Schabbel i spurten

För nytillkomna läsare vill jag först berätta om mitt nyårslöfte som består i att köra minst en rulle film i alla mina fungerande kameror avsedda för film som jag äger eller skaffar fram till den sista november 2009. Bildexempel ska vara uppladdade före nyår och som bevis för mitt roligaste nyårslöfte hittills i livet finns två bilder från varje kamera i albumet Nyårslöftet 2009. Kanske. Crimson har schabblat bort en av mina nyårslöftesfilmer. Jag har fått någon annans film och bilderna på den har inget intresse för mig. Crimson har lovat att leta reda på filmen. Misslyckas de så får jag ta en ny. Men det börjar bli ont om tid. För en vecka sedan hade jag två kameror kvar och jag kände mig mycket konfident att hinna med allt. Nu i veckan fick jag två kameror av pappa som naturligtvis räknas in i löftet. Egentligen fick jag tre men den tredje går det inte att få tag på film till utan jag måste specialtillverka en adapter för att kunna köra 120-film i den. Dessutom har den ena av två slutartider gett upp medan jag provade den. Synd, för hela kameran är i övrigt i mint condition. Och ändå är den från mitten av 20-talet. Den ser faktiskt oanvänd ut! Just nu betraktar jag den dock som icke fungerande eftersom jag inte kan köra en film i den. Än.

No 1A Pocket Kodak. 1920-tal. 130 mm/f7,7  T, B-1/50s 116-film

Nästintill mint condition.

De två första är av märket Franka, den ena är en Solida I och den andra en Solida III. Båda daterade till 1954 och således årsbarn med mig själv. Båda ska ha 120-film och Solida I är nu laddad med en Fomapan 400 och Solida III med en Portra 160NC om vardera 12 bilder. Tolv bilder försvinner fort om jag ger mig ut en eftermiddag så det ska normalt inte vara något problem. Värre blir det om jag måste ta om rullen i Chinon CP5. Så jag hoppas att Crimson hittar rullen...

Franka Solida I (1954). 75 mm/f5,6   B-1/200s   120-film
Mycket god kondition

Franka Solida III (1954). 80 mm/f2,9   B-1/250s   120-film
Mycket god kondition

PS

Nu kanske det är mer begripligt att jag inte fotar så mycket digitalt. Men jag använder i alla fall min D80 till att dokumentera mina gamla kameror =)

Bildkris!

Det är lika bra att erkänna det som alla märker: Jag laddar upp väldigt lite bilder nu och kommentarlustan har sinat. Kan fotografer ha en identitetskris? Jag undrar ibland vad jag är för en fotograf egentligen. Naturfotografi har jag lämnat bakom mig för länge sedan. Det lockar inte alls. Vad gör man när stadslandskapsfotografering har gått i stå och gatufotograferandet aldrig riktigt tar fart. Jag vägrar ställa mig vid diskhon och fotografera vatten! Vad är min gren, egentligen?  Det är roligt att fotografera människor men när man gör det hellre än bra, ska man då låta bli?

Jag har varit bortskämd länge nu med gott om tid och rika tillfällen till fotografering. Kanske har jag förfotograferat mig? Kommer lusten tillbaka om jag håller upp ett tag? Eller ska jag bara stöna på och ta bilder tills det går över?

Jag har skaffat mig lite fotoböcker under året och på köpet har jag blivit kräsen med bilder och har börjat slänga en massa av mina bilder i datorns papperskorg och sen tömt den ordentligt. Negativen slänger jag dock inte. Det blir så pilligt att bara ladda enstaka bilder i skannern så jag sparar alla remsor som en slags dokumentation över en ivrig amatörfotograf. Eftersom jag gillar historia vill jag ju att framtida forskare ska finna arbete genom att försöka reda ut vem som tagit de där bilderna. Jag undrar också vilka slutsatser ännu mer framtida arkeologer kommer att dra när de ser de remsorna. Kodade svart/vita bildmeddelanden från antiken. Förunderligt nedtecknade på transparenta band. Synbarligen utan mening och budskap.

Jag famlar i mörkrummet efter ljus att göra bilder av. Men allting tycks ha slocknat eller hittat ett svart hål. Mörkret är kompakt, typ bländare 704. Det finns inga lysdioder i mina gamla kameror som kan lysa upp tillvaron lite. Framkallningen står i sin dunk och oxiderar och är snart mogen att hällas ut. Årgångsframkallare har väl ingen någonsin hört talas om?

Nyårslöftet: Kvartalsrapport

Dags för lite rapportering om hur nyårslöftets uppfyllande fortskrider. Vid halvåret fanns tjugoåtta fungerande kameror för film och vid kvartalets slut hade de ökats med ”bara” två. Flera av dessa kameror har blivit favoriter och har alltid film. Digitalkamerorna står  mest och samlar damm numera. På min profilsida kan man se hur den aktuella statusen är på de kameror som ännu inte är färdiga och i mitt album Nyårslöftet finns två bilder från varje kamera som bevismaterial. Jag har slagit stopp i inköpen för i år för att hinna med de som ännu inte är färdiga. Trots köpstoppet ramlar det in kameror i alla fall =) Det är just nu mest kameror med färgfilm som har film kvar och det passar bra så här på hösten med alla dess färger. Jag hyser tillförsikt när det gäller att uppfylla mitt nyårslöfte och det blir i så fall första gången någonsin! Slå det den som kan =)

Och så en bild på favoriternas favorit. Det här är ju en fotoblogg.

Rolleiflex Automat från 1952. Går som ett urverk med omväxlande Tri-X och Portra

För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay

Månskensfilosofen

På kvällarna när jag lagt mig i överslafen och inte var riktigt färdig med dagen gluttade jag ofta på den mörkblåa rullgardinen och tittade på månen över Kungsberget, mitt berg och vän. I de stunderna filosoferade jag om livet och hur det är med saker och ting. Jag kom t ex fram till att när en människa sagt en miljon ord så var livet slut och man dog. Kanske är det därför som jag är ganska tystlåten? Tystlåten var jag då rakt inte i tonåren. Då var jag lika högljudd och skränig som mina kompisar. Jag hade glömt bort mina funderingar och skrek mig hes för resten av livet. Det är 1966 och det här året gjorde mina föräldrar den första ansatsen till att flytta. Vi tittade på en lägenhet på andra våningen hos en bonde i Tösse som hade ett stort hus med ladugård. Jag skulle få ett eget rum med plats för bilbanan. Det hör till saken att jag vid denna tid ville bli bonde så det här verkade som ett paradis för mig, tolvåring. Nu blev det inte så. Vi hade för lång uppsägningstid och bonden ville väl inte vänta. Flytten blev istället nästa år (läs månad här på FS). Månadens profilbild är från sista sommaren på Kyrkogatan. Min lyckliga barndomstid i Åmåls gamla kvarter är snart till ända.

Bilden tagen med Zeiss Ikon Nettar 515/16 på min bror Michaels födelsedag i juli. Michael är han som är finklädd.

Foto: Pappa