Att göra eller att taga en bild, det är frågan

Om tidsfaktorn i bildskapandet

För ett par år sedan gick jag en kurs på Fotografiska där handledaren  presenterade en linje för att förklara skillnaden mellan att göra eller att ta en bild.

Göra                                                                                                                                                  Ta
<------------------------------------------------------------------------------------------------------->
Långsamt                                                                                                                                  Snabbt 

Han menade att olika typer av fotografi hamnar någonstans på denna tidslinje.

Exempel i göraänden:

Arkitektur: 
Man har gott om tid på sig att studera motivet. Man kan gå dit vid olika tider på dagen, vid olika väder, olika årstider. Byggnader står tålmodigt kvar och fotografen har som regel tillgång till den under en lång tid. Det handlar mer om fotografens tålamod med sig själv och att invänta rätt tillfälle.

Gripsholms slott 

Stilleben eller produktfotografi:
Här är det ju fråga om fotografens förarbete i hög grad. Att slutligen ta bilden är bara avslutningen på ett en kortare eller längre tids arbete med att arrangera objektet, ljussättningen och andra detaljer.

Teservis 

Exempel i Taänden:

Sportfoto:
I sportfoto gäller det att fånga de viktiga och kanske avgörande  ögonblicken. Målen, knockouten, kroppen över ribban, det ilskna uttrycket i kastet o s v. En sportfotograf förbereder sig förstås till viss del i Göraänden. Han placerar sig nära där det borde hända intressanta saker. Vid målområdet t ex. Men sen är det till att vara på alerten och TA året sportbild i rätt tiondels sekund.

Hoppsan! Det här gick inget bra... Jag placerade mig vid ett intressant hinder där det borde hända saker och sen gick mycket på sekvenstagning.

Barnfoto:
Frånsett sovande barn som man gladeligen kan placera i Göraänden, är vakna barn något av det svåraste jag vet att fotografera. Jag har övat på tre egna och nu har jag två barnbarn dessutom. Det är svettigare än gatufoto! Spetsen på Taänden, om man säger så. Här gäller snabba slutartider och helst ett nervöst snabbt autofokus. Eller så skiter man i allt och så blir det som det blir.

Twist and shout. 1/60 och blixt duger inte...

Gatufoto:
Ligger för det mesta i Taänden men man kan förbereda sig rätt mycket i Göraänden genom att ta sig tid att hitta ställen med intressanta geometrier eller andra visuellt intressanta element att TA bilder i när rörliga objekt (människor mm) befinner sig på rätt ställe i kompositionen. Det är här man brukar tala om tillfällen som kommer som en snigel men försvinner som en blixt.

Screwed up. kfem, Vällingby 

Någonstans mittemellanexempel:

Porträtt och modellfoto:
Interaktionen mellan fotograf och modell ger rika möjligheter att ta lite tid på sig, ta om bilder. Både fotograf och modell kan snacka sig fram till en bild, skapa den tillsammans. Tiden är inte kritisk medan man bygger upp en pose men det gäller förstås att trycka av vid ett bra tillfälle.

TOG bilden mellan andra planerade GÖRA-bilder 

Nog med exempel. Man kan lätt förstå var olika typer av bilder hamnar på Göra-Ta-linjen. Ofta är det en blandning av  Göra i betydelsen att förbereda sig och Ta bilden i exakt rätt ögonblick. Sittande fågel är kanske mer i Göraänden än en fågel i flykt där det gäller att TA den vid rätt tillfälle. Landskap är väl nästan enbart en långsam process medan vetenskaplig höghastighetsfotografering naturligtvis ligger i den andra änden.

Man kan fundera över var fotografering med blixt egentligen handlar om....

Mellanformataren

PS
Som vanligt är det inte på fullaste allvar 

Mina bokfynd - 5

Barnmark, Mikael Andersson med text av Göran Tunström

"Under några somrar på åttiotalet arbetade fotografen Mikael Andersson på Johannesgården, en barnkoloni för stockholmsbarn i Dalarna. Han hade alltid kameran med sig och de bilder han tog blev en tidlös berättelse om lek, rädsla, mod, vänskap och kärlek som berör och får oss att minnas. De fångar barndomen just innan vuxenlivet på allvar anmäler sig. 

