24 mm helmanuellt

Om ett gammalt objektivs välsignelser på en digitalkamera

Varje sommar åker vi runt på loppisar både  för nöjet och för att fynda om det går. Min fru fyndar oftare än jag men den gången jag ska skriva om nu var det min tur. Det var på bakluckeloppiset en söndag på Rosenhill som jag träffade på en amerikan som sålde lite Nikongrejer. Året är 2010 eftersom det här inlägget också blir historien om månadens profilbild.

Bakluckeloppis på Rosenhill. Den där Opeln var inte till salu.

Amerikanen. Han är gift med en svenska och bor i Sverige och var på tillfälligt besök hos bekanta i Hässelby. Han passade på att sälja lite Nikongrejer.

Eftersom jag sällan gör några inköp på loppisar hade jag inte några pengar med mig men vi löste det ändå. Jag hämtade objektivet senare hos hans bekanta.

Det objektiv jag köpte av honom var ett 2,8/24 mm för 200:-. Med det på min D80 med brännviddsförlängning på 1,5 ggr fick jag alltså ett 36 mm. Det var det jag var ute efter.

En av de första bilderna jag tog med objektivet blir nu månadens profilbild. Jag testade objektivet och det blev bra med en gång.

Profilbilden är beskuren till kvadratiskt format.

Lite senare satte jag på 24:an när vi gjorde en utflykt till Ulriksdals slott. Där pågick en trädgårdsutställning där olika trädgårdsdesigners hade gjort var sitt förslag på uteplats. Här kommer några bilder från den utställningen. Alla bilder är tagna med den gamla helmanuella 24:an.

Mellanformataren

PS
Numera kör jag 24:an på mina fullformatare istället. 

Äntligen!

Om en dröm som blev sann

Ja, det behövs väl i det här fallet bara pengar och tålamod. För ett tag sedan vann jag en auktion på en Contax IIa med en hel del tidsenliga tillbehör. Just en IIa har jag gått och suktat efter ett bra tag men inte hittat någon till ett vettigt pris. Samlarna nyper dem direkt till onödigt höga priser. Men här annonserade säljaren objektivet som defekt eftersom han inte kunde säga motsatsen (!). Det höll säkert samlarna borta, tror jag. Kameran trodde han dock var helt ok då slutaren fungerade (?!). Jag är ju särskilt förtjust i 50-talskameror och denna är sannolikt tillverkad 1951 efter att ha rådfrågat historikern och Zeiss-experten Peter Hennig om saken.  Och milde tid! Det LUKTADE 50-tal när jag öppnade kartongen.

Contax IIa med Sonnar 2/50

Ok, det var lite fungus (svamp) på linserna men första rullen får visa om det har någon betydelse. Annars blir det till att jaga upp ett objektiv från samma tid i bättre tillstånd. 

Barnsligt förtjust som jag är i att ta bilder med mesta möjliga manualitet, på sin höjd med hjälp av en separat handhållen manuell exponeringsmätare, ska jag nu ge mig i kast med att pröva denna legendariska fotoapparat. Den symboliserar det Zeiss som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget. Ryssarna tog Contax-programmet med fabrik och allt som krigsbyte och Zeissingenjörerna som blev kvar i väst fick konstruera en likadan ur minnet. Naturligtvis gjorde de den lite bättre än Contax II när de ändå höll på. Ryssarna döpte sedermera om sin till Kiev.

Förutom de tidstypiska tillbehören kanske jag också skulle investera i en Borsalinohatt och trenchcoat som personliga assessoarer att fullständiga bilden av en 50-tals amatörfotograf. Det är ju synd att jag aldrig köpte den där bull-Mercedesen modell -54 när möjligheten fanns på 80-talet. Men då hade allt tid förmodligen gått åt till en helt annan hobby...

Mellanformataren

PS
Det sitter förstås redan en rulle i kameran.

Gotland runt med en gammal besättning

Om en retrosemester

2009 blommade min analoga galenskap ut ordentligt. Men som den lyckliga skit man kan vara hade jag kul med fotograferandet som aldrig förr. Gamla kameror flockades hemma under våren och efter Midsommar åkte vi på semester till Gotland, frun och jag. Och ett flertal gamla kameror. Det här inlägget för nästa profilbild kommer endast att innehålla bilder tagna med kameror som tillverkades före den digitala eran. Min D80 fanns förstås med och jag tog bilder med den också men de visar jag inte den här gången.

Vi bodde på Strand hotel. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Rum 333 hade den här utsikten. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Visby ringmur. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Vi hade Visby som bas och gjorde dagsutflykter åt alla håll. Den första till Fårö.

