AGFA APX 400 pressad till 1600

Grovkornigt, minst sagt

Första pressade rullen i min undersökning av 400 ISO-filmer. Jag ändrade senare strategi i vintermörkret och kör nu en av varje sort som pressad till 1600 ISO. Först ut av de pressade filmerna blev AGFA's APX 400. Här kommer några bilder. Förstora för att se eländet (kornen).

Båda bilder ovan är tagna från Skanstullsbron

Jag fikade på Fotografiska

Jag provade med blixt också

Grovkornigt, som sagt. Inte alls i min smak men jag kan tänka mig en användning för speciella motiv. Det ska bli intressant att se hur den är när man kör nominellt.

Eders hängivne

PS
Nu sitter det en Tri-X 400 i OM-2N och kameran står fortfarande på 1600 ISO 

Mera 85 mm

Om mitt andra ekipage

Mitt förra ekipage har jag just börjat använda så det blir inga bilder ännu. Nu har jag satt ihop konfiguration nummer två som kan köras parallellt med den första. Jag hade ju satt i en färgfilm i den förra så i den här har jag satt i en svartvit film, Neopan Acros 100. Den här filmen är just nu min favorit på grund av sitt fina korn och vackra tonomfång, särskilt när man kör den i stående framkallning. Det blir grymt fina negativ.

Olympus OM-2n med Zuiko f2/85 och Acros 100. Jag pressar lite till 160 som jag brukar.

Eders hängivne

PS
Snart presenterar jag ett tredje ekipage. Det digitala alternativet med ett objektiv som jag kan använda på ett hus för film också om jag vill. Stay tuned. Det är en grym glugg nästa gång. Också. 

Gotland runt med en gammal besättning

Om en retrosemester

2009 blommade min analoga galenskap ut ordentligt. Men som den lyckliga skit man kan vara hade jag kul med fotograferandet som aldrig förr. Gamla kameror flockades hemma under våren och efter Midsommar åkte vi på semester till Gotland, frun och jag. Och ett flertal gamla kameror. Det här inlägget för nästa profilbild kommer endast att innehålla bilder tagna med kameror som tillverkades före den digitala eran. Min D80 fanns förstås med och jag tog bilder med den också men de visar jag inte den här gången.

Vi bodde på Strand hotel. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Rum 333 hade den här utsikten. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Visby ringmur. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Vi hade Visby som bas och gjorde dagsutflykter åt alla håll. Den första till Fårö.

Vi skådade raukar på Fårö. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Besökte fiskeläget Helgumannen. Bronica S2A (1973) + Nikkor 2,8/75

Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi gick i kloster i Roma. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Klostret har blivit nöjespalats. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi hittade till Krusmyntagården. Contessa Nettel Piccolette (1921)

Piccoletten verkar ha fått starr så nu håller jag på med ett linsbyte. Den ska få nytt liv som hålkamera.

Vallmo fanns det överallt. Men de stod inte stilla! Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Någonstans på västkusten. Härifrån såg vi Stora och Lilla Karlsö. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Minns inte var dessa utredningsdetaljer hängde. Leica M3 (1955) + Elmarit 2,8/90 (1960)

Tillbaka i Visby. Botaniska trädgården. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Och så var resan slut. Och frun också. Här uppe på klinten strax söder om Visby. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Månadens profilbild är dock tagen på Millesgården. Rolleiflexens självutlösare funkar inte så jag balanserar kameran och trycker av på armlängds avstånd. Närgränsen på objektivet ligger på 0,9 meter så jag fick sträcka ordentligt på min lekamen.

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Mellanformataren

PS
Det var både första och sista gången jag tar med så många kameror på en resa. I maj åker vi över Atlanten och då blir det bara två, en digital och en för film. Men helt säkert flera objektiv.

The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

Mina bokfynd - 5

Barnmark, Mikael Andersson med text av Göran Tunström

"Under några somrar på åttiotalet arbetade fotografen Mikael Andersson på Johannesgården, en barnkoloni för stockholmsbarn i Dalarna. Han hade alltid kameran med sig och de bilder han tog blev en tidlös berättelse om lek, rädsla, mod, vänskap och kärlek som berör och får oss att minnas. De fångar barndomen just innan vuxenlivet på allvar anmäler sig. 

När fotografierna skulle ställas samman kontaktade Mikael Andersson författaren Göran Tunström, som blev tagen av närheten och äktheten i dem. Han skrev texter till bilderna, men boken blev aldrig helt klar då. Efter drygt två decennier har boken nu äntligen kommit ut. Med Göran Tunströms aldrig tidigare publicerade texter är Barnmark en av de mest särpräglade fotoböcker som gjorts om barndomen och den svenska sommaren."

Boken är ganska nyutgiven och finns att köpa lite varstans.

Mellanformataren

PS
Barnmark har tilldelats Svenska Publishingpriset i kategorin Praktverk.

PPS
Jag har själv ett förflutet på scout- och tonårsläger under många år. Välkända känslor och stämningar möter mig i Mikaels bilder.

PPPS
Det luktar den gamla Tri-X:en lång väg om bilderna =)