GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Att göra eller att taga en bild, det är frågan

Om tidsfaktorn i bildskapandet

För ett par år sedan gick jag en kurs på Fotografiska där handledaren  presenterade en linje för att förklara skillnaden mellan att göra eller att ta en bild.

Göra                                                                                                                                                  Ta
<------------------------------------------------------------------------------------------------------->
Långsamt                                                                                                                                  Snabbt 

Han menade att olika typer av fotografi hamnar någonstans på denna tidslinje.

Exempel i göraänden:

Arkitektur: 
Man har gott om tid på sig att studera motivet. Man kan gå dit vid olika tider på dagen, vid olika väder, olika årstider. Byggnader står tålmodigt kvar och fotografen har som regel tillgång till den under en lång tid. Det handlar mer om fotografens tålamod med sig själv och att invänta rätt tillfälle.

Gripsholms slott 

Stilleben eller produktfotografi:
Här är det ju fråga om fotografens förarbete i hög grad. Att slutligen ta bilden är bara avslutningen på ett en kortare eller längre tids arbete med att arrangera objektet, ljussättningen och andra detaljer.

Teservis 

Exempel i Taänden:

Sportfoto:
I sportfoto gäller det att fånga de viktiga och kanske avgörande  ögonblicken. Målen, knockouten, kroppen över ribban, det ilskna uttrycket i kastet o s v. En sportfotograf förbereder sig förstås till viss del i Göraänden. Han placerar sig nära där det borde hända intressanta saker. Vid målområdet t ex. Men sen är det till att vara på alerten och TA året sportbild i rätt tiondels sekund.

Hoppsan! Det här gick inget bra... Jag placerade mig vid ett intressant hinder där det borde hända saker och sen gick mycket på sekvenstagning.

Barnfoto:
Frånsett sovande barn som man gladeligen kan placera i Göraänden, är vakna barn något av det svåraste jag vet att fotografera. Jag har övat på tre egna och nu har jag två barnbarn dessutom. Det är svettigare än gatufoto! Spetsen på Taänden, om man säger så. Här gäller snabba slutartider och helst ett nervöst snabbt autofokus. Eller så skiter man i allt och så blir det som det blir.

Twist and shout. 1/60 och blixt duger inte...

Gatufoto:
Ligger för det mesta i Taänden men man kan förbereda sig rätt mycket i Göraänden genom att ta sig tid att hitta ställen med intressanta geometrier eller andra visuellt intressanta element att TA bilder i när rörliga objekt (människor mm) befinner sig på rätt ställe i kompositionen. Det är här man brukar tala om tillfällen som kommer som en snigel men försvinner som en blixt.

Screwed up. kfem, Vällingby 

Någonstans mittemellanexempel:

Porträtt och modellfoto:
Interaktionen mellan fotograf och modell ger rika möjligheter att ta lite tid på sig, ta om bilder. Både fotograf och modell kan snacka sig fram till en bild, skapa den tillsammans. Tiden är inte kritisk medan man bygger upp en pose men det gäller förstås att trycka av vid ett bra tillfälle.

TOG bilden mellan andra planerade GÖRA-bilder 

Nog med exempel. Man kan lätt förstå var olika typer av bilder hamnar på Göra-Ta-linjen. Ofta är det en blandning av  Göra i betydelsen att förbereda sig och Ta bilden i exakt rätt ögonblick. Sittande fågel är kanske mer i Göraänden än en fågel i flykt där det gäller att TA den vid rätt tillfälle. Landskap är väl nästan enbart en långsam process medan vetenskaplig höghastighetsfotografering naturligtvis ligger i den andra änden.

Man kan fundera över var fotografering med blixt egentligen handlar om....

Mellanformataren

PS
Som vanligt är det inte på fullaste allvar 

Blixtar utan dunder

Om funktionskontroll av 50-talskameror

Jag har varit sjuk ett tag nu men förkylningen börjar släppa sitt grepp. Det värsta med förkylningar är att de verkar bli segare att bli av med ju äldre man blir. Tråkigt är det också! Idag känns det bättre och jag satte mig i sinnet att funktionskontrollera blixtbeståndet tillsammans med ett par retrokameror. Inte för att jag älskar blixtfotografi. Ni som känner mig vet att jag gillar det naturliga ljuset. Men man vill ju ha lite koll på utrustningen och veta att den funkar om man i ett sinnesförvirrat tillstånd får för sig att använda konstljuset.

