Kodak Tri-X 400 pressad till 1600

Det var lite spännande att framkalla en gammal favoritfilm som Tri-X igen. Men nu är det gjort och resultatet visas här nedan. Som vanligt är bilderna tagna med OM-2N, de fllesta den här gången med 35 mm Zuiko.

 Grynigt värre. Och då menar jag inte väggen.

 Här funkade det bättre

Vad kan jag säga om det här då?

Nja, pressa Tri-X +2 steg är nog inget bra. Jag hade förväntat mig ett bättre resultat. Sannolikt blir det bättre när jag kör nominellt  senare i vår.

Eders hängivne

PS
Det kanske inte var helt lyckat att pressa två steg en solig vinterdag som jag gjorde i början av filmen. Men det är ju inte möjligt att välja mitt i en film.

Tankar om ord

"Man får ju akta sig så att man inte skräpar ner med sina ord", sa Sidner 

När jag var grabb trodde jag att när en människa hade sagt en miljon ord så dog hon. Då var hennes tid på jorden slut. Jag lever fortfarande så min kvot är nog ännu inte fylld. Men så säger jag inte så mycket längre heller. Slutat att sjunga har jag också. Jag skriver mycket istället. Men de orden räknas inte på samma sätt. Det finns nog ingen begränsning för då skulle alla författare dö unga. En del av dem gör så ändå men säkert av andra orsaker. Det gäller inte heller alla dem, som omedvetna om den omgivande världen, SMS:ar frenetisk inne i sin egen bubbla på två ben. En egen liten värld i den stora. Man skräpar ner med sina ord, obekymrade om att orden tar slut en dag.

Dragsön, Slottsbron 1960

Ska man säga något borde man använda de viktiga orden. De som är kärnfulla och säger mest utan att bli för många. Jag tröttnar fort på att lyssna när orden inte säger något, därefter hör jag bara surret från pratet och registrerar inget av vikt. Jag går in i min egen värld och låter tankarna vandra sin egen väg, ta mig till andra platser och lyssna på något annat. Särskilt ofta händer det i kyrkan när jag försöker lyssna på en predikan med många ord som inte säger så mycket. Många idéer tillkommer i sådana bubblor i ordskräpsmiljöer.

En del människor pratar fortare än jag lyssnar. Som om det var en tävling att komma först till punkt. Eller också är det för att hinna säga allt innan jag avbryter. Eller att det jag eventuellt har att säga inte har någon betydelse. Ja, en del älskar att höra sin egen röst. De har aldrig lärt sig att uppskatta tystnaden.

Ofta lyssnar jag till ny, ännu oskapad musik medan jag väntar på att ordskräpet ska ta slut. Du kan inte ana vilka symfonier som skapats innanför mitt skallben mitt under värdelösa ordstormar. Större delen av mitt liv har jag ägnat åt musik. Men en dag tog musiken slut, men jag minns inte vilken dag det var. D v s den musik jag gjorde själv eller tillsammans med andra. Musik är värdefullare än ord, ty den skapar starka känslor. Omedelbart. Nu har jag slutat att lyssna på musik också.

"Ståbas" redan 1960. Långt senare spelade jag på riktigt.

En del musik innehåller ord, en del viktigare än andra. Men det skräpas med orden i musiken också. Så man måste välja att lyssna på den viktiga musiken med bra ord och stänga öronen för den andra. Sjungna ord som är bra har en dubbel ingång i mig. Förstånd och känsla dansar i fullkomlig harmoni när orden och musiken är lika viktiga.

Musik med viktiga ord

Inget sagt ord kan någonsin tas tillbaka. Man kan bara hoppas att ingen har hört de dåliga orden. Och tänka sig för innan man säger något nästa gång.

Eders hängivne

PS
Låt oss, likt ansvarskännande hundägare, plocka upp ordbajset efter oss så att ingen trampar i det.

PPS
Det inledande citatet ur Göran Tunströms "Juloratoriet" blev inspirationen till detta inlägg.