När fotografierna skulle ställas samman kontaktade Mikael Andersson författaren Göran Tunström, som blev tagen av närheten och äktheten i dem. Han skrev texter till bilderna, men boken blev aldrig helt klar då. Efter drygt två decennier har boken nu äntligen kommit ut. Med Göran Tunströms aldrig tidigare publicerade texter är Barnmark en av de mest särpräglade fotoböcker som gjorts om barndomen och den svenska sommaren."

Boken är ganska nyutgiven och finns att köpa lite varstans.

Mellanformataren

PS
Barnmark har tilldelats Svenska Publishingpriset i kategorin Praktverk.

PPS
Jag har själv ett förflutet på scout- och tonårsläger under många år. Välkända känslor och stämningar möter mig i Mikaels bilder.

PPPS
Det luktar den gamla Tri-X:en lång väg om bilderna =) 

Try before you buy

Om andra försöket och ett tätt avlopp

Mina profilbilder gör nya landvinningar. 2003 är nästa år och endast tvenne händelser kommer att rapporteras. Jag börjar med ett tätt avlopp.

Redan året innan köpte vi "ett hus vid skogens slut" men fortfarande inom tätorten Åmål. Huset var byggt 1963 och det mesta var original förutom en del tapeter som bytts senare men ändå inte de senaste tjugo åren, kan jag tro. Emellertid hände det sig ganska ofta att badkarsavloppet blev tätt och i det här huset var det ett bekymmer. Badkaret var inkaklat och det fanns en liten lucka i golvhöjd där man kunde sticka in handen och med lite tur och några verktyg rensa avloppet hjälpligt för ett tag. Men till slut blev det tvärstopp och inget tycktes hjälpa. Visserligen var badrummet i behov av en total makeover men det var inte påtänkt förrän senare. Så det blev till att göra en temporär lösning.

Före

Efter

Några år senare gjorde vi färdigt och då blev det så här.

Nå, det andra försöket är något helt annat. Efter att ha bott ihop ett par år fann min kvinna och jag det för gott att gifta oss. Det blev i Borgviks kyrka med middag på Kvarnen. Sällskapet bestod av tio personer. Nataliya och jag förstås, hennes dotter och mina tre söner, mina föräldrar, pastorn och en god vän som spelade trumpet till ingångsmarschen.

Rödögda barn. Att ta bort röda ögon direkt i kameran var inte uppfunnet vid denna tid, vilket härmed bevisas. Och fortfarande är det Olympus µZOOM:115 som används till att dokumentera vardag och fest.

Det nygifta paret. Det är han till vänster som är profilinnehavaren.

Mellanformataren

PS
Och vi hänger fortfarande fast vid varandra.

BW400CN

Om en intressant svartvit färgfilm

Jag hade länge sneglat på den där svartvita filmen som framkallas i C-41-processen. Så till sist slog jag till och köpte en rulle för att prova. Sedan låg den i frysen i nästan ett år. Jag kom mig inte för att sätta den i en kamera. Nu på sensommaren blev det av och den hamnade i min svarta OM-2N som för tillfället hade en Zuiko 2/85:a där fram. Här kommer en blandad kompott av händelser under den tid filmen satt i kameran.

Först Kolmården

Barnbarnen umgås med svinen

Herre på täppan

Den ofrivillige naturfotografen lyckades fånga en björn i bilden. Den finns där nånstans...

Sedan Planket

 Det är ju ingen större mening med att ta bilder på bilder så jag tog på nåt annat...

Planket är ju mer än bilder

Man kunde köpa mat också.

Och sist en tidig morgon i Vällingby

Avsiktligt underexponerad så mästra mig inte.

Ja, vad ska man säga om det här då? Jag tror jag gillar den.

Mellanformataren

PS
Jag ska nog prova att kopiera några bilder som vanligt i mörkrummet i alla fall...

Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren