Antikrunda

-14°C och ett krånglande batteri. Motorvärmare på. Imorgon kväll åker jag till Finspång för att jobba ett par dagar igen. Men jag vill testa att bilen startar och går snällt till dess. För om den inte gör det måste jag ha tid att fixa det.

Den startar och jag drar iväg en tur för att ladda tillbaka det som starten drog ur. In till city åkte jag och fick för mig att gå in till Rajje på Sergel och ägna mig åt lite fotoarkeologi. Eller en privat liten Antikrunda på Kungsholmen. Jag säger arkeologi för Rajje har ingen riktig koll på vad han har och vi gräver bokstavligen i skåp och hurtsar och tittar djupt på hyllor. Som att leka ”gömma nyckel” där man bränns hela tiden utom om man går ur affären. Lager på lager av olika kamerala tidsåldrar genomsöks och se vad vi fann! Vilka fynd!

En obruten förpackning 116-film. Den lär passa till min No1 Pocket Kodak som står hemma och suckar efter att bli använd.

”Develop before January 1st 1934”. Utgången. Men det ska nog gå. Nä, Rajje vill inte sälja den utan att först fråga kollegan. Hm. Morr.

Förutom lite påfyllning av oanvända blixtlampor (jag kollar alla fotohandlare jag besöker) fann jag denna lilla blyga goding långt bak på en hylla högt upp. Den kunde inte dölja sin skönhet för mitt vana öga.


Den ser stor ut här men är mindre än min plånbok

En Contessa Nettel Piccolette De Luxe ” in voll funktionstüchtiges zustand”. I tobaksbrunt läder. Sorry ladies. Det här är sexigare än vilken skön kvinna i läder som helst. Den dyker upp i katalogerna 1924 till ett pris av 870 franc och jag gav 350 kr för den. Snacka om antikfynd! Jag fick ingen film på köpet men jag har ju frysen full så jag är inte ledsen för det. När jag kom hem och undersökte skönheten med en avslöjande ficklampa kunde jag konstatera att bälgen läcker lite så det ska lagas innan en Macocolor 200 åker in i magen på den.

Rajje rotar vidare. Han har fått säljvittring. Jag frågar lite om grejer till min Rolleiflex och då spinner han loss! Han är ju Rolleikunnig! Och milda makter vilka skatter han har! När Rollei Sverige la ner köpte han hela reservdelslagret. Här finns fabriksnya grejer till halvsekel gamla kameror. Jag ställde några specifika önskemål och Rajje lovade kolla i källarn och hemma. Så nu måste jag dit igen om nån vecka för att se om han hittade ”mina” önskemål. Och kanske få köpa den där filmen från 1934...

Om du funderar på att skaffa en retrokamera snart så ta en titt hos Rajje på Bergsgatan 3, Kungsholmen, Stockholm innan den sista januari. Då stänger han för gott och troligtvis kommer det som finns kvar att dyka upp på LP Fotos auktioner till högre priser. Och är du ute efter en Rolleiflex så ämnar han reperera/serva alla sina och sälja. Ställ dig i kö.

Bengan har ju klämt ur sig kunskapen om den bästa Leican efter en gastkramande bloggserie och påtryckningar på Ellens. Det var lite lättare att få ur Rajje vilken den bästa Rolleiflexen är. Ögonen lyste varmt och svaret kom precist på hans speciella ordkarga manér. 3,5F med Planar. Knivskarpt objektiv.

Eders upprymde

Mellanformataren

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

En sevärd utställning

För ett par veckor sedan var tre Pekingbor och jag på Arbetets museum i Norrköping och tittade på fotoutställningar. Idag återvände jag för att ta en andra titt på en av dem, Skeppsbrott, som fascinerade mig på flera sätt.

”Hans Ola Ericson, som under många år skrivit historiska artiklar om sjöfart, har besökt Isles of Scilly flera gånger. Han har då träffat Frank Gibson, som är den fjärde generationen i den berömda fotograffamiljen som dokumenterat skeppsbrott längs Cornwalls kust och runt Isles of Scilly. Hans Ola Ericson har tillgång till en kollektion av Gibsons originalfotografier.”

Utdrag ur utställningshäftet med bildtexter. Alla bilder nedan är copyright Frank Gibson. Utställningen består av ett 30-tal vackert monterade kontaktkopior och pågår till den 13 december på Arbetets museum i Norrköping. Sätt navigatorn på Kvarngatan 1 så kommer ni till en bra parkering.

Utställningens bilder är riktigt svart/vita men avfotograferingen gav dem en fin sepiaton som jag lät vara kvar.




Här fick jag ett starkt intryck av ett spökskepp




Blänket i överkant på bilderna är från strålkastarna på utställningen.







Frank Gibson med kamera

”Familjen Gibsons storformatkamera, en Thornton Pickard med 10x12 och 6x8 tums glasplåtar har gått i arv i generationer.”

Digital- och analognördar i alla läger, det här är RIKTIGT fullformat. Inte ens mellanformat är i klass med de här =)

Utställningshängning

Själens oas

För ett tag sedan besökte vi Millesgården igen. För mig var det fjärde gången i år men jag njuter ändå av att bara vara där. När man redan sett allt och tagit det mesta på bild så infinner sig njutningen av att bara finnas till i denna själens oas. Nu senast koncentrerade jag mig på att fotografera det som man inte så ofta tänker på eller ”ser”.

Tillsammans med musik av en av mina favoritkompositörer är du välkommen att njuta du också. Jag hittade bara ett enminutsklipp men det går ju att spela flera gånger. Videon har inget med mitt inlägg att göra. Shroud for a Nightingale heter musiken av Richard Harvey.

Entré + kaffe och bulle bakad efter Olga Milles recept: 100 kr.

Håll i er nu. Hela stället är en rejäl Jugend-kick.

Alla bilder med Rolleiflex Automat från 1952 och färsk Tri-X 400