Holgers konditori, Säffle

En diabetikers årliga synd

För andra året i rad träffade jag min klasskamrat från Teknis, Åke Bruce. Kommunfullmäktigeledamot i Säffle. Så nu är det tradition. En annan tradition i den traditionen är att vi träffas på Holgers konditori. En tredje tradition i traditionen är att jag tar en bild på Åke och sen tar han en bild på mig med min kamera. På så sätt fick jag en profilbild.

Åke Bruce, Säffle

Åke är kommunfullmäktigeledamot, fotograf, Olympusdiggare (men tyvärr på senare tid mobiltelefonfotograf). Anledningen till att vi träffas på Holgers konditori är att de har de bästa kaffet och bakverken i regionen efter det att Wirströms i Åmål stängde. Kunglig Hovleverantör är de också.

Nå, vad gör en diabetiker på ett bageri? (jag kan i förtroende nämna att alla sockerfria bakverk smakar spån). Min diabetessköterska räddade mig från asketism efter ett par år i början av min sjukdom (jag hade verkligen gått in för ett sockerfritt liv) när hon sa: unna dig något gott någon gång ibland, du måste leva lite också. Så det gör jag en gång om året på Holgers =)

Den här bilden är beskuren ur bilden som Åke tog och den får bli profilbild i december.

Båda bilderna är tagna med Zeiss ZM med Sonnar f1,5/50 på HP5+

Eders hängivne

PS
Jag har inget PS den här gången 

Norrtälje i svartvitt

Om bilars själ

Som jag antydde i mitt förra inlägg gjorde jag ett varv till på bilshowen i Norrtälje med min gamla 60-åriga Rolleiflex. Det var då det roliga började. Och det var då man fick kontakt med veteranbilsägarna. Rollein är bra som samtalsöppnare och ägare till gamla bilar har en djup förståelse för kameravalet, om jag säger så. Lika imponerande som om jag kommit dit med en bil. Jag ska inte prata sönder det här så nu kommer några utvalda bilder. Många fler finns i mitt album "Veteranbilar".

Eders hängivne

PS
Tessaren bekänner färg. Äckligt skarp i vissa lägen men soft när man vill det. Den kemiska fotografins goa känsla. 

En borg i ruiner

Om Edsholms borgruin

När jag senast åkte hem till Åmål tog jag mig tillfället att fotografera den där borgruinen i Gamla Slottsbron som ligger alldeles bredvid järnvägen och landsvägen. Jag har tänkt att göra det många gånger men det har aldrig blivit av. 

Här kommer lite information från Wikipedia:

"Edsholms borg är en medeltidsborg vid Slottsbrosundet i Grums i Värmland som uppfördes på 1300-talet, förmodligen på 1370-talet av marsken Erik Kettilsson Puke. Läget var en strategiskt viktig punkt, varifrån man behärskade sjöleden upp mot Värmeln och det inre av landskapet där även den viktiga färdleden från västkusten över Dalsland till Värmland och Bergslagen passerar.

Borgen var säte för kungens fogde i Värmland. Den siste hövitsmannen där var riddaren Herman Gisler, under vars tid slottet 1434 intogs och förstördes av Värmlandsbönderna under Peder Ulfsson (Roos) i samband med Engelbrektsupproret. Det återuppbyggdes aldrig.

1991-1992 genomfördes en arkeologisk undersökning som finns rapporterad i ett antal arkeologiska rapporter. Edsholm är en av Värmlands tre medeltidsborgar. De två andra är Saxholmens borg och Amneholm vid Gullspång.

Jag slösade med filmen (FP4+) och tog tre bilder med min Brownie Flash IV som ger 8 bilder per rulle

Här gick jag längs järnvägsvallen för att komma nära. Man ser riktigt bra om man sitter på rätt sida i ett tåg.

Här har jag fotat från västra sidan med småbåtshamnen i ryggen. Det var ganska mycket skrot i vägen. En annan gång ska jag nog knalla upp och kolla utsikten.

Det närmaste jag kom den här gången. Gulfiltret utdraget till strålgången.

Det här är förstås ett stycke meningslös dokumentärfoto. Borgruinen lär inte försvinna i brådrasket och är dokumenterad på andra sätt. De lär finnas kvar efter att jag gått till andra jaktmarker. Men det är lite kul att hålla liv i en gammal kamera.

Eders Hängivne

PS
Jag behövde inte använda blixten den här gången så jag sparade tre lampor =) 

Sekelgamla glasplåtar

Om en bortglömd bildskatt

Det är väl inte så vanligt att man kommer över gamla glasplåtar men min pappa hade en ask som han kommit över från sitt jobb på SJ:s huvudverkstad i Åmål. Det skulle städas på huvudkontoret för många år sedan och mycket skulle slängas. Pappa fick ta hand om en del från det gamla fotolabbet tack vare att han hade tagit gruppbilder på de olika avdelningarna på verkstaden i dokumentationssyfte. Hemma i Åmål är han en känd amatörfotograf. Plåtarna har legat orörda länge men nu hade pappa fått för sig att skanna dem och det gick inte i hans skanner. Inte i min heller, visade det sig. Så jag ställde mig i mörkrummet och gjorde kontaktkopior av alla för att vi skulle kunna se vad de föreställer. Jag misstänker starkt att det här var fotografens misslyckade plåtar. De är inte ens i närheten av den kvalitet man får ur negativen nu för tiden. Alla verkar ha varit överexponerade. Något årtal står inte på asken. Nåväl, här kommer kopior av de bästa exemplaren. Kopiorna gick att skanna i alla fall.

Eders hängivne

Strömstedt & Freud

Du borde gå och prata med någon

Jag fick ett telefonsamtal från min andre son, Philip, på tisdagen i förra veckan. Han var i stan. Vi bestämde genast att träffas på "stan" och käka lite tillsammans. Vi träffas inte så ofta så man får ta de tillfällen som bjuds. Vi tog var sin plankstek på Drottninghof och pratade om livet, jobb och framtidsplaner. Han var i Stan för att jobba med showen Strömstedt & Freud och skulle turnera runt med dem ett tag. Premiären skulle vara på onsdag kväll på Intiman. Eftersom jag är mellan uppdrag frågade jag om jag kunde komma dit på genrepet onsdag förmiddag och fota lite. Baktanken var förstås att få språka med sonen lite till innan premiären på kvällen. Dagen efter skulle de åka till Karlstad.

På Intimans hemsida kan man läsa:

"Niklas Strömstedt och Per Naroskin har gjort en självutlämnande scenshow som växlar mellan vansinnigt allvar och brutal humor. De har skapat en föreställning där poptönten och den tondöve terapeuten brottas med sig själva och varandra för att förstå lite mer av livet. Niklas Strömstedts texter och musik är ryggraden i föreställningen, som kompletteras med Per Naroskins terapiperspektiv. Det handlar om kärlekens förhoppningar och besvikelser, om att få ihop sin längtan efter både närhet och frihet och om lindansen det innebär att anpassa sig till andra människor utan att tappa bort sig själv. Det handlar om relationen till sina egna barn och gamla föräldrar. Och lite om döden förstås…"

Jag tog två rullar Tmax 400 pressade till 1600 och körde bländare 4 i ett par timmar. Det blev förstås en massa skitbilder. Missad fokus, skott i fel läge, rörelseoskärpa, plötslig ljusförändring mm mm. Allt kan hända när man är oförberedd. Men det är också tjusningen med det här sättet att fotografera.

Lite bilder från genrepet då:

Högläsning ur gamla journaler

Till sist tyckte jag det blev lite av ett rollbyte

Freud showade loss och Strömstedt tog på sig psykoterapeutens analysbrillor.

Eders Hängivne

PS
Jag använde Zeiss ZM och korta telet Sonnar f1,5/50 men ångrade lite att jag inte tog med 90 mm också. Men det man har, det har man...

PPS
Nästa gång på Intiman är 16 oktober. Tips, alltså =)