Varför fotograferar folk?

Och varför i Herrans namn fotograferar Jag?

Jag fortsätter att tränga in i fotografins historia för att kanske finna en bra förklaring till varför jag fotograferar. Och andra med för den delen. Man brukar ju säga att när så många gör det kan det ju inte vara fel! Det är en känslig extensiell fråga som fler än jag har mött. Som om man inte kan svara på den är man en ömskansvärd varelse. Jag kan inte förklara varför jag samlade frimärken i ungdomen heller. Men så har jag slutat med det också. Är det dags att sluta fotografera nu också efter 47 år med en kamera?

Min väg har korsats av en liten lätt bok av Robert Adams, Why people photograph. Det enda lätta med denna bok är vikten. Den är tungläst och författaren använder en vokabulär och grammatik som överstiger mina redan goda kunskaper i engelska. Det är för övrigt bokens största värde. Äntligen har jag ett tvingande  tillfälle att öka mina kunskaper i riddarnas och gentlemännens språk. Författaren måste vara världsmästare i långa meningar med åtskilliga bisatser, inflikade förklaringar och slutsatser så när jag väl kommit till punkt är jag både mentalt svett och desorienterad. Svårigheterna får mig osökt att tänka på det tyska språket där läsaren hålls på halster ända till meningens sista ord. Verbet som slutligen förklarar vad som har hänt.

Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra. De är bara tillfälliga dekorationer i Fotosidans läsrum.

      
Norra väggen

Bokens första del innehåller till synes slumpartade ämnen såsom kollegor, arbete, hundar och humor.  Här hittar jag inga ledtrådar till mitt sök. I den andra delen ger han sig in i mikrobiografier om kända och, för mig, okända fotografer. Här kommer ett axplock.

Edward Weston

 16 sidor om en besynnerlig fotograf med förkärlek till nakenstudier och naturbilder (läs stenar). Även om han hade ett sexuellt förhållande med alla sina modeller är hans bilder, enl. författaren, kalla som is. Han är bara intresserad av de former en kropp kan uttrycka. Adams har läst en annan författares biografi över Weston, Maddock, och kritiserar väl egentligen mer hans verk än fotografens vilket får Adams att framstå lite besynnerlig själv. Kanske säger Henri Cartier-Bressons kommentar om Weston mer än något annat: "Världen håller på att falla sönder och Weston tar bilder av stenar!" Men Amerika var längre från krigets realiteter än Frankrike.

Paul Strand

17 sidor om en fotografisk nationalpoet. Jag slås av likheten med den svenske fotografen Sune Jonsson och hans dokumentära skildringar av den svenska glesbygden. Strand älskar Amerika och skildrar livet i New England i underfundigt enkla, raka bilder. Time in New England förefaller vara hans praktverk. Adams har valt att publicera två bilder av Strand, Mr Bennet och en kvadratisk bild på en träkyrkas vita entrégavel. Två bilder! Och ändå säger mig dessa två bilder mer om den Amerikanska landsbygden än alla bilder på Grand Canyon eller "Old Faithful" jag sett. I avsaknad av ett större biografiskt verk om Strand måste Adams göra en egen analys om Strand och hans verk. Det är välgörande att till slut hitta en liten ledtråd till varför Strand fotograferade. Hans fullständiga delaktighet i ett socialt sammanhang och kärleken till människan.

1950 flyr Strand McCarthyismens Amerika (som han anser förstör landet och dess medborgare) för att leva i en by i Frankrike. Okunnig i franska språket blir han en främling och finner sig stå utanför det sociala sammanhang som triggar hans fotograferande. Hans fotograferande dalar där betänkligt.

        
Västra väggen

Laura Gilpin

11 sidor om en kvinnlig motsvarighet till Edward S Curtis. Gilpin fotograferade främst två motiv: Navahoindianskor och deras barn samt storslagna naturscenerier. Gilpin är inte särskilt känd utom i de omgivningar hon verkade, sydvästra Amerika. I Adams beskrivning förstår jag att även här finns samma engagemang i ett socialt sammanhang som Paul Strand hade på sitt håll. Gilpin kritiserades oftast för två saker. Stilen på hennes porträtt var i bästa fall kopior av redan prövade stilar. Vad som skiljer ut dem från andra, menar Adams, är hennes sympatiska seende. Den andra kritiken gällde hennes pictorialistiska bilder. Men som hon hade den ledande amerikanska pictorialisten som lärare kan hon väl ursäktas, tycker jag. Gilpin verkar vara en typ av fotograf man kan fördjupa sig lite till i.

Sedan följer ett antal andra fotografer på färre och färre sidor. Judith Joy Ross (3 sidor och en bild), Susan Meiselas (3 sidor och en bild), Michael Schmidt, Berlin  (5 sidor och en bild), Ansel Adams (6 sidor utan en enda bild), Dorothea Lange (4 sidor utan en enda bild) och till sist Eugene Atget (7 sidor och hoppsan, en bild). Ansel Adams passion för att bevara värdefulla miljöer kan väl anses som ett motiv för att fotografera även om hans bilder inte på något signifikant sätt anses ha bidragit till det. Passion för någon vällovlig sak som motivering alltså. Ännu en ledtråd.

       
Södra väggen

 Bilderna i boken är för övrigt vältaligt fåtaliga. Som om författaren inte är särskilt intresserad av att låta oss se fotografernas bilder. Fastän han har tillgång till alla bilder som han pratar om får jag inte se mer än en handfull. De få som finns ger ett blandat intryck. Mest tycker jag nog om Paul Strands och någon enstaka av Weston. Laura Gilpins enda indianporträtt är också mycket tilltalande.  

Bokens tredje del uppehåller sig kring utvecklingen i västra Amerika under tvåhundra år! I bästa fall finner jag här en motivation för dokumentärfotografi. Författaren är tillräckligt gammal för att ha upplevt den storslagna amerikanska naturens exploatering och förstöring. Det är också Adams största intresse att dokumentera det. Här finns mer än ett stänk av nostalgi. Men räcker det för en amatörfotograf att ta till sig? Det verkar mer som ett livsverk för någon som har tid och pengar. Jag orkar inte läsa allt men uppfattar i alla fall att det andra århundradet avser framtiden där Adams tror det finns hopp. Riktigt vad han menar orkar jag inte destillera fram.

      
Östra väggen

 Boken avslutas så med ett kryptiskt påstående som sannerligen inte ger mig svaret på min fråga om varför folk fotograferar. Med bestörtning läser jag:

"I bästa och mest tursamma fall tar vi bilder beroende på vad som finns framför kameran, för att hedra det som är större och intressantare än vi är" !!!

Jag frestas att citera en av kapten Haddocks haranger som jag minns dem från ungdomens läsning av TinTin men jag sparar vokabulären till ett bättre tillfälle.

I bästa fall har jag förstått att en del kända fotografer fotograferade Pro Memoria. För att minnas. Jag drar, helt avsiktligt, staketet nära för att markera att det måste finnas mer på andra sidan att veta och förstå om fotografers drivkrafter bakom trycket på utlösaren. Mitt sök fortsätter....

Mellanformataren 

Nyårslöftet 2010 - summering av en succé

Nyårslöftet blev lite tuffare 2010 än året innan men likväl inte så svårt som jag trodde. Låt vara att jag av lathet uppfyllde ett par av punkterna väldigt sent, mitt i december.

Punkt 1 som jag trodde skulle bli svår att klara blev faktiskt det. 2009 tog jag ca dubbelt så många bilder på film som digitalt. Den här gången vann det digitala knappt. Det var nyttigt att tvinga sig till att använda en digital kamera då och då. Jag ska nog fortsätta att hålla ett öga på förhållandet mellan digitala bilder och bilder på film. Men det blir inget löfte =)

Några av de digitala bilderna under året 

En av det analoga bilderna

Punkt 2 blev lättare än jag trodde. Över sommaren samlade jag på mig  några rullar färg och framkallade alla på samma dag. Lätt som en plätt med den fina maskinen jag kommit över.

 Punkt 3 blev den svåraste den här gången, trots att jag från början visste hur jag skulle göra. Men nu sitter det i alla fall en rulle Tri-X i min Rolleiflex Baby.

Punkt 4 gick av bara farten. Jag måste ju helt enkelt prova en rulle i varje kamera jag skaffade eller fick under året. Det här var den lättaste punkten.

Punkt 5 var lite svårare. Att ta bilder på sig själv är inte bekvämt. Vare sig i utförande eller resultat. Men det är en bra övning som det nog ska bli mer av om fantasin rinner till. De jag hittills presterat var mer som en uppvärmning. Tråkig men nödvändig.

Nu blir det inga fler fotografiska nyårslöften. Det är för lätt. Nu får det bli som det blir. Men ett tänkbart scenario för 2011 är

o   att det blir mycket mer gatufoto och snapshots, ty jag gillar ögonblicksbilderna mer än de arrangerade
o   att det blir mycket mer bilder med människor i
o   att det fortfarande kommer att betraktas som en olyckshändelse om jag tar en naturbild
o   att det blir mycket mera vardagsbilder och dit räknas bilder på jobbet
o   att jag kommer att vänta på en digital mätsökarkamera i fullformat som har en överkomlig prislapp

Mellanformataren

Trailer

Om fotoglädje i all enkelhet

...ska det handla om. Om ett litet tag.  Eller snarare, om två rullar. Håll ut.