Häromveckan prövade jag en multiblixtuppsättning med D600 och lyckades fyra av tre blixtar  samtidigt. Hade det inte fattats en kabel så hade det blivit fyra. Och med en optisk trigger till hade det kunnat bli fem. Och ändå skulle jag ha haft blixtaggregat över! Nå, det räcker nog med ett par ett bra tag om andan faller på. Men det är bra att veta att det funkar.

Idag blev det ett mindre test med gamla blixtar och ett par Rolleiflexar, en 3,5B och en Baby. Jag har varit lite skeptisk till det där med blixtar på Rolleisarna. Kontakterna ser inte ut som vanligt. Men för att göra historien kort. Det funkade alldeles utmärkt (om man bara vänder batterierna rätt i blixten).

Det skönaste beskedet var dock att äntligen få prova den av mina Rolleiflashar som jag hade hopp om att den skulle fungera. Tidigare i år fick jag tag på det 22,5V-batteri som behövdes. Jag försökte direkt då att få igång ett par gamla Ikoblitz men de ville inte. Sannolikt på grund av dålig kontakt inne i blixtens kropp. Den öppnar man nu inte utan att ha sönder den så det fick vara.

Lampan har brunnit och får svalna innan jag tar ut den.

Blixtlampor har jag köpt på mig genom åren så där föreligger ingen brist på ett tag. Det var bara att stoppa in den och rikta kameran mot något motiv i vår mörka lägenhet som skulle må bra av att bli upplyst, om än för bråkdelen av en sekund. Den bilden får ni dock inte se. Den sitter kvar på minnesremsan i kameran.

Mellanformataren

Min kamerakrönika - Epilog

Nutid och därefter...

Nu när kamerakrönikan är slut kan man undra vad nästa steg ska bli. Helt säkert kommer det att bli flera kameror i mitt liv. Nörderiet med gamla kameror tar inte slut redan vid 57 års ålder. Inte heller slutar tillverkarna att utveckla fina kameror. För mig återstår några gamla godingar att erövra såsom ur-Contaflexen (TLR för 135-film), Contax IIa eller IIIa, den bästa M-Leican, en Leica 1A med sin hockeyklubba och varför inte en Corfield Periflex 1 i svinläder (udda SLR med periskopspegel). Storformat ligger nära till hands också. Jag har en 4"x5" på långlån av en kollega som jag fotar med då och då. Kanske skaffar jag en egen eller så renoverar jag min 8"x10" fältkamera med objektiv från 1896. Det slutliga nörderiet och toppen på min yrkeskarriär vore att skapa en egen kamera så som jag vill ha den. Så det är väl tur att jag har långt kvar till pension. I våras missade jag  möjliheten att få vara med och  konstruera ett nytt kamerahus för Hasselblad. Det hade varit något! Men jag hade ingen lust att börja veckopendla igen.

Här kommer nu en bildkavalkad på kamerorna i mitt liv.

        1964  Nettar 515/16          1967 Agfa Isolette             1974 Praktica IVB             1979 Konica C35

     1982 Chinon CE-5             1985 Chinon CP-5            1990 Chinon Genesis II     1999 Olympus µZOOM115

     
2004 Canon Powershot A80  2007 Nikon D80      2008 Nikon Coolpix S710   2009 Bronica S2A

2009 Rolleiflex 3,5B       2009 Leica M3                  2010 Zeiss Ikon ZM           2010 Leica IIIf

       
2011 Finepix X100           2011 Nikon S                        2011 Olympus OM-2n        ???? Tachihara?

7 tyskar, 12 japaner och Bellman (jag). Och Bellman vinner förstås...

Mellanformataren

PS
Har just satt i batterier i en svart Olympus OM40 Program med synlig mässing. Men den vill inte riktigt...
 

3D med en bild

Om High structure

Ylva Houltz redovisade nyss ett experiment med 3D-fotografering medelst två bilder. Det slog mig då att jag lyckats med något liknande med en bild som konverterats till svartvitt i Silver Efex Pro. Där finns en preset som kallas High structure (harsch) som jag ofta använder för att få lite extra bett i bilderna. Den här gången blev det nästan overkligt bra.

High structure är en funktion som verkar skärpa konturer och på så sätt framhävs objektet. Ungefär som man gjorde förr i världen med kontrastlösa fotografier i instruktioner mm. Man förstärkte konturer med tusch och pensel för att bilden skulle bli tydlig.

Tyvärr blev effekten inte lika tydlig ens som förstorad här i bloggen. Men jag kan intyga att min skrivbordsbild är overkligt verklig.

Bilden är tagen med Finepix X100 i Tulpanläge och sedan konverterad i Silver Efex Pro. Originalbilden finns i mitt retrokameraalbum.

Mellanformataren