Land möter vatten

Om halstrad abborre och jordgubbar till en magnifik utställning

Varje sommar sedan starten har vi besökt Artipelag konstmuseum. Så också denna sommar. Men den här sommaren inväntade vi en dag med vackert väder. Som vanligt tog vi strandpromenaden och njöt av den fina naturen därute.

Som svensk är man ju naturälskare av födseln och det är väl egentligen inte så konstigt att många ägnar sig åt att fotografera den. Vi älskar att vara i den, helt enkelt. Därför kan man tycka att det vore lätt att bli blasé på naturbilder. Det stämmer åtminstone på mig. Jag blir fort mätt på naturbilder. Mångfalden av liknande bilder fortsätter i evighet, tycks det mig. Hur många dimmiga morgnar kan man tåla? Hur många rådjur? Ändå är jag en naturälskare som alla andra. Jag har funderat mycket på det här och kommit fram till att det är naturupplevelsen jag älskar. Scenerierna, vinden, temperaturen, dofterna och ljuden. En bild är bara en blek aning om vad jag upplever där. Därför tar jag nästan aldrig några naturbilder längre. Att titta på dem efteråt är inte samma upplevelse.

Därför kan det tyckas vara självspäkande att gå på Artipelags utställning "Land möter vatten". Jag hade dessutom olyckligtvis läst ett par besvikna recensioner av den. Det var åtminstone ett par stycken som var blasé. Jag hade alltså inga höga förväntningar men blev överraskad både av utställningen storlek och kvalité. Mångfalden av riktiga silvergelatinprintar var förstås ett extra plus för mig som gärna jobbar fram bilder i mörkrummet. Där fanns många originalprintar men bara några få av sämre mörkrumsarbete. Där fanns t o m riktigt gamla albuminsilverprintar. De flesta bilder är tagna med storformatskameror eller mellanformat. De digitala bilderna troligtvis med vanlig småbildskamera.

Land möter vatten i min version från Artipelag. Rolleiflex och FP4+.

Utställningen omfattar fotografier av både välkända och mindre kända amerikanska och europeiska fotografer. Bilderna omfattar tidsperioden 1860 till nutid. Därför blir det också en exposé över olika fotografiska tekniker. Här finns , förstås, Ansel Adams och Edward Weston m fl amerikaner. Axel Lindahl och Knud Knudsen verkar ha varit sin tids giganter i Norden. Sune Jonssons printar står sig överraskande väl mot alla andra. Han hade ett helt rum för sig själv. Jag gillade nog hans fina printar mest i hela utställningen. En annan överraskning var Lee Friedlander. Jag har alltid haft intrycket av att han är en fotograf som håller till i urbana miljöer hellre än naturen. Så fel man kan ha.

Utställningen är stor, räkna med ett långt pass. Jag brukar gå igenom utställningar ganska snabbt men här tog det en timme. En njutningens timme.

Land möter vatten från Artipelags takterass

Min fru och jag fyller år med en veckas mellanrum i juli. Det är då vi passar på att åka hit och äta gott. Vi väljer alltid "finrestaurangen" på andra våningen. Den här gången blev det halstrad abborre med sotade grönsaker och potatis. Till dessert jordgubbar med vaniljglass och kaffe. Mätta och nöjda gick vi strandpromenaden tillbaka till bilen och for hem.

Eders hängivne

Sju goda år

Slut på det roliga

Augusti månads profilbild blir den sista "nya" profilbilden. Jag började i september 2008 med en ny bild varje månad från varje år av mitt liv. I augusti 2013 kom jag ikapp med mig själv och fortsatte med blandade nya och gamla bilder. Nu har det gått sju år och nu sätter jag stopp. Jag kommer säkert att byta profilbilder då och då men inte varje månad.

Här är den sista på ett tag. Tagen med min kamera (D600) av Bengt Gustafsson i Säterdalen på Årets fotografiska resa i tid och rymd.

Eders Hängivne

PS
Nu ska jag koncentrera mig på att porträttera andra. Sannolikt oftast på en sensor av storleken 4"x5". Helt odigitalt.

Bro över mörka vatten

I Korsningen mellan järnvägen och Österdalälven

Ursäkta mig Claes Wåhlin att jag inkräktar på dina områden broar och järnvägar. Jag kunde bara inte motstå att fotografera den här fina fackverksbron. Jag är ju ingenjör och gillar historiska tekniska ting. Den här är förstås inte så mäktig som mycket annat man kan se i världen men den råkade ligga där jag uppehöll mig. I Insjön.

Bilderna fångade med Rolleiflexen och filmen FP4+

Eders hängivne

PS
Jag tog några bilder på bron i Leksand också. Samma järnväg, samma älv. Men de bilderna är kvar i kameran. 

Lika bra att lägga av nu då

När man passerat Bäst-före-datum

Alltså, jag gillar Micke Bergs rättframma sätt, mustiga språk och hans bilder. Däremot delar jag inte alltid hans åsikter. Vi har ju levt helt väsenskilda liv så det finns egentligen inget mer att säga om det. Han blev som han är och jag också. Förhoppningsvis har vi dragit avgörande lärdomar om livet som formar fortsättningen av det, båda två.

"Lellen", drygt två meter pôjk, svetsare och vän. Sannolikt i Karlstad 1974. Jag är bara tjugo och fotograferar kompisar och det vi gör.

 I sin blogg reflekterar han över fotografins tillstånd i Sverige idag. Han menar att man passerar en korsning någonstans vid fyrtio års ålder och sedan är det kört. Det är bara de unga som ska fram och ta scenen. Vi andra som har ena benet i graven kan ägna oss åt stilleben och naturfotografi. Tyvärr är jag inte intresserad av något av dessa ämnen. Så då återstår det bara att lägga av. Eller lägga alla oframkallade rullar i en resväska och se till att någon "hittar" dem och gör nåt bra av dem när jag är borta. De blir åtminstone en tidskapsel tillbaka till forntiden då dinosaurierna fotograferade på film.

Philip, turnelejon, ljudtekniker och skivproducent som fotograferar med en Rolleiflex äldre än han själv. Slutet 80-tal. Jag är yngre än fyrtio.

Micke efterlyser trovärdighet i fotograferandet. Finns det ingen trovärdighet för de som levt ett annat liv än Micke Bergs? Alf Johansson bilder anser jag vara  trovärdiga så som jag känner honom. Och han har passerat fyrtio. Förvisso ägnar han sig åt nattliga citystillebens men skulle de inte vara trovärdiga? Micke Borgs bilder anser jag vara trovärdiga. Hans unika dokumentär om Stockholms, och hans egna, musikliv är en imponerande samling bilder av vibrerande liv. Han tillhör ju båda kategorierna som Berg skriver om, den unga vibrerande ungdomen och den numera stagnerade gubbligan med ena benet i graven. Han har passerat bäst-före-datum han också, Men det märks inte ännu, herr Berg. Han har bara inkluderat ett  nytt motiv i kändisskaran. Nästa rocklegend, Irma. Kanske du också skulle ha slutat efter fyrtio och släppt/hjälpt fram de unga, vibrerande av liv och lusta? Trovärdigheten sitter i hur mina bilder återspeglar mitt liv, anser jag.Oavsett hur många år jag har samlat. Därvidlag är t o m Micke Bergs bilder fortfarande trovärdiga. Om han nu tar några.

Dags att dra sig tillbaka och spela schack med gubbarna i parken? Jag tror inte på det...

Jo, jag ska nog dra mig tillbaka i någon mån. Fortsätta fotografera men inte dela med mig så mycket av det. Det är ju kul att hålla på lite för sin egen skull. Dokumentären om mitt liv tar inte slut förrän jag har gett upp andan. Något ska man ju göra med den tid man har och fotografi är en harmlös sysselsättning/hobby för de flesta. Jag slutade tävla för några år sedan. Kanske det är dags att sluta ställa ut också. Tillfredsställelsen som fotografin ger är ju ändå mest min egen. Livet kan vibrera även om det inte syns så förbannat tydligt i de bilder man tar. De har bara mognat.

Eders hängivne

PS
Jag hoppas bara att Micke Berg fortsätter att blogga även om han pensionerat sig från fotografin =)

PPS
Bilderna i det här inlägget är förstås bara dekorationer. 

Flera 400 ISO svartvita filmer

Utökat testmaterial

Jag visste det ju redan i höstas när jag köpte hem tre rullar vardera av sex olika 400 ISO-filmer. Det finns fler därute. Nu har jag tagit hem fyra till. Och ändå räknar jag inte Tmax 400 och HP5+ som jag redan kört mycket av. De nya är Rollei RPX 400, Rollei Retro 400, Lomo Lady Grey 400 och Fotoimpex 400.

Rullen från Fotoimpex är lurig. Den hittar man inte om man letar på det vanliga sättet på deras hemsida. Jag hittade den för att jag sökte på tillverkare och då fann jag Fotoimpex i listan. Klickade på dem och då dök två svartvita filmer upp på skärmen, 100 och 400 ISO. Man vet ju aldrig, de kanske skäms för den eller så är det ett guldkorn som är värt att gömma. Det ska bli intressant att testa den i alla fall.

Som tidigare kommer jag att köra en av vardera pressad till 1600 till vintern samt en av vardera i OM-2N och Zeiss ZM nominellt. Den förra med Zuikooptik och den senare med Zeissoptik.

Jag har börjat göra en tabell över egenskaper som enbart handlar om deras egenskaper ur min synvinkel. Inget vetenskapligt/akademiskt eller ens uttömmande. Resultatet är min subjektiva bedömning om vad jag tycker om filmerna. T o m sådant som kupighet (hur den buktar sig på tvären), krullighet (hur den rullar upp sig på längden) och stabilitet (tjockleken på filmen). Skräckexemplet på stabilitet är Rollei IR 400 (som inte ingår i mitt test) som är den tunnaste film jag någonsin hanterat. En riktig skitfilm därvidlag och med en mycket lättskadad emulsion. Naturligtvis är kornen av betydelse och här ser man nog de största skillnaderna. Jag är en vän av finkorniga snabba filmer som ser likadana ut från film till film.

Eders hängivne

PS
När jag kört alla filmer kommer jag att bestämma mig för vilken/vilka jag ska köra som standard hädanefter.