Idolbilder

 Ofta när vi var hos farmor och farfar i Slottsbron fick vi en krona att handla godis för i kiosken vid Caltexmacken nere vid 45:an. Det var inte långt från Skogsstigen 1 dit ner men diskussionen om vad vi skulle handla gick hög den korta vägen. Ibland köpte vi filmstjärnor. Det tog styggt på kronan ty de kostade 40 öre för tio stycken. Men det var ju bra för tänderna att få mindre godis. Detta minne har triggat mig att öppna mitt profilbildsalbum. Jag är ju en filmstjärna på mitt eget vis med ett fett konto hos Kodak. Och det här får jag inte ens betalt för att säga =)

Caltexmacken där vi handlade godis.

Norge - mitt andra hemland

Närheten till Norge har alltid präglat mitt liv. Ja, utom nu då jag bor i Stockholm. Jag har inga blodsband i Norge men många är de tillfällen då vi åkte dit för att handla billigt eller semestra. Socker, margarin, mjöl och Norwegiaost mm var begärligt och billigt i min barn- och ungdom. När jag fyllde 14 blev jag mer värdefull att åka med. Mängden mamma och pappa fick ta med in i Sverige blev då större. Men det var på semestrarna min kärlek till Norge präglades. Nu är prisläget i Norge helt omvänt och norrmännen kommer till Sverige för att handla. En del flyttar hit också och jag har många norska vänner som har bosatt sig i Åmål och Dalsland.

1975 drog tre grabbar och två tjejer dit på semester. Vi grabbar hade fiske i sikte men tjejerna hade något annat i kikaren. Snart uppstod konflikt om syftet med resan och det blev till att lösa konflikter istället för att fiska. Det gick dock bra att komma överens så småningom då alla fick lite av sina egna önskemål tillgodosedda.

Resesällskapet i Oslo.

Flugfiske första kvällen.

Mr Bean var där

Det mest dramatiska under resan inträffade under en downhill-körning på en serpentinväg. Min kompis hade inte riktigt kläm på det där med att köra ner på samma växel som man kör upp utan bromsade hela tiden. Till slut tog inte bromsarna i en hårnålskurva i en tunnel. Vi lyckades dock få stopp på ekipaget utan skador och kunde snart konstatera att bromsarna lyste lika vita som bilen.

Bilen som bar oss.

Vi färjade ofta i fjordarna och då blev det många tillfällen att fotografera lokalbefolkning och turister.

Sista dagen på vägen hem fikade vi i en uttorkad bäckfåra. Det är där juni månads profilbild är tagen.

Heja Norge! Ja, vi elsker dette landet!

KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Körkort med Rolleicord IV

Eftersom jag har en fotointresserad pappa så var det naturligt att körkortsfotot skulle tas av honom. Han riggade upp en vit bakgrund och en stol. Hemgjorda lampor arrangerades för lämpligt ljus och sedan sköt han upp en rulle. Troligtvis Tri-X. Ur denna serie valde jag då som nu den bild som skulle pryda mitt första körkort. I oktober blev det klart men eftersom jag inte hade en egen bil lånade jag mina föräldrars Ford Anglia -58. Mamma hade köpt den av en god vän för 50 kr och pappa spenderade åtskilligt med tid på att få den i ordning. Svart var den och med röda galonsäten. Vindrutetorkarna var vacuumdrivna och fick bra fart om man lättade på gasen lite. Här är en bild på Anglian. Det står EGR på den men EGR var inte uppfunnet då så vid tiden för detta foto var det bara en meningslös akronym. Mitt körkortsfoto från 1972 blir alltså mars månads profilfoto.



Bilden är tagen med pappas Practika IV några år senare. Sannolikt på Ektachrome 200.

Jag hade tänkt skanna in mitt första körkort också men jag kan inte hitta det, trots ivriga efterforskningar. De senare finns bevarade men det första är tillfälligt ur sikte.

PS

Till höger skymtar baken på en Ford Taunus 12M Coupé -65. Mina föräldrars nästa glidare. Också den med röda galonsäten.

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.