Copycat William Eggleston

Om att fotografera det fula

Bill: "Här finns inget att fotografera. Allt är så fult"
Vännen: "Fotografera det fula då"

Jag har börjat intressera mig för William Eggleston. Även om jag tycker bäst om hans tidigare svartvita bilder är det hans massiva produktion av färgbilder av det fula som jag nu vill låta influera mina egna färgfotografiska försök. Färg är svårt har jag sagt i många år men skam den som ger sig. Dubbelt svårt blir det när man ska försöka hitta fula motiv där man bor men som ändå kan bli en intressant bild.

Världens första fotoutställning av färgfotografier (Egglestons) skedde på Museum of Modern Art i New York på initiativ från John Szarkowski 1976. Sedan dess är Eggleston en välkänd färgfotograf med en stor produktion av färgbilder, flera böcker och flera utställningar. Det finns några dokumentärer på youtube om honom som är värda att titta på. Hans sätt att fotografera är kanske särskilt intressant. Ibland sveper han bara förbi motivet med kameran och tar bilden i farten (men det blir ändå en stillbild av det), ibland tar han evigheter på sig för att ta en bild. Dessutom säger han sig bara ta en bild på varje motiv för att slippa välja mellan två bilder. Det ni, seriebildsfotografer =)

Nå, sedan förra sommaren har jag försökt kopiera hans bildstil. Det är svårt, ska jag säga. Det fula bjuder motstånd mot att bli fotograferat. Jag har problem med motivationen. Men jag tycker ändå att jag ska försöka. Vad som är fult är f ö högst subjektivt.

Jag fortsätter experimentet den här sommaren också.

Eders Hängivne

PS
Fast den här sommaren kör jag med andra färgfilmer. 

Stafettkamera 12

Om min andra Olympus 35 SP

Jag har ju två stycken 35 SP och jag ville kolla funktionen på båda i avsikt att göra mig av med den ena. Jag har egentligen inte slutat samla på kameror men jag har blivit mer målinriktad (eller kräsen) och gör mig av med en hel del kameror. Jag behåller de intressanta och roliga. Och de som jag verkligen gillar att använda.

Här kommer bilder från den yngsta Olympus 35 SP. Dessvärre visade det sig att exponeringsmätaren fungerade sporadiskt så jag använde en handhållen exponeringsmätare för att bestämma EV-talet. Det är inget extra arbete egentligen. Man mäter bara varje gång man byter ljussituation.

Interiör från det nybyggda Dinners i Enköping.

Nära Medborgarplatsen

Konferens vid Södra Station

Jag träffade Krister på Pallas i Vällingby.

Den här gången körde jag Ilford Delta 400 och framkallade i Ilford ID 11 och det gick bra det med. Ännu ser jag ingen större skillnad mot samma film framkallad i Kodak Xtol. Men jag har ju några liter kvar...

Eders Hängivne

PS
Nästa kamera blir en spännande liten goding från början av 50-talet, Voigtländer Vitessa N 

Planer för sommarhalvåret

Om färg och svartvitt, smått och stort

Mörkrumssäsongen går mot sitt slut. Det är snart dags att tömma tankarna och tillreda ny filmframkallning. Jag tänkte testa Ilfords filmframkallare  ID 11 på främst Ilfords filmer för att se om de kan bli snäppet bättre än med Kodaks Xtol som jag ju använt i flera år. Jag ska skaffa ett par av Ilfords 400 ISO-filmer, Delta 400 och HP5+, och så kör jag väl även några Neopan 400 i samma soppa.

Delta 400 

I storformataren tänker jag köra en annan favoritfilm, Ilford FP4+. Det tog ett tag att gilla den filmen men nu är kärleksförhållandet stabilt. Även andra filmer ska testas, t ex Panchro 400 och Rollei 400 IR. Den senare är lite lömsk då den har en oerhört tunn bas och borde läggas i frysen en stund innan man framkallar bladen. Jag har kört den på mellanformat tidigare med mycket gott resultat.

Rollei 400 IR 

Färg då. Jag ger mig inte med färgförsöken och ska köra två filmer i två kameror, Kodak Portra 400 och Color Plus (200). Jag ska använda Nikon F6 och Leica M4-P växelvis, främst för att se om objektiven har någon avgörande betydelse för resultatet. Det är stor chans att det bara blir färgfilm med på semestern till Öland detta år. Kanske jag smyger med lite svartvitt i Zeissen som jag har svårt att lämna hemma. Småbildssemester alltså. Eller turistformat om man säger så.

