Pro Memoria

Mitt fotografiska minne

Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare.

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren

Postat 2012-07-04 16:03 | Läst 9372 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Min farfar var spion

En familjeanekdot

Det har sina poänger att vara uppvuxen i en fotograferande familj. Farfar fotograferade redan från unