Betraktelser från Montreal -7

Promenadbilder och ett skandinaviskt café

Idag ville flickorna shoppa loss lite så vi åkte in till city tillsammans och skildes åt vid en park som jag inte minns namnet på i närheten av Sherbrooke. Jag hade nog tänkt gatufoto men den känslan infann sig inte, delsvis beroende på att jag hade "fel" kamera. Fel för mig alltså, är det bäst att tillägga. Nikon D600 känns inte bekväm med ett sådant tema för dagen. Zeissen är lättare att bära och lättare att hantera (bara tre saker att hålla reda på, bländare, tid och fokus).

Började med ett misslyckat självporträtt. Skulle nog ha kört med manuell fokus, AF är så lättlurad ibland.

Många cyklar vänslas med en stolpe här.

Många stirrar ner i en mobil

Bakgator finns det gott om.

Montreal är inget bra ställe för rörelsehindrade. Trappor även till bottenvåningen. Trappor, trappor, trappor så långt ögat kan se längs alla gator.

Jag minns när jag var grabb att norrmännen hade en fantasifull smak beträffande kulör på sina hus. Här finns det en del liknande exempel.

Olåst bakhjul, hur ska detta sluta?

Vi hade stämt möte på ett ställe att äta. Det finns två matställen i Montreal som har köttbullar på menyn, IKEA och det här stället. Men de kallade dem för boulets norwegienne! Goda var de ändå. Precis som hemma.

Scandinavian Café

Sen åkte vi hem

Mellanformataren

PS
Idag var det svinkallt och blåsigt och alls inget nöje att gå på stan... 

Betraktelser från Montreal -6

Om lite av varje och gospelsång

Idag gick mina flickor till botaniska trädgården. Det var märkligt nog lite folk i parken förutom växtligheten som verkligen har kommit igång. Jag erbjöd dem att ta med digitalkameran, ni vet flickor och blommor, men de chockade mig med att avstå.

Själv tog jag mig in till Place des Arts för lite gatufotojakt med Zeissen och Sonnaren. Det gick bättre idag än igår men särskilt lätt var det inte. Kände mig lite ringrostig dessutom. Och jag har blivit kräsen, inga ryggar, inga bilder rätt in i folkmassan och inte folk som äter. Jag sökte geometrier och skuggor att bygga en komposition omkring och intressanta människor att få in där. Det finns egentligen hur mycket som helst men, som sagt, jag har blivit kräsen.

Tunnelbanan i Montreal har ett par egenheter. Den går på gummihjul som en buss. Den har också gummihjul mot sidorna, som stödhjul för att hålla sig på "spåret". Man kan tycka att tågen borde bli tysta av det men det är tvärtom. I Stockholm går de tystare. Jag undrar förstås också var de får kraften ifrån. Det vet jag inte ännu. I Montreal kör tunnelbanan högertrafik. I Sverige kör ju all spårtrafik vänstertrafik. En station har båda spåren i mitten och perrongerna på var sida om spåren. Man måste alltså se till att gå till rätt perrong. Lite opraktiskt tycker jag som är van en perrong i mitten på de flesta stationer. Nog om tunnelbanan.

Eftersom jag körde analogt större delen av dagen så blir det bara lite bilder från kvällens Gospelkonsert. Dottern sjunger i en gospelkör och idag sjöng de utomhus och delade ut flyers inför sin avslutande vårkonsert före sommaruppehållet. Det blir bilderna från idag.

En del av den förbipasserande (ofrivilliga) publiken tycktes bli upplivade av sången.

Den inspirerande och roliga körledaren.

Mellanformataren

Betraktelser från Montreal -5

Om en modern helgedom och mirakler i vår tid

Återigen går vi till en kyrka. Den här gången till St Josefs katedral vid sidan om Mont Royale. Vi var här för sex år sedan också och ville bara komma tillbaka. Den här bloggposten börjar hos Fader André i det enkla kapellet vid sidan om den storslagna basilikan.

Fader Andrée (född Alfred Besette) föddes i Quebec 1845 och dog 1937, 91 år gammal. Under sin livstid har han tillskrivits tusentals rapporterade helbrägdagörelser. Fader André ägde nämligen Helandets gåva. Han kanoniserades och blev helgonförklarad av den nyss abdikerade påven 2010.