Portra 400 

Eders Hängivne

PS
När det gäller färg tänker jag fokusera på att ta bilder där färg är en betydande del av kompositionen.

Olympus 35 SP - Stafettkamera 11

Om en kompetent kompaktkamera för film

Olympus 35SP tillverkades mellan 1969-1976 och trots sina gedigna prestanda hamnade den i skuggan av de alltmer populära spegelreflexkamerorna (SLR). Tack vare sin storlek och låga vikt blev den ändå en framgång. Det fasta objektivet 42 mm/1,7 med sina 7 linser i 5 grupper får nog sägas vara top-of-the line för kompaktkameror från den här tiden. SP står för spotmätning och detta är den enda mätsökarkompakten någonsin med både automatisk exponering och spotmätning. Det där med spotmätning ska man nog ta med en nypa salt. Det enda som händer när man trycker in knappen är att EV-värdet sjunker 2 steg (oavsett vad man siktar på). Motljuskompensationsknapp skulle man nog hellre kalla det, men det säljer bättre om man kallar det spotmätning. När man fotograferar manuellt använder man EV-läsningen för att ställa in objektivet för EV-talet som man läser i sökaren. Nog om detta. Det här är en utmärkt kamera både för den som kör Auto och den som hellre kör manuellt och är en utmärkt resekamrat. Objektivet är det bästa på kameran, förutom att den är kompakt och lätt. Idealisk för gatufoto med objektivet ställt på 3 m. Då är det bara att gå runt och knäppa och dra fram film.

Som jag sa i mitt förra inlägg så har jag två st 35SP. Här presenterar jag bilder från den första (f ö den med lägst serienummer). Filmen jag använt är den numera utdöda Fuji Neopan 400.

Lekpark i Linköping

Födelsedagskalas i Björkvik (söder om Katrineholm)

Efter festen. Äldste sonen med fru och barn tar igen sig i soffan och farfar fotografen förevigar med hjälp av blixt.

Eders hängivne

PS
Olympus 35SP är eftertraktad på auktionssajterna och inte så "billig" som man kan tro för en gammal kompaktkamera. Mina två köpte jag av en gammal klasskamrat i Säffle.

Dubbelfel

Om det vore som att spela tennis

Min gamla Leica IIIf blev stafettkamera 11 och jag stoppade i en rulle Neopan 400 som jag lyckats komma över på ebay till hyfsat pris. Jag tog med den till Åmål i helgen i akt och mening att skjuta upp rullen med bilder från hemstaden. Jag brukar ta några rundor och dokumentera läget i hemstaden. Jag tyckte mig ha fått till en bra blandning Åmålsbilder men ännu en gång hade filmmatningen felat mig trots kontroll och filmen hade stått stilla på första rutan hela tiden. När jag passerat 40 på räkneverket blev jag förstås misstänksam och försökte än en gång att spola tillbaka filmen. Det gick inte. Jag gick in i mörkret och kontrollerade. Filmen hade slirat på perforeringen, inget ovanligt på en gäng-Leica.

Det andra felet var lite värre. Jag tyckte den lät konstigt på långa tider, en slags dubbelsvisch. På 100-delen och snabbare lät det som vanligt lika läckert tyst som är Leicas signatur. Jag tog av objektivet för kontroll och konstaterade katastrofen. Ridån var trasig. Den var nyss genomgången när jag köpte den och sååå många rullar har jag inte kört. Det blir ett besök hos kameradoktorn så småningom.

Den tyske patienten

Stafettkamera 11 kommer i stället att bli Olympus 35SP. Jag har två fungerande och en reservdelskamera. Jag kör nog igenom båda för att se om de är ok och sedan säljer jag den ena. Jag klipper av den skadade änden på Neopan 400 och använder den i den ena.

Eders hängivne

PS
Det var vernissage på Konsthallen i Åmål idag. Tre fotografer presenterade bilder från Andalusien. Mäktigt fina bilder. Är du i närheten de närmaste dagarna är det väl värt ett besök.