Pro Memoria

Om att bilder är ett bra stöd för minnet

Känner ni igen de här? Det är den där lilla spexargruppen jag och några kompisar fördrev tiden med 1969-70 ungefär.

Nu träffas vi då och då för att umgås. Oftast på somrarna då det är lätt att umgås ute och för att vår gemensamma punkt Åmål drar som en magnet vid denna årstid. De flesta söker sig dit någon tid på semestern till sin sommarstuga i närheten och då är det liksom enklare att bara råkas nästan apropå.

1993 träffades vi alla familjerna med barn fruar och husdjur i Ånimskog. Det är från detta tillfälle december månads profilbild kommer. En härlig sommardag med lek och bad, mat och fika och mycket gemyt och olika upptåg. En av oss fyllde dessutom 40 år så det blev lite extra kul av allt. Här kommer nu lite bilder från tillfället.

Årfyllaren gratuleras

Tillökning i en av familjerna

Bad före maten

Sport efter maten

Mellanformataren

PS
Det var lika idylliskt som det ser ut.

Sommarparadis, myggmörderi och fiskafängen

Den fotografiska leken fortsätter ett tjugotal månader till. November månads profilbild är tagen på en tjänsteresa. Om en annan sådan berättade jag redan förra månaden så nu får det bli en annan historia.

Bilden är antagligen tagen med Chinon Genesis II som var den kamera vi använde mest vid denna tid (1992). Någon kollega på Autorotor på Wärmdövägen 120 i Nacka tog högst sannolikt bilden.

                                                                                         ~~oOo~~

Den här gången tänkte jag annars berätta om ett av sommarparadisen vi haft tillgång till genom åren. Vi hade inget eget men använde våra respektive föräldrars sommarställen. Nu är båda utom räckhåll och det saknar jag.

Min farfar byggde en sommarstuga i början av 60-talet vid Sundhult i Grums kommun (ni vet, det där stället som luktar illa när vinden ligger på åt fel håll). Han byggde den av gamla utrangerade godsfinkor som sonen Eber, som jobbade vid järnvägen, hade ordnat så att han fick ta brädor från. Andra vagnar fick ge ifrån sig svängdörrar som användes mellan rummen. Svängdörrarna var av det gamla tjusiga slaget av blanklackerat trä med kromade böjda handtag, kromade sparkplåtar och dämpande plysch på dörrbladets kant. Jag tror t o m att de fasta englasfönstren var från gamla passagerarvagnar också men helt säker är jag inte. På toaletten fanns i alla fall ett uppfällbart handfat från en järnvägsvagnstoalett som förpassade tvättvattnet ner i avloppet när man fällde upp det f v b via en slang ner till sjön. Vid sin normala användning rann det förstås ut på banvallen medan tåget körde men i farfars tappning gick det ner i Vänern. Allt i denna stuga var gjort med små medel och nästan gratis resurser. Primitivt men funktionsdugligt. Vedspisen och vardagsrummets öppna spis producerade rök som svepte in stugan i rök som jag minns resorna till Slottsbron bakom ett ånglok. För det mesta utvändigt men ack, ibland även invändigt. Krösusarna hade sommarstuga längre in i sundet men solen sken lika bra hos farfar och vattnet var lika varmt. Abborren smakade dock troligtvis bättre hos farmor än någon annanstans. På Midsomrarna passerade massor med båtar på väg till eller från Midsommarfirandet på Liljedal. Somrarna i Sundhult är fina minnen. Nu är den i norsk ägo och säkerligen renoverad till oigenkännlighet. Och väg ända fram har det nog blivit medan vi fick gå genom skogen med allt bagage.

Den här synen mötte oss när vi efter mödosamt bagagebärande kom fram. Här är hela härligheten i renoverat skick som utfördes av mina farbröder några år efter farfars bortgång. Ny panel och nya fönster förvisso men svängdörrarna och tvättfatet fanns kvar till slutet.

Vy från den flera decimeter breda badstranden

Utsikten över Vänerhavet. Där bortom horisonten ligger nog Östergötland. Kanske.  Och sött, drickbart vatten hela vägen.

