And then we take Moscow

Eller, Jag mötte Lenin...

Profilbilden för 2001 hämtar jag från mitt besök i Moskva våren 2001. Jag hade som vanligt med den enda kamera jag ägde vid denna tid och några år till, Olympus µZOOM:115. På Arbatskaja mötte jag Lenin som tog betalt för att man lät sig fotograferas med honom. Det kändes fel på nåt sätt med kapitalism och kommunism på samma gång men jag lät det passera. Den som tog pengarna fick låna min kamera.

I en rotunda av gjutjärn poserade min kära.

Järnlady

Och så var det profilbilden då. Slaget vid Narva gick som bekant inget vidare. Det var lättare att inta Moskva.

Mellanformatare redan då.

Out of focus

Kan en utvecklingsingenjör utvecklas?

Fyra år med Bilder & Kåserier får vara nog. Nu går jag in i en ny fas och döper om bloggen för att markera en ny era i mitt fotograferande och bloggande. Årets inriktning står i min profil  men kommer nog att vara längre än så. 

Mitt nya fokus blir att hitta nya uttryck i mina bilder, att gå in i en ny utvecklingsfas och ta bilder som aldrig förr. Ja, alltså, annorlunda, inte många fler. Det här är ju inget nytt. Alla har väl gått i stå nån gång i fotograferandet och vill bryta sig loss och göra något nytt, hitta nya vägar. Fast det kommer väl att ta ett tag innan blir varm i kläderna. Gamla hundar och det där...  Försökte anmäla mig till en workshop på Fotografiska om att utveckla sitt bildseende men den blev fullbokad medan jag åt frukost. Det måste vara ett väldans sug efter utveckling. Jag står som reserv i alla fall...

Det har varit lite trögt med fotograferandet hittills i år men det lossnar väl någon gång. Jag inser stillsamt att det är normalt att det går i vågor och att det bara är att acceptera. En kamera bär jag alltid med mig. Det har blivit en omistlig vana. Jag tar inte alltid några bilder men det känns bra att veta att jag kan om jag vill. Inriktar mig nu mer och mer på att publicera bilder i fotoböcker och hänga bilder på utställningar  istället för på webben. Det känns som om webben hindrar mig från att verkligen ta tag i det där med utställningar. Det är för lätt med webben. Utställningar kräver lite mer, erbjuder mer motstånd men också större tillfredsställelse. Jag gillar ju bilder på papper mer än på en skärm. Och så är ju utställningar nåt som inte alla gör.

Jag har ett par jätteprojekt i bokform på gång också men de är av mer privat natur och inte ens mina egna bilder. Jag har tillgång till mina föräldrars negativ från ett drygt halvsekels fotografering. Det ska bli böcker för kommande generationer. I tanken har jag också en utställning men det blir en långt senare historia.

Utställningar ska det bli mer av. Tidigare år har jag bara deltagit i klubbens höstutställningar. I år har det redan blivit två andra. Åmåls Fotofest i våras och Gnestaplanket (fria) igår. Nästa vecka blir det preliminärt en repris på Gnestaplanket på Åmåls bibliotek. Jag har varit flitig i internationella fototävlingar de senaste åren men funderar nu på att dra ner rejält. Deltar jag så blir det nog bara med svartvitt. Och sannolikt bara tävlingar för pappersbilder. Men de börjar bli sällsynta. Har inte bestämt något definivt. Jag får se hur jag känner för alla de erbjudanden om deltagande jag får från världens alla hörn. Det verkar som om mailadressen fortplantar sig därute bland arrangörerna.

Det är redan för mycket snack så nu får det bli några bilder också. Tagna i år.

Fokus Träd: Ek i vetefält. Kärsö. Digital

Fokus Teknik: Porträtt av ett ånglok. Åmål.

Fokus Gatufoto: Under kastanjen. Brända tomten, Gamla stan.

Fokus Porträtt (i miljö): Bönestund vid mobilen. Gröna linjen, Stockholm

Fokus Dokumentär: Det händer mycket i min hemstad nu. Försöker fota hotade miljöer varje gång jag är hemma. I Stockholm med för den delen. Slussen är ju ett objekt i förändring och områdena runt citybanan. Där finns hur mycket som helst att dokumentera. Men nu vill jag göra det lite annorlunda om jag kan.

Fokus Kommentarer till samtiden:  Den gamla seden att skita tillsammans är inte ny. Dasset har bara bytt namn till Facebook. Digital
 Jag har inte slutat fotografera i färg, om nu någon trodde det. 

Som ett tjockt täcke över allt annat ligger vardagsfotograferingen där jag lägger ut bilder från mina vardagar. (Inget jobbfoto just nu bara p g a fotoförbud)  De bilderna hamnar i min vardagsblogg "Local ventures" tillsammans med en kort dagsnotering. Den är svartvit förstås och på engelska så att alla mina vänner och släktingar förstår.

Som alltid
Eders Mellanformataren 

Vilken slutartid och bländare ska jag använda?

Eller "Hur fort kör en zeppelinare"?

Helt på skoj förstås så att ingen ska tvivla på mitt uppsåt. Jag har bara råkat komma över ett par antika fotografiska artefakter som jag bara tycker det är lite kul att dela med mig av. Det blir alltså ett inlägg om amatörfotografens hjälpmedel som han (eller hon) kunde göra bruk av för att, efter större eller mindre vedermödor, ta utsökta fotografier. Sitt ner och håll i er. Det här var på fullt allvar för ett halvt sekel sedan.