Mellanformataren

Jag är en Rojalist

Lika bra att säga det med en gång. Jag kommer inte att hänga nånstans längs kortegevägen med Rolleiflexen eller sitta och hänga framför TV:n hela lördagen. Och ändå är jag Rojalist. Det är väl närmast en svordom i vissa salonger och sällskap att deklarera sin tro på kungahuset som ett gångbart statsskick i Sverige. Men det gör jag i alla fall. Och inte får jag betalt för att säga det heller. En bättre reklampelare för Sverige kommer Sverige aldrig att få. Många republiker är gröna av avund på de länder där monarkier fortfarande existerar. Skulle vi välja en kung demokratiskt? Det är ingen idé. Ingen vill ha jobbet så det är lika bra att den familj som har det fortsätter med det. De gör det bra. Även om de kanske inte är några lysande fotografer. Men det är ju inte deras jobb. Tänk om kungafamiljen skulle börja bete sig som paparazzis mot paparazzifotograferna?

Däremot är det många som vill ha jobbet som statsminister men "vem ska man ge jobbet när ingen som vill ha det kan tänkas få det". Citatet ur "Restaurangen vid slutet av universum" av Douglas Adams.
Jag återkommer när det är dags att välja i denna fråga. Nu är det monarkins högtid.

 
Foto: Scanpix

Mellanformataren

PS
Jag tror det är lugnt i Drottningholmsparken på lördag. Det är läge för lite slapp i skuggan av ett träd i parken i sällskap med en god bok och en kall öl (kanske den med en blå älg. När man vill vara för sig själv en stund).

PPS
Jag hoppas i hemlighet att de andra kungliga högheterna snart gör likadant så att man få ha parken för sig själv nån mer gång.

Tillökning i mätsökarfamiljen

Det har ramlat in flera mätsökare den sista tiden på två trappor Vällingby. Kompakta mätsökare av varierande kvalitet.  Ett par Olympusar, ett par Konica och på väg in är en Rollei kompakt mätsökare. Tills häromdagen var jag ovetande om att Rollei gjort mätsökare. Recensioner av dem är inte uppmuntrande men jag vill ju skaffa mig en egen uppfattning. Det kostar ju bara några hundralappar =)

Nå, det var inte det som inlägget skulle handla om utan det senaste och finaste tillskottet i familjen. En lillasyster till min Leica M3. Det skiljer 50 år i ålder men konstruktionerna är till förvillelse snarlika. Och lillasystern använder Leicas M-bajonett, därav släktskapet. Rebellen i mig fick mig att vara motfalls alla Leica-aficionados på FS så jag gick och köpte en Zeiss Ikon ZM med Zeiss objektiv Biogon T* 2/35 mm. Det är den där sortens kamera som har ett flexibelt minneskort av Tri-X eller Portra-typ.  Och en Zeiss Ikon Nettar var ju min första kärlek i kameravärlden =) Här är en bild på syskonen.

Leica M3 från 1955 till vänster med enVoigtländer Ultron 1,9/28 mm och Zeiss Ikon ZM introducerad 2005 till höger med en Biogon T* 2/35 mm.

Zeiss-ekipaget är sprillans nytt. Det går faktiskt att köpa NYA kameror för film fortfarande. Leica M7, ZI ZM, Voigtländer Bessa av olika modeller, Rolleiflex 2,8FX och Nikon F6 för att ta några exempel.

Jag valde 35 mm för det är en brännvidd som passar mig. 28 känns ofta för vidvinklig och 50 för mycket tele. 35 känns mer normalt och går dessutom utmärkt att köra hyperfokalt med på medium bländare. Snabbare autofokus finns inte! Som om nu snabbhet var något viktigt =)  Exponeringsmätaren är av typen TTL (through the lens) och batteridriven, allt annat helt mekaniskt. Och man måste inte använda exponeringsmätaren om man inte vill. Det går mycket bra att köra helt manuellt!

Här kan man läsa några artiklar om utveckling och framtagning av kameran. Den såväl som objektiven tillverkas av Cosina i Japan.

Nu drar jag till Fotografiska för att hämta ut mitt medlemskort i den Fotografiska Familjen och titta på bilder. Jag tar nog en fika också. Och hoppas få syn på något känt ansikte.

RÄTTELSE
Slutaren är inte helt mekanisk som jag angett utan elektroniskt styrd. Därmed är kameran alltså batteriberoende. Olle Jansons hökögon påpekade felet. Jag kollade i manualens specifikationer och fann att han har rätt.