Ur minnet skulle jag kunna vaska fram en del äventyr och expeditioner, mestadels till sjöss, men av hänsyn till mina föräldrar, som läser bloggen, ska jag nog dra en förbarmande täcke över alla stunder av renaste skräck eller  barnaglädje. Här fick jag min första abborre på första kastet från bryggan med mitt första kastspö. Och pappa trodde på fullt allvar att jag kastade in spinnaren i munnen på den när den gäspade. Spelar ingen roll. Den högg. Och jag åt den till middag.

Sonen Viktor har just kommit upp ur badet

Som i alla sommarstugor fanns gammal klassisk sommarstugelitteratur i form av för länge sedan utgivna nummer av diverse tidskrifter, kolorerade veckotidningar (Årets strunt), Kalle Anka, Såningsmannen, kvällstidningar från sedan länge svunna år, det bästa av Det Bästa, allehanda vetenskapliga tidskrifter om raketer och astronomi. (Jag har väl inte ännu berättat om farfars stora intresse för astronomi som fick honom att bygga ett observatorium på berget där han bodde i Slottsbron) På somrarna stod farfars stjärnkikare i sommarstugan och var ett utmärkt redskap för att se vad som hände lite längre bort än vanliga kikare når. Grannarna på andra sidan viken, Som man normalt bara kunde höra, kom plötsligt närmare. Likaså var det lätt att se om en avlägsen fiskare hade onödig fiskelycka. Våra egna spön stod alltid redo och det var ett ögonblicks verk att plötsligt befinna sig på fiskafänge.

Utöver litterär stimulans fanns förstås alla andra sommarstugebekvämligheter såsom myggdödare av olika modeller, grillspett av ett flertal modeller, spiskrok, ett välfyllt fotogenkylskåp. Innan stugan blev elektrifierad hade vi fotogenlampor som ljuskälla när det spelades sällskapsspel eller när vi försökte röra oss i rummen utan att kollidera med varandra. Kort sagt: livet var hur enkelt och mysigt som helst. Och utan TV. Ibland hade vi det lyxigt med en transistorradio och lyssnade på popmusik. Mamma abonnerade förstås på Svensktoppen så där har mina öron bekantat sig med hela den svenska artisteliten. Hela min uppväxt präglades av Monika Zetterlund, Cornelis Wreswijk, Lyckliga gatan och Ta av dig skorna mfl mm. Ja, du som är minst lika gammal som jag vet precis vad jag svamlar om.

Till sist en bild på favoritsysselsättningen. En av de bilder jag ratade som profilbild för 1977. Vad gör man helst i en sommarstuga vid Sveriges vidunderligaste insjö?

Hinken är till abborren. När den är full åker man hem. De flesta tar man på pimpelsticka och "idioten". Farbror Ebers specialmodell av balanspirk. Oslagbar abborretare.

Mellanformataren

PS
Jag har lagt av med fisket av helt naturliga orsaker. Allt blev stulet. T o m lusten.

PPS
Om vi hade haft väg fram till stugan hade den nog garanterat hetat Lyckliga gatan. 

Hobbyverkstad

Det var nära att jag glömde att månaden augusti går till historien. Det gjorde den 1990 också. I mina yngre dagar hade jag plenty med hobbies. Jag ska inte här räkna upp alla men konstatera att det gick åt mycket tid att fixa och dona med dem. Så mycket att jag vinterbonade förrådet som var en förlängning av garaget. Månadens profilbild är tagen i min nyinredda hobbyverkstad. Verktygstavlan är nyss uppsatt men inga verktyg har hängts upp ännu. Och jag tar en välförtjänt paus. Vem som tog bilden kommer jag inte ihåg. Förmodligen en av mina söner eftersom jag inte har några döttrar. De hade förstås som familjetraditionen bjöd fått kameror i tidig ålder. Och där rann rullarna snabbt igenom. Knäppglada barn är både roande och ett stort finansiellt bekymmer. Man måste ju framkalla snapshotsen! Nå, lite av den fotografiska ådran har de nu alla. Den äldste kör en DSLR, mellansonen har långlånat en av mina Rolleiflexar och minstingen har även han en kamera för film. Som är laddad även om filmen har suttit i i drygt ett år. Häpp!

Kalaserier och födelsedagar

Både min dåvarande fru och jag har stora familjer och självklart blir det då många kalas varje år. Så många att vi tidigt kom överens om att bara fira vart femte år och varje år bara inom den närmaste familjen. Men det blev ändå en massa kalas varje år. 1989 hämtar jag månadens profilbild från ett sånt kalas i Bräcka, Långserud, Värmland. Det är svårt att minnas vilket av dem ty det var ganska många gånger vi var där. Men den här gången tror jag bestämt att det var min svärmors äldsta syster Ruth som fyllde riktigt gammalt. Hon bodde på bondgården som dåmera ägdes och drevs av hennes dotter med man. De uppfödde tjurar och det kunde vara ganska spännande ibland. Jag ska här inte berätta om någon incident mer än att vi alltid kom hem med gödseldoft i finkläderna från dessa kalas. Besök i lagårn var obligatoriskt =)

Annars var årets största händelse när trean kom till världen. Viktor Emanuel Meldert tog genvägen ut ur mammas mage och för en gångs skull fick jag ensamrätt på barnet nån timme eller så medan läkarna sydde ihop modern. Det var en upplevelse som jag inte glömmer och jag förstår lätt hur det nära bandet mellan mor och barn uppstår. Så var det med mig och Viktor. Det känns lite sorgligt att en pappa går miste om  den första hudnära stunden med barnet vid normala födslar.

Vi hade gissat och väntat oss en flicka och hade namnet klart. Nu blev det akuta familjeöverläggningar och Philip som sitter med mig i en hammock på profilbilden menade bestämt att han skulle heta Linda Karlsson (!?) Det blev turligt nog inte så. Jag hade Johnny Cash's låt i färskt minne "the man who named me Sue" så Linda avstyrdes vänligt men bestämt. Och en framtida förbannelse från sonen Linda avvärjdes i sin linda =) Om nåt år eller så blir han sjuksköterska!

Mellanformataren

Va! Ingen bild!

Min fotografiska historia har en stor brist. Det finns alldeles för få självporträtt! Bland mina bilder 1988 finns inte en enda bild på denna bloggs illustra författare. För juli månads profilbild har jag måst anlita extern hjälp. Men inte vilken hjälp som helst! En fotograf som började sin bana redan 1950 och fortfarande håller på! Min Pappa!

Det hände nog inte så mycket 1988. Det är magert med bilder det året så jag antar att jag hade en period av fotografitorka. Frun också.  Alla kameror fanns ju kvar och det var film i dem hela tiden. Så jag gör processen kort med detta år och visar endast profilbilden här. Den är tagen hemma hos min bror. Det är en födesledag så någon i hushållet fyller år. Det är allt jag vet om den, förutom att det är 1988.

Min pappa har alltid predikat att man ska skriva bak på bilder vilka personer som den avbildar och ett årtal. Men den enda som lyssnade och gjorde som han sa var min Mamma! Jag tror bestämt hon har fotograferat längre än min pappa då hon började redan i mitten av 40-talet med sin broders lådkamera och lite senare i samma årtionde med sin egenhändigt inköpta Barnet Ensign Ful-Vue. Även hon håller fortfarande på! Numera med en liten Panasonic Lumix LX5:a. Hon har slitit ut nästan lika många kameror som pappa. Ju mer jag tänker på det desto mer ringer Lina Sandells strof i hjärnan, "jag kan icke räkna dem alla"!

Mellanformataren

PS
Profilbilden för 1988 har jag jagat ganska länge och dess oexistens i mina egna album har gnagt och irriterat mig. Lättnaden var stor när jag fick klart för mig att det fanns en bild hos mina föräldrar. Var annars kan man hitta bilder  om inte hos flitiga amatörfotografer? Nu är i alla fall alla år fram t o m 2011 säkrade och min lilla lek här på FS kommer med all säkerhet att gå i mål någon gång 2013.