Vi skådade raukar på Fårö. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Besökte fiskeläget Helgumannen. Bronica S2A (1973) + Nikkor 2,8/75

Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi gick i kloster i Roma. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Klostret har blivit nöjespalats. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi hittade till Krusmyntagården. Contessa Nettel Piccolette (1921)

Piccoletten verkar ha fått starr så nu håller jag på med ett linsbyte. Den ska få nytt liv som hålkamera.

Vallmo fanns det överallt. Men de stod inte stilla! Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Någonstans på västkusten. Härifrån såg vi Stora och Lilla Karlsö. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Minns inte var dessa utredningsdetaljer hängde. Leica M3 (1955) + Elmarit 2,8/90 (1960)

Tillbaka i Visby. Botaniska trädgården. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Och så var resan slut. Och frun också. Här uppe på klinten strax söder om Visby. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Månadens profilbild är dock tagen på Millesgården. Rolleiflexens självutlösare funkar inte så jag balanserar kameran och trycker av på armlängds avstånd. Närgränsen på objektivet ligger på 0,9 meter så jag fick sträcka ordentligt på min lekamen.

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Mellanformataren

PS
Det var både första och sista gången jag tar med så många kameror på en resa. I maj åker vi över Atlanten och då blir det bara två, en digital och en för film. Men helt säkert flera objektiv.

Vilken slutartid och bländare ska jag använda?

Eller "Hur fort kör en zeppelinare"?

Helt på skoj förstås så att ingen ska tvivla på mitt uppsåt. Jag har bara råkat komma över ett par antika fotografiska artefakter som jag bara tycker det är lite kul att dela med mig av. Det blir alltså ett inlägg om amatörfotografens hjälpmedel som han (eller hon) kunde göra bruk av för att, efter större eller mindre vedermödor, ta utsökta fotografier. Sitt ner och håll i er. Det här var på fullt allvar för ett halvt sekel sedan.

De' e' myck'e att hålla reda på! Men har du koll på läget så blir bilden perfekt!

Här kommer en till helt oumbärlig artefakt.

Diagrammet för skärpedjup

Sliden. Den har utförliga förklaringar och anvisningar på baksidan också men det besparar jag er.

Här har jag ställt in brännvidden 7,5 cm (Nettar eller Rolleiflex) och vill ha skärpa mellan 2 och 5 meter. Då ska jag välja bländare 11. Någon tid utlovas inte här.

Men rekommenderade längsta tider får man i alla fall. Det är väl tur att landskapen inte kör fortare än 3 km/tim. Och även om artefakten tillåter att man står så nära som 1 meter från ett flygande flygplan är det nog bäst att hålla i sig där man står på vingen =)

Jag vet inte jag, när man kommit igenom allt och ställt in kameran är troligtvis motivet borta.

Vi kan vara tacksamma att kameratillverkarna har stoppat in all denna kunskap i moderna kameror. Det vore ju synd att missa en zeppelinare =)

Mellanformataren

Paradiset är batterilöst

Hur man än vänder och vrider på saken så är batteribehovet ett h-e.

Jag har vanligtvis inte så svårt för att planera framåt men ändå händer det ibland att jag glömt att ladda batteriet till kameran eller glömt att ta med ett extra batteri. Och då står man där som ett fån och kan inte ta några bilder. Särskilt inte om man dessutom har glömt att ta med laddaren. Eller så har Clas Ohlson stängt.

Den enda säkra work-around är att använda en kamera som inte behöver batteri. Det har en baksida. Man kan inte använda Auto-allt. Allt blir manuellt. Man måste jobba själv, använda hjärnan till exponeringskalkyler och vänsterhanden till att hitta skärpa istället för att zooma. De enda tillbehör som fungerar som vanligt är avtryckarfingret och ögonen.

Det har en framsida också. Man kan inte använda en elektronisk sensor utan måste använda en ljuskänslig plastremsa. En del menar att det blir dyrt att fotografera då. Men jag tycker att det som inte kostar något inte är värt mycket mer heller. Att fotografera på plastremsa, framkalla och kopiera höjer värdet på varje bild med flera kronor "hver gang" man knäpper ett kort. Om en elektronisk bild ska få något värde måste den printas på papper. För papper kostar mer än elektroner. 

Min senaste batterilösa kompis. Leicas sista batterilösa modell. Laddad med diafilm som omväxling.

Tro inte att jag är emot batteriberoende kameror, det är bara lugnare att inte använda dem. Och det kan vara ett h-e att få slut på film också!

Mellanformataren

PS
Frysen är full av film så om jag bara inte glömmer att ta med en packe så e're lugnt.