I det lilla kapellet finns många käppar och tavlor med tacksamma ord som tysta vittnesbörd om att mirakel kan hända i modern tid. Det jag alltid slås av är varför det inte fortsätter hända som ett vittnesbörd om den gode Guden som vill alla människor gott. Medan jag väntade utanför kom en äldre herre gående bilvägen upp, knäböjde med jämna mellanrum och kysste marken. Väl framme stod han en stund vid stayn av Fader André, vände sedan och gick hem igen samma väg som han kom. Utan käpp. Månne blev han helad genom Fader André i sin ungdom?

Fader André bodde under enkla förhållanden i ett rum ovanpå kapellet.

Här är den mäktiga basilikan. Till vänster bakom träden finns de långa trapporna från parkeringen upp till katedralen. Den här gången liksom den förra fick vi se pilgrimmer gå på knä uppför stentrapporna. När man väl kommit in finner man en mängd rulltrappor som forslar oss vidare upp mot härligheten. Det pågår en gudstänst i en "mindre" avdelning så dit går vi inte in och stör.

Här är det verkligen annorlunda än i Notre Dame som ju nästan är översmyckad. Här är allt mycket enklare men inte mindre vackert för det, i min enkla mening. Det här tycker jag bättre om än överdådet.

Lite närmare högaltaret från sittplats. Förra gången vi var här lyste lyste sidosträvorna vackert klarröda. Nu var de dämpat rödbruna och jag förstår inte varför.

I korsgången ser man in i det lika mäktiga tvärskeppet.

I små gångar mellan huvudskeppet och sidoskeppen finns reliefer med Jesu lidandes väg.

Högaltaret snett bakifrån. Bakom allt fanns också små rum och bänkar för enskild bön och meditation. Jag skulle tro att det fanns mycket mer än vad vi faktiskt såg.

Arkitekten har verkligen använt ljuset som en del i sin skapelse.

Efter basilikan gick vi korsets väg i kyrkans trädgård. Den slutar följdriktigt vid ett kanadensiskt Golgata. Sedan avslutade vi vår vandring på Kristi himmelsfärds dag vid himmelsfärdsstatyn.

Efter detta for flickorna till marknadsplatsen vid  station Jean-Talon medan jag bytte kamera till gatufotoekipaget och åkte till station Mont Royale för att se om det fanns nåt där att plåta, men nej, det var inte rätt plats. Även fast jag gick avenyn upp och ner blev det bara ett par bilder. Jag såg en annan uppenbar gatufotograf som dök upp i en korsning, kollade läget, och försvann lika fort som han dök upp.

Mellanformataren

PS
Jag ber om ursäkt för de nästan oredigerade bilderna. Den här mini-PC:n är verkligen en tålamodsprövande apparat. När jag kommer hem och ser vad ni sannolikt ser kanske jag byter ut några bilder.

Betraktelser från Montreal -4

Om att gå vilse i parken

Det där med vilse är väl en definitionsfråga. Vi visste var vi var, i stort sett, men vi hittade inte det vi letade efter. 

Idag har vi spenderat en massa timmar i Parc Jean Drapeau. Den här parken ligger på två öar i St Lawrencefloden. Den ena är naturlig, den andra konstgjord. Det går broar emellan dem. Montreals kortaste tunnelbanelinje går till ön. Gula linjen består av tre stationer, två ändstationer och en i mitten. Den i mitten är parken. Så vi visste i alla fall var i Montreal vi var. Men vi hittade inte det vi letade efter, de ställen vi var på förra gången, 2007. Inte ens dottern som bor här hittade. Den naturliga ön heter St Helen, den konstgjorda Notre Dame (men det  har inget med kyrkan vi besökte igår att göra).

För att retas lite med Sverige visar jag här lite sommarbilder. Det är svårt att tänka sig att de hade snö för tre veckor sedan. Hur är det i Kungsträdgården? Hinner vi hem innan träden exploderar?

Vy mot nordost. Det är hus som växer där på andra sidan.

Vi hittade ett klassisk schackbrädestorn på St Helen. Det var nog egentligen ett utsiktstorn för militären. Vi kunde dock inte använda det för att orientera oss.

Iron Man bor på ön St Helen

Vi åt vår fruktsallad vid en damm medan Näcken spelade fiol under ett träd. Han spelade efter noter och vi fick höra en och annan etyd samt delar av Våren av Vivaldi. Näcken var nog egentligen en musiker som förvisats av sina grannar att öva någon annanstans. Det passade ändå bra till vår enkla färdkost.

Alltså, naturfotografi är inte riktigt min grej men en del saker kan man ju inte låta bli att ta en bild på. Ett träd vars krona har rotat sig vid sidan av roten. Naturen är i alla fall fantastisk. I bakgrunden skymtar Montreals enda kasino. Sedesamt folk, de här fransoserna!

Väderprognosen för i morgon lovar regn och åska. Kanske. Dottern menar att väderprognosen kan ändra sig fortare än vädret. Nå, vi får se.

Mellanformataren

PS
Hela Montreal ligger förresten på en jätteö i St Lawrencefloden. I början bodde bara en större  irokesestam här i sin by.

PPS
Imorgon tar jag sovmorgon från bloggen. Den blev ju klar idag (mot alla odds). Det blir nog en runda med Zeissen och en titt in till bageriet på hemvägen. Färskt bröd på morgonen innan flickorna vaknat hör till livets guldstunder.

Betraktelser från Montreal -3

Om modern konst och ljusspektakel i katedralen

Idag har vi varit på The Museum of Modern Art, eller nåt. Inga tecken på fotoförbud men en militant vakt påpekade det för mig. En annan vakt tyckte att jag skulle sätta på objektivlocket också! Nå, det var inte många verk som jag tyckte var värda en bild men några gillade jag.

Utanför var det intressantare. Här tog jag en av mina bilder för det pågående projektet av självporträtt. Hur många Thomasar kan du se?

Jag såg två. Släng dig i väggen Lee Friedlander.

På måndag morgon var jag ute tidigt med Zeissen och fotade svartvitt i grannskapet. Då såg jag den här cykeln och insåg att den förtjänade en färgbild. På väg hemfrån Moderna muséet gjorde jag en avstickare och tog bilden.

Avsikt eller olycka? Du får bestämma.

Senare på eftermiddagen gick vi till kyrkan. Det var inte för gudstjänst, även om nog en del liberala skulle kalla det för det Vi skulle se en ljusshow i den vackra katedralen Notre Dame. Ljusshowen handlade om Montreals historia,  till att börja med från den tiden då staden hette Ville-Marie (Marias stad) men övergick strax till kyrkans historia i staden med filmsnuttar på skärmar och segel (!) som skymde det mesta av katedralens innandöme. Vi fick se den första enkla träkyrkan endast stor som ett ordinärt svenskt missionhus vidare till en stenkyrka modell större som redan efter hundra år blev för liten för den växande församlingen. Så småningom föddes idén om en katedral och den skulle heta Notre Dame. Inga pengar eller möda skulle sparas. Den skulle bli en juvel på den nordamerikanska kontinenten. Jag kan intyga att den är andlöst vacker. Även utan effektförstärkande ljussättning. Ljusshowen fokuserade på detaljer i kyrkorummet allteftersom historien spelades upp och man förstår kyrkofädernas önskan att ge en fullständig bild av tron på Jesus Kristus, bibelberättelserna och livet. Det var effektfullt. När showen var över och man fick se hela härligheten på en enda gång var det som att drunkna i paradiset. Det blev nästan för mycket. Bara två bilder visar jag. Har du vägarna förbi får du inte missa Notre Dame.

Högaltaret. När seglet som dolde det rämnade blev effekten riktigt dramatisk. Ett sorl gick igenom publiken. Jag tänkte osökt på när förlåten i Jersusalems tempel rämnade när Jesus gav upp andan på korset.

Mitt emot högaltaret står den magnifika orgeln. När den installerades var den störst på hela den Nordamerikanska kontinenten. Jag är säker på att grannarna i söder byggde en större senare av pur avundsjuka. Vi fick inte höra den spelas och det var synd. Jag är svag för orgeln som instrument. Bach eller Charles Marie Widor på denna hade nog varit riktigt mäktigt.

Efter Notre Dame promenerade vi en stund i Gamla stan, Chinatown och Gamla hamnen. Lätt trötta tog vi en taxi hem.

Kärringarna som vi träffade förra gången satt fortfarande kvar. De har nog mycket att prata om =)

Mellanformataren

PS
Montreal grundades i början av 1600-talet men det fanns indianska bosättningar där långt innan dess.