Innan det roliga börjar

Om resande arkitektur

Ett av mina långa projekt har arbetsnamnet "Temporär arkitektur". Den här gången tänkte jag visa lite bilder på en dagsländearkitektur, ett resande nöjesfält. På väg till och från jobbet passerar jag ett större grönområde där 275:an viker av mot norr i en rondell, strax öster om Hässelby slott. Fem dagar i veckan har jag koll på vad som händer där.

Långtradarna kommer en dag och sätter upp allt under febril aktivitet. Alla vet vad de ska göra och det går undan. Dag två är nöjesparken igång. Dag tre packas allt ihop och man drar vidare till nästa ställe. Endast några tillplattade plättar i gräsmattan och några leriga däckspår finns kvar.

Eders hängivne kolorist

PS
Det är naturligtvis färgen som är motivet här också. Och jag använde Dogmakameran, OM-2N med 50 mm och Portra 400.

Färg i fokus

när färg är motivet

Jag har svängt från färg till svartvitt för bara sex-sju år sedan. Dessförinnan hade jag kört färg i decennier och bara ett fåtal svartvita rullar. På den tiden tyckte jag att svartvitt var för svårt. Men när jag hållit på med svartvitt på nytt nu bara ett litet tag så kändes det plötsligt tvärtom, svårt med färg. Därför har jag försökt återupptäcka färgfilm igen; Och jag gör det medvetet genom att söka motiv där det är färg som egentligen är motivet eller är en avgörande komponent. Det här är inte helt lätt för en fotograf som helst går ut med bara EN kamera. Det har hänt mig otaliga gånger att jag saknat färgfilm i kameran. Tvärtom också förstås. Den klassiska boten mot detta dilemma är att ha två kamerahus; Ett med färgfilm och ett med svartvit film. Sedan några år har jag faktiskt det; En silverfärgad Olympus OM-2N (för färgfilm) och en dito svart (för svartvitt). Nu gäller det bara att vänja sig vid att bära två kameror ibland.

Jaaa, jag vet att många tycker att man får både färg och svartvitt i EN kamera om man kör digitalt. Men det är ju inte det som är grejen för mig.

Jakten på färgklickar i tillvaron fortsätter...

Eders Hängivne

PS
Här är ett exempel på när jag saknade färgfilm i kameran. Färgprakten i deras dräkter tiggde om färgbilder men jag hade bara svartvitt i kameran den gången.

Här har jag använt en Nikon S (1954) + f1,4/50 och Tmax 400

Citroën HY

Kan jag få en kopp kaffe?

Under mina stadsvandringar i jakt på färg som motiv blev jag en dag synnerligen överraskad av att få se ännu en färgglad Citroën HY. Den förra jag såg var lika grann den men med andra färger, gult och rött. Fast den gången hade jag svartvit film i kameran. Den stod illa till och var svår att få i helfigur. Den här gången gick det bättre.

Citroën HY från 1960

Bilen ägs av Löfbergs Lila som nog nyligen har lackat om den för att göra reklam för deras goda kaffe. I bilregistret står den fortfarande som silverfärgad.

Bilen började tillverkas strax efter andra världskriget 1947 och produktionen pågick ända till 1981 och tillverkades i 473 289 exemplar under dessa 34 år. Den fanns i flera utföranden, både mindre och större som hade andra beteckningar som började med H. Av ekononiska skäl använde man många detaljer som redan var i produktion till andra modeller. T ex motor, växellåda; strålkastare och hastighetsmätare mm. Karossen var gjord med samma teknik som gamla Junkersflygplan, av korrugerad plåt på så sätt att karossen blev självbärande. Den hade en del egenheter som t ex att hjulbasen var 3 mm längre på den ena sidan gentemot den andra.

Nå, nybryggt kaffe smakar gott var som helst när man är på stan. Här erbjuder man t o m ett alternativ för hundar som inte dricker kaffe. Men det finns säkert hundar som dricker Löfbergs också.

Eders Hängivne
Plastbandsfotografen

PS
Snart blir det mera färg i bloggen

PPS
Bilderna tagna med Dogmakameran på Portra 400 som jag framkallat själv.