KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Albert Kahns arkiv

Eller Värdet av dokumentärfotografi

Fransmannen Albert Kahn gjorde en välgärning åt eftervärlden när han lät fotografera människor och kulturer i hela världen. I hans arkiv finns ca 72.000 bilder, de flesta autokromfotografier i färg, och åtskilliga filmer från början av förra seklet fram till hans död 1940. Han hade en förkärlek till Japan och i detta program på SVT Play kan man se en fin dokumentär om hans stora projekt.

Japanska historiker är överförtjusta i hans bilder som beskriver ett Japan som inte längre finns.



Albert Kahn




















Så glöm nu inte att ta med din kamera i vardagen och ta bilder av den.


Mellanformataren

Studentrevolt

Det är väl lite tidigt på året för att prata om Studenten men den inträffade ju förr om åren också. 1973 tog jag själv Studenten på Karlbergsskolan i Åmål. Det är egentligen lite konstigt det där för en tekniker. På den tiden var den tekniska linjen på fyra år men vi tog studenten efter tre tillsammans med alla andra fast vi inte var ”färdigbakade”. De flesta teknister från Åmål och Säffle gjorde det sista året i Karlstad men en Säfflekille och jag gjorde det i Jönköping. Vi gick den trätekniska varianten av maskinteknisk linje där, det enda stället i Sverige den fanns på. Varför jag valde den kommer jag inte ihåg. Kanske för att jag gillar att göra sånt som inte alla andra gör =)

Att ta studenten i början på 70-talet var ingen lätt historia. Och då tänker jag inte på examensskrivningar och förhör. Bara ett par år tidigare skulle studenten avskaffas. Detta ledde till näranog upplopp och massiva protester i Åmål. Studenterna segrade så småningom och den avskydde rektor Moberg tillät det sedvanliga utsläppet men det var gruff ett par år till men lade sig till min examen. Sedan har det pågått i alla år utan uppehåll. Utsläppet, inte gruffet =) Traditionen segrade och förnyarna fick vika sig.

April månads profilbild blir alltså från examensdagen 1973.



En stund efter utsläppet. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin.



Farmor (skitluktens fiende och paprikaodlare) och jag. Farfar hade gått bort året innan. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin.



Gratulationskram av Eva. Hon skulle senare bli min första fru och mamma till mina barn. Notera killen i randig tröja. Det är pappa Leiler med sin Praktica IV.
Foto: Sannolikt Evas bror Olle.


SMU gratulerade med att köra runt sina medlemmar på ett lastbilsflak på stan. Här landar jag hemma. Canon Dial 35. Foto: Mamma Carin


Den fotografiska leken fortsätter nästa månad.

Kina - en vintersaga

Det går inte att ta fel. Nånting är på G. Plusgrader, blöt snö, rinnande vatten, en solglimt, kvittrande muntergökar. Ryssarna har rätt om det där med vårens ankomst den 1 mars. Det har inget med vädret att göra. Det är bara en fråga om jämlikhet mellan årstiderna, de får tre månader var. Så  imorgon börjar den. Men jag tjyvstartade i Kina idag.

En del vill ha lite spänning i livet.

Andra håller sig till de säkra stråken.

Konsten och verkligheten är inte i fas med varann. Hos en är det sommar, den andre har vinter.

Analogbilderna närmar sig bakifrån med stora steg så jag ryckte lite idag och tog bara med en digitalkamera.

Herre på Täppan och bildprat

I tisdags hade Anders Berlin inbjudit till Täppan i Norrköping för ett fotografiskt samtal med inriktning på bilder. Det kom nu inte så många, bara Anders och jag. Men det blev ju trevligt ändå. Jag hade glömt mina bilder på jobbet men det gjorde inget. Anders hade med sig en mätsökarkamera av det gigantiska slaget som behövde undersökas och fingras på så kvällen blev lyckad ändå.

Nu på tisdag gör vi ett försök igen och nu hoppas vi båda på att några till kommer för att prata bilder. Jag tar med mig ett par fotoböcker, några egna bilder och en kamera för att dokumentera debattens vågor (och för att komma ihåg vilka som var där). Välkommen till Täppan på tisdag ca 17-19. Kom när du kan inom dessa klockslag.

En mätt Berlinare fångad med Kiev på Tri-X