De' e' myck'e att hålla reda på! Men har du koll på läget så blir bilden perfekt!

Här kommer en till helt oumbärlig artefakt.

Diagrammet för skärpedjup

Sliden. Den har utförliga förklaringar och anvisningar på baksidan också men det besparar jag er.

Här har jag ställt in brännvidden 7,5 cm (Nettar eller Rolleiflex) och vill ha skärpa mellan 2 och 5 meter. Då ska jag välja bländare 11. Någon tid utlovas inte här.

Men rekommenderade längsta tider får man i alla fall. Det är väl tur att landskapen inte kör fortare än 3 km/tim. Och även om artefakten tillåter att man står så nära som 1 meter från ett flygande flygplan är det nog bäst att hålla i sig där man står på vingen =)

Jag vet inte jag, när man kommit igenom allt och ställt in kameran är troligtvis motivet borta.

Vi kan vara tacksamma att kameratillverkarna har stoppat in all denna kunskap i moderna kameror. Det vore ju synd att missa en zeppelinare =)

Mellanformataren

Det japanska vidundret

Om sumobrottning med en fotoapparat

Det hela började med att den helt digitale Fotosidanmedlemmen Ernst Göran Westlund fick en japansk TLR av en fotograferande vän på Saltspring Island förra sommaren. Han bloggade om den förstås och jag nämnde då i ett meddelande att om han någonsin tröttnade på att köra film så var jag intresserad av den. Han tröttnade, märkligt nog. Och i april i år damp det ner ett meddelande i mailboxen med en förfrågan om jag fortfarande var intresserad. Jag skulle få den om jag betalade frakten. Det fanns ingen tvekan från min sida. Den där tingesten måste undersökas, kännas på, examineras och köras några rullar i. Och frakten var ytterst rimlig. Mindre än vad somliga spenderar på lördagsgodis under en månad. Eftersom jag inte äter godis, av medicinska skäl, så fick denna frakt  bli mitt "lördagsgodis". Njutningen varar dock längre =)

Häromdagen kom den och jag är svårt frestad att sätta i en rulle omedelbart. Dock har jag redan ett tiotal kameror med film i så jag vill nog försöka reducera antalet innan jag laddar den här.

Kameran är en Mamiyaflex C2 Professional som tillverkades mellan 1958 och 1962. Det finns visserligen serienummer på både hus och objektiv men det finns ingen tillförlitlig förteckning över vilka år serienumren representerar. Inte ens hos Mamiya. Den har utbytbara objektiv, 55, 65, 80, 105, 135, 180 och 250 mm. Alla Mamiya-Sekor-objektiv passar generellt till alla modeller med några undantag. Mitt exemplar har ett 65 mm objektiv  och jag är starkt frestad att skaffa åtminstone ett till. 65 mm motsvarar ungerfär 40 mm i småbild så en 105:a eller 135:a skulle kunna vara kul som porträttoptik. En snabb koll på auktionssajterna ger vid handen att det för tillfället är ont om objektiv till dessa kameror, såvida man inte köper en kamera också.

Den bästa informationen om Mamiyaflex finns förstås på internet där någon entusiast lagt ner möda på att specifisera alla modeller och objektiv.

Här är några bilder till.

Första bilden visar det maffiga motljusskyddet. Andra bilden den vackra objektivsläden och bälgen. Tredje bilden demonstrerar sportsökaren som fungerar identiskt med Rolleiflex. På fjärde bilden har jag satt på prismasökaren Porroflex som är så sinnrikt konstruerad att man har plats för näsan (om man är högerögd). Nu föredrar jag schaktsökaren  men prismat följde med hela kitet.

Ett annat tillbehör som följde med i leveransen var en Paramender. Ett fantasifullt namn på en anordning för stativ som fixar (mend = laga) parallaxfelet vid närbildsfotografering med stativ. Låt mig illustrera med ett fejkat fall av närbildsfotografering. Observera att Paramendern sitter mellan stativ och kamera och fungerar som en handvevad hiss med slaglängd lika som avståndet mellan sökarobjektiv och objektiv.

Siktet inställt på den lilla prästkragen med sökarobjektivet och skärpan sätts. Sedan hissas kameran upp och man tar bilden med det bildtagande objektivet i samma läge som sökarobjektivet befann sig. Fiffigt men bara tillämpligt vid fotografering på stativ.

Kameran tar endast 120-film. En sån här best sätter man bara inte in småbildsfilm i som Franke & Heidecke gjorde i sina Rolleikameror.

Den här fotoapparaten väger ca 1,6 kg och det är i alla fall mindre än min Bronica vars tjänstevikt ligger på 2 kg. Ändå ingen kamera för de klent byggda. En viss fingerfärdighet är ett nödvändigt tillbehör när man opererar denna kamera. Slutaren spänns till vänster om objektivet och utlöses på höger sida om detsamma. Fokuseringen har inställningsratt på båda sidor. Men man ska ju hålla kameran också, herrar japaner! En murken kamerarem följde som tur är med kameran. Den håller nog för en hel rulle...

Mellanformataren

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år  och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd.