Min kamerakrönika - del 12 retrofnatt

Retroperioden inleds

Tradera och ebay är skyldiga till min fullständigt urflippade kameraorgie som startar senhösten 2008. Det började med att jag köpte en likadan kamera som jag började med 1964. Och det har inte gått över än. För att inte den här krönikan ska bli onödigt lång ska jag begränsa mig till de av alla mina retrokameror som är i flitigt bruk och alltid har film i huset. De som är riktigt roliga att använda, med andra ord. De som jag mer sporadiskt kör en rulle i lämnar jag från denna krönika eftersom avsikten var att beskriva mina brukskameror i något så när kronologisk ordning.

Zenza Bronica S2A

Nå, jag börjar väl med det allra första stora förvärvet. Zenza Bronica S2A. En japansk Hasselbladskopia från 1973. Denna införskaffades från ebay i England i januari 2009 och har endast feet-skala på objektivet. En fantastisk SLR-maskin på två kilo polerat aluminium, mässing och glas. Jag brukar använda ett enbent stativ till den här och därmed kan jag låta seismologerna följa mina vandringar på seismograferna. Är de riktigt vakna kan de tala om vilken slutartid jag använt och var jag befinner mig. Den här kameran är ännu brutalare än Praktican. Jag är mest förvånad över att bilderna blir skarpa ty kamerans konvulsioner är omfattande när spegeln och ridån går.

Zenza Bronica S2A med extra magasin för 6x4,5. Det vanliga magasinet kan ta både 120 och 220-film och ger formatet 6x6.

Dags för lite bilder då. Vad får man ut av en sån här apparat?

Första bilden med kameran tog jag på föräldrahemmet. Det är sålt och ser inte likadant ut idag. Med bilden minns man hur det såg ut. Detta var f ö den första rullen någonsin jag framkallade själv. Det har blivit åtskilliga fler sedan dess.

Olle Janson m fl på Ellens academy, Hornsgatan 32. Våren 2009.

Trädslott. Drottningholm.

Sånga skola. Utflykt på Färingsö.

Koppartälten på Haga.

 Favoritkyrkan igen. Munsö.

Helgumannen, Fårö

Hoburgsgubben. Gotland 2009

Svart eka vid Svartsjö slott. 2010

Nationaldagsfirande på Bergianska 2010. 6x6-dagen, alltså.

Samma tid, samma plats

Dött träd i Drottningholmsparken vårvintern 2011

Grindstugan. Drottningholm

Palatset på Drottningholm.

Mellanformataren 

Min kamerakrönika - del 2

Agfa Isola I

Den  här kameran minns jag knappt men det finns bildbevis på att jag tagit kort med den. Den kom in i mitt liv julafton 1967 tillsammans med en Zeiss Ikon Ikoblitz, en blixt för de där engångslamporna som man brände sig på när man skulle ta ur dem. Första gången, sen kunde man läxan för livet. Kameran på bilden är det faktiska exemplaret som nyligen hittat hem till mig igen efter att ha varit förvarad hos mina föräldrar i många år. Inskjutbart objektiv har den så den kan bli kompakt nog för innerfickan i vinterjackan. Jag har förstås inga färska bilder men kan erbjuda några historiska från denna ytterst enkla kamera med två bländarlägen, sol och moln samt ett gulfilterläge för soliga dagar då ett inbyggt gulfilter sätter sig strålgången. En tid, 1/35s och B förstås och ändå går det att ta bilder med den.  Låt vara inte så kreativa men bilder för att minnas går jättebra.

Här kommer några minnesbilder tagna med Agfa Isola I och ibland med Ikoblitz.

Sommarlägret Cape Stora Strand. Det är inget tält utan en månraket. USA hade just satt en man på månen och hela lägret gick i rymdtema. Året är 1969.

Canon Dial 35 undersöks nogrannt av pappa. Mamma köpte en senare och den har jag nu i min digra samling. Årtalet är våren 1969.

Bilden är från julen 1967. Jag prövar kameran och blixten för första gången.

Och så ett par bilder från sommarstugan i Sundhult.

Broder Michael ror. En sommar 1969 - 1971.

Sist en bild från Åmåls Fotoklubbs utflykt till Karolinerstugan i Dals Ed. Det var den första utflykten vi gjorde med klubben som pappa nyss blivit medlem i så året är 1969.

En riktig dokumentärkamera, alltså. I mellanformat.

Mellanformataren

Min kamerakrönika - del 1

Zeiss Ikon Nettar 515/16

Här kommer första delen i  serien om kamerorna i mitt liv i kronologisk ordning.

