Bloggens framtid är säkrad

Mina motionella cykelturer har inneburit en risk för min blogg ty jag har hittills cyklat utan hjälm. Det är fortfarande lovligt att inte göra det men med tiden blir det nog upphöjt från rekommendation till lag. Man får inte ta några risker med sitt eget liv i Sverige. Där saknar jag lite den kontinentala inställningen. Men eftersom en ivrig läsare av min blogg, tillika kollega och god vän, manat mig att vara rädd om huvudkontoret där allt bloggande formas och blir till tog jag mod till mig och letade upp en sportaffär. Jag hittade Stadium, trodde jag, men de har nog flyttat och glömt ta med sig skylten på fasaden. Lite längre bort hittade jag Intersport. Och de hade hjälmar! Gud sig förbarme vilka hjälmar! Jag är normalt en diskret, tystlåten och tillbakadragen man i sina bästa år men här fanns inget diskret att tillgå. Det fick bli en ilsket blå/röd sak som säkert fungerar lika bra som ett varningsmärke. Fördelen kan måhända vara att den ser så sportig ut att alla bilister håller sig undan i tron att det är en tävling som pågår. På sätt och vis är det det. Jag gillar när det går fort.

Här är nu ett bildbevis på att jag övervunnit min rädsla för sportaffärer. Nöjd så, Magnus? Ser fram emot att du börjar fotoblogga om dina cykelturer också.

Som grädde på moset har jag också beställt en ny lillkamera. Den lilla nätta Nikon Coolpix S710. Den kommer imorgon från Cyberphoto som är min hovleverantör. Min gamla Powershot A80 känns väldigt tung i fickan när jag cyklar. Cykeln drar åt höger.

Coolpixen är liten och lätt. Perfekt för cykelturer. Kanske prövar att fota i farten. Lite nya risker måste prövas innan polisen säger ifrån.

Lär känna mig - snabbkursen

En av de svåraste saker man kan ge sig in i på internet är att lära känna någon annan. Särskilt på djupet. Det är ju inte alltid man ens känner sig själv så bra. Det är så mycket man missar när man inte träffs utan bara möts i ord, och föralldel bild. Smileys räcker inte till för att ge en fullödig bild av dig eller mig när vi läser varandras ord och tittar på varandras bilder. Jag tänkte blotta mig lite i ord för dig som vill lära känna mig. Om du inte vill så är det ok. Gå till nästa blogginlägg medan jag lägger ut en bild som på sätt och vis och i olika aspekter symboliserar mig och mitt liv. Du som vill kan fortsätta nedan.

Några gånger under min karriär har jag gjort ett antal olika personlighetsanalyser. Vid två tillfällen har jag gjort samma och med samma resultat. Det var några år emellan så jag känner mig säker på att jag inte kom ihåg mina svar från första gången. Metoden heter MBTI, Myers & Briggs Type Indicator. En välkänd och mycket använd metod. När man gjort testet får man ett fyrasidigt häfte som beskriver vem man är (med en träffsäkerhet på 75%). Min personlighetstyp var båda gångerna INFP. Och båda gångerna jag läste häftet grät jag. Inte av sorg utan för att jag kände mig bekräftad. Till mer än 75% tyckte jag också. Vem är jag då? Läs mera på den här länken. Det är inte långt men det är på engelska.

Här kommer snabbkursen – att lära känna Thomas Meldert, född i Åmål. Han som älskade farmors bullar med mjölk.

http://en.wikipedia.org/wiki/INFP

Om du någon gång i livet får en chans eller möjlighet att göra en MBTI-test så råder jag dig att göra det.

Franska med förhinder

När vi besökte Kanada förra året var det förstås en black om foten att inte tala franska men det gick skapligt ändå. Här är en bild tagen av min fru med hennes sprillans nya D200. En skulptur i den gamla stadsdelen som roade oss. Om de hade varit verkliga skulle pladdret definitivt vara på franska!

Medlemsporträtt

Här på Fotosidan finns ett flertal medlemmar som jag har svårt att tro kan hantera en kamera. En hund, en blomma, en tecknad figur och andra konstigheter. Likväl har de laddat upp bilder! Jag är inte dum, jag förstår att man kan vara för blyg för att visa sin nuna. Somliga tycker det är käckt att gömma sig bakom en kamera som en slags reklam för det märke man valt. Attributet är ju helt adekvat men nog föredrar jag ett vanligt porträtt. Då har jag chansen att känna igen en fotande kollega när jag träffar honom/henne.

Det är oftast många kameror ute och fotar när jag är det men jag har inte stött på en enda som jag känner igen från Fotosidan. D v s... jag menar förstås inte kameran utan personen bakom. Här finns ju så otroligt många medlemmar att chansen att få träffa en är mycket större än liv på andra planeter. Det skulle vara gôrkul att helt oförhappandes träffa på Dieter eller Peter, Lasse eller Bengt (som går att identifiera med sina porträtt). Störst chans har jag väl att träffa Elin (som jag ännu inte träffat trots att vi varit medlemmar i samma fotoklubb). Hon bor ju där jag kommer ifrån. Pappa Leiler räknas inte i det här sammanhanget. Honom träffar jag sällan oförhappandes. Utom en gång då han överraskade mig på tåget hem från Stockholm. Det var på den tiden som jag veckopendlade mellan Åmål och Stockholm. Han hade varit i Säffle och lämnat in bilen på reparation och tog tåget hem. Jag blir inte ofta överraskad men då blev jag det när han kom in i vagnen och satte sig bredvid mig. Spana gärna in hans bilder. Det är inte så många än men några är prisbelönta i fototävlingar. Han har en diger samling troféer, somliga med internationell status.

Här är en bild som representerar mitt fleråriga veckopendlande. Här var det som pappa överraskade mig. Fast kanske inte just den dagen.

Skapandets Centrum

I juli förra året semestrade vi i Montreal, Kanada. Min frus dotter är en ivrig fotograf och tjänar sitt uppehälle med att sälja bilder på internets olika stockfotosajter. Min fru, som också fotograferat mycket i sina dar, inspirerades av dessa möjligheter och inhandlade en D200 på Simons Photo Store av den urtrevlige ägaren. Strax skrev jag ett mail till min pappa med några bildhälsningar från oss (tagna med vår ”gamla” Powershot A80) och en välment varning om att han får se upp för en ny konkurrent. Pappa, som fotograferat fler år än jag är gammal, svarade lugnt. ” En författare besökte en fotoutställning med många fina bilder. Han frågade fotografen: Vad har du för kamera? Fotografen tittade på författaren och sa: Jag har läst en bra bok som du har skrivit. Vad har du för skrivmaskin?”

Här kommer ett tidigt fotografi från mitt första försök att fotografera. Min första skolresa 1964. I bästa Jules Verne-anda gjorde vi Dalsland runt på en dag. Jag hade pappas gamla Zeissikon bälgkamera, pocketvarianten för 6x6-film. Det var fint väder den dagen och han ställde in kameran på bländare 8, någon lämplig tid och oändligt avstånd. Bara att spänna hanen, sikta och trycka av när väl bälgen vecklat ut sig i all sin tekniskt avancerade härlighet. Bilderna blev av skiftande kvalitet men den här blev väl inte så illa. Bra nog att laddas upp på Fotosidan...