Nytt Dogmalöfte

Försök med färg

Jag har kommit i stå med med mitt förra Dogmalöfte så nu satsar jag på ett klassiskt ekipage som jag ändå aldrig kört förut. Dessutom byter jag till färg.

Kamera:   Olympus OM-2n
Objektiv:  Zuiko f1:1,4/50 mm
Film:        Kodak Portra 160
Framk:    C41

Eders hängivne

Större bilder

Om det lilla storformatet

För några år sedan lånade jag en 4"x5" storformatkamera av en kollega, Jag hade den ett par år innan han ville ha den tillbaka. Han skulle sälja den. På den tiden hade jag inte tillräckligt med pengar så jag lämnade tillbaka den. Jag hade tagit ett 40-tal bilder på ett par år. Här är blogginlägget. Och några svartvita bilder.

Ja, jag vet. Underexponerad.

För några veckor sedan ringde han mig i ett annat ärende och då frågade jag om han hade den kvar. Jodå, han hade inte ansträngt sig särskilt för att bli av med den. Mycket annat blev sålt men inte den. Var jag intresserad? Jodå. Men han ville sälja allt, hela kitet så jag fick ett mail med alla delar och prissättning. Inte mycket att säga om det. Det var ett hyggligt pris för allt. Kamera, sex objektiv, filmkassetter och en hel del tillbehör. Jag slog till. I lördags hämtade jag allt och redan dessförinnan hade jag beställt bladfilm från Macodirekt. Min nya favoritfilm Acros 100.

Det här är långsam och meditativ fotografering så ni lär få vänta på bilder. Jag är f ö inte särskilt produktiv på vintern. Men bara våren närmar sig ger jag mig nog ut.

Eders hängivne

PS
Kameran är en Toyo Field 45CF 

Projekt 85 mm

Om objektiv som sällan används

Jag har bestämt mig för att börja köra 85 mm lite mer. Så mycket att jag gör ett projekt av det. Egentligen beror det på min inriktning på porträtt och 85 mm är ju en klassisk porträttbrännvidd för småbild och det har säkert sina anledningar. De gånger jag använt 85 mm har också varit mycket trevliga tillfällen med god utdelning. 

Jag har flera 85 mm:s objektiv till flera kameror så det är bara att köra igång. Först ut blir min Nikon S från 1954 med Superia 200 som sensor.

Nikon S med Nikkor-P f2/85 och Nikons soft release AR-1. Sökaren är en Leitz VIOOH

Sedan jag tog den här bilden har jag hittat en mindre extern sökare. Jag får se vilken jag använder. Båda har sina fördelar. Den lilla för att den är liten men man ser alla ramar samtidigt och det är svårt att i hastigheten komponera med rätt ram. Den här som bara visar det som filmen får se men den är större och klumpigare.

Eders hängivne

Bebisen bortadopterad

Här går det undan

Jag måste börja med att be om ursäkt. Jag lovade ju ett nytt blogginlägg när funktionskontrollen av min Rolleiflex Baby var klar och annonsen ute. Jag hann nätt och jämnt bli klar med rullen så ville en klubbkompis ta den direkt. Och så blev det. Nu bor den nordväst om Stockholm och den har fått ett bra hem. Klubbkompisen är också en kamerasamlare men hade ingen Rolleiflex Baby tidigare.

Jag får väl ändå visa en gammal bild som är tagen med just den kameran.

Mitt första barnbarn hålls här av sin farbror. Att fotografera Bebisar med en Baby går ju jättebra! De är som gjorda för varandra. Och det är alltså inte babyn på bilden som är bortadopterad. Hon bor kvar hos sina föräldrar  och fyller snart fem år.

Rolleiflex Baby (1958) med Macocolor 200. De gula i kanterna är ljusskador på filmen som var uselt rullad på en för lång spole från fabriken. Trist, men motivet medger ju att man beskär bilden i kanterna när man printar den.

Eders Hängivne

PS
Som väl är har jag en Baby kvar. 

När känsla är viktigare än skärpa

Om en gammal amatörkameras prestationer i den digitala åldern

I en tidigare blogg utlovade jag färgbilder som jag skulle framkalla själv. Nu var mina kemikalier sedan länge utgångna och jag ville inte riskera några bilder med gammal kemi så jag skickade in filmen till mitt lab i norra Värmland istället. 

Kameran som tog bilderna är en Agfa Silette typ 1 som började tillverkas 1953.

Här gäller det att vara fena på avståndsbedömning och skärpedjup. Hur gick det? Se här!

OBS! det här är inget för objektiv- och skärpenördar. Andra ögon krävs =)

Tre bilder från en promenad i Drottningholmsparken.

Det här är utsikten från mitt arbetsrum.

Jag var i Marabouparken och tittade på ett par afrikanska fotografers verk. På vägen därifrån gick jag en bit på bryggan längs Bällstaån och hittade det här granna lilla trädet.

Skärpa är bäst när den känns som en smekning. Det funkar bara med film.

Eders hängivne

PS
Ursäkta mig alla naturfotografer. Bilderna kunde väl ha varit lite bättre om man ser till innehållet. Så här går det när man är van att fotografera människor i stadsmiljö och tror att man minsann kan fotografera natur också. Det sket sig förstås men ni kan väl njuta av de milda färgerna i alla fall. 

PPS
Filmen var en Fuji Superia 200