Jag började fotografera 1964 med denna kamera. Lånad av pappa visserligen. Men jag fotade utan någon som kollade att jag gjorde rätt. OK, pappa ställde in den på den tidens autoläge, två röda punkter och sannolikt 1/100 s. Det enda jag behövde göra var att spänna hanen, sikta och trycka av. Efter varje skott måste jag vrida fram nästa ruta. Annars blev det flera bilder på samma ruta. Första rullen var en svartvit och motiven togs på en skolresa i bästa Jules Verne-stil, Dalsland runt på en dag. Det var på våren i tredje klass. Se bildbevis nedan.

Håverud 1964

Söndagar var ofta tråkiga så en gång sa pappa att jag kunde ta kameran och ta en promenad och ta lite bilder. Här är en av dem.

Åmåls äldsta hus 1966

Hösten 2008 provade jag att köra ett par rullar i pappas Nettar igen men den ville inte riktigt och jag hittade en likadan på Tradera som jag bjöd på och vann. Den funkar finfint och har kört ganska många rullar. Här är några exempel som visar att en gammal enkel kamera fortfarande kan ge fina bilder.

Paviljong vid Kina slott i oktober 2008. Agfaortho 25 ISO så det blev lite lång tid.

Det går utmärkt med färg också. 2009

De flesta Nettar kostar runt hundralappen på Tradera. Vilket betyder att alla har råd att ha en Nettar. Att fotografera helmanuellt är en rolig utmaning för alla fotografer.

Mellanformataren

35 mm gatufoto med Rolleiflexen

Om ett sällsynt ekipage

Lika bra att erkänna det utan krusiduller. Jag trivs väldigt bra bakom ett 35 mm's objektiv. Därför är det ofta jag går ut med den här apparaten när jag går på stan och plåtar.

Och så har jag äntligen funnit en digital motsvarighet som konkurrerar om gunsten vid mina vandringar. Också den med en 35:a. Jag tar ju sällan mer än en kamera med mig så ibland är kvalen stora innan jag kommer iväg. Den första tar jag helst men den andra borde få lufta sig också.

Till råga på allt har jag nu gått och blivit med 35:a på mellanformatsfavoriten också. Tre hötappar att välja på när man ska dokumentera livet i staden.

Jag har kommit över en Carl Zeiss Rollei Mutar 0,7x som förvandlar min Rolleiflex 3,5B Automat till en gatufotokamera med pondus. Den blir därmed nästan lika skräckinjagande som de största DSLR:erna. Men har en vänligare framtoning. En del människor  mjuknar betydligt och blir riktigt trevliga i sällskap med en Rolleiflexfotograf. Döm själva.

Mutar 0,7x omvandlar 75 mm till 54 mm och bildvinkel 72°. Motsvarar 35 mm på en 35 mm's kamera. Mutaren är ett sällsynt djur på autionssajterna men förekommer oftare än en äkta Rollei Wide.

Objektivet tar 67 mm filter som jag redan har i flera färger till min Bronica. Filterringen täcker en del av sökarobjektivet då men det får man leva med för att få sina fina sommarmoln.

Notera stödpinnen längst fram. Den är lite framtung.

Mellanformataren

Den osynlige mannen - finn fotografen

Om att undvika självporträtt i lack och krom

Förra söndagen var det ju Prins Bertil Memorial på Gärdet och ni har redan sett bilderna från streetsnappern. Men jag hade också med mig en riktig kamera, Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, bland de övriga vintageekipagen. Svårigheten med att fotografera bilar som glänser i solkenet är att de speglar allt i sin närhet. Och det sämsta av allt är att fotografen också kan synas i en och annan bild. Jag försöker att undvika denna olycka men ibland blir man bara så tagen av dessa juvelsers skönhet att man bara ser bilen i sökaren.

Egentligen handlar det bara om att se på allt annat än bilen, d v s titta efter reflexerna i lacken och kromet. Bilar med kraftigt tillknycklade plåtar och kromade detaljer brukar göra detaljer "osynliga" men släta fina ytor är rena spegeln och man får en bild i bilden, förlåt bilen.

Ett annat knep är att inte går för nära. Men det är svårt att avhålla sig från att närgånget studera de fina detaljerna. Krom gör sig väldigt bra i svart/vitt!

Just det. Avstånd.

Som sagt var. Det var gott om gamla skönheter...

Här tog jag en lämpligt placerad lykta och kraftigt formad stötfångare till hjälp. Förstummade difgitalfotografer till höger.

Ett smycke för sin art. Ford Thunderbird. Mycket lämpligt placerad med stort avstånd till närmaste bil och inte mycket folk som speglar sig i lacken. Ett sällsynt ögonblick i bilfotografens värld.

Utställningar i all ära. Ibland tycker jag att det blir för mycket av det goda. Det är roligare att se och fotografera dem i sin rätta miljö: på gatan eller vägen.

Mellanformataren