ett speciellt bakstycke framtaget för polisen. Många tjänstesaker hade de men att Rolleiflex var deras tjänstekamera har tidigare gått mig förbi. Bakstycket användes för att fotografera kriminella element av arten homo sapiens. Bakstycket har en slid för bladfilm som kan ställas i tre positioner och man kan därmed ta tre bilder på ett blad, ett från vardera sidan och ett framifrån. Jag har naturligtvis testat men skändligen misslyckats. Det fattas någon kunskap om användningen ty filmplanet ligger någon cm bakom det ordinarie filmplanet så att ställa skärpan på det vanliga sättet är inte att tänka på. Jag tänkte inte på det! Jag återkommer med exempel när jag lyckats.









Specialformat var det också. Jag tillverkade sex blad från en 120-rulle Tri-X i fullständigt mörker och laddade kassetterna.

Oj, det här blev långt men det kan inte hjälpas. Variationsrikedomen grasserade fritt hos Rolleiwerke. Och ändå kommer de inte i närheten av Zeiss Ikons modellflora, med varianter. Det är snudd på jobbigt att vara retrokameraentusiast. Prylsjukan är ett ständigt hot!

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Arvet efter farfar

Min farfar pysslade med mycket och det skulle vara svårt att göra honom rättvisa i ett enda blogginlägg. Så det får väl bli några till då och då. Idag tänkte jag visa en del av mitt arv efter farfar. Han var byggnadssnickare och hade förstås sin egen lilla snickebod i källaren på Skogsstigen 1 i Slottsbron. När han gick i skogen samlade han på sig grenar och annat med intressanta former och gjorde något av det i snickeboden. Han snidade roliga trägubbar också (han hämtade inspiration från den kände Döderhultarn) och dessa två har jag fått.

Korpral på permis. Vill ha ett foto av sig själv

Söker upp stadens gatufotograf som verkar sömning eller överförfriskad (och förmodligen luttrad).

Stå stilla.  Zzzz


Rolleiflex Automat med Rolleinar 2 och Tri-X

Mellanformataren

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 7

Detta avsnitt ska handla om Rolleiflash, TLR:ernas genialiska blixtaggregat.

Den enda information jag hittat om Rolleiflash indikerar att det funnits tre modeller varav jag bara har information och bilder för Rolleiflash 2 och Rolleiflash M, den senare bara en variant av 2:an med blixtskofäste.

Lamphållaren kan ta tre olika lampsocklar m h a adaptrar och risken att stå utan lampor blir därmed mindre. Förutsatt att man har blixtlampor med någon av de tre socklar som passar. På den tiden var det inga problem att få tag på blixtlampor men idag är det ett detektivarbete. Jag brukar fråga varje ny fotohandlare jag kommer till om de har några blixtlampor. Om de har det köper jag på mig några askar.

Rolleiflash monteras, helt genialiskt, på sökarobjektivets bajonett och finns naturligtvis för alla fyra bajonetter. Den går att ställa inom ett, föralldel begränsat, område men kan också vinklas nästan varvet runt genom att lossa på en låsmutter vid fästet och ställa den önskade vinkeln.

Batteri behövs förstås och här duger det inte med en massa 1,5-Voltare. Ett på 22,5 V ska det vara och det går fortfarande att köpa hos välsorterade batterihandlare (sök på nätet med ”everready 22,5v”). Kabeln sitter på en vinda inne i huvudet och kan enkelt dras ut och anslutas i blixtsynkkontakten. När man är klar spolar man tillbaka den. Som en kabelvinda.



Några passande lampor. Den stora till vänster ser hotfullt stor ut.

Glöm inte att ställa kameran på lampblixt. Annars blir det felexponerat. Blixtlampor brinner visserligen längre än en elektronblixt men de har en startsträcka som är ganska lång. Kamerans slutare är öppen ganska länge innan blixtlampan tänder om den är inställd på elektronblixt, X.

Förlängningskablar fanns att köpa då men nuförtiden ser jag inga på sajterna. Man kan också koppla ihop flera Rolleiflash på liknande sätt som man gör nuförtiden. Dock inte trådlöst om man inte går utanför originaltillbehören och letar.

Rolleiflash M var en specialmodell med ett fäste för Rolleiflex Magic-modellerna då dessa hade den vanliga tillbehörsskon på vänster sida.



Rolleiflash med bajonett resp. blixtsko (endast Rollei Magic)


Jag noterade också att Walter Heering på fullt allvar behandlade blixtpulver i ett avsnitt i sin Rolleibuch 1952! Men det tycker jag är överkurs för den här artikelserien =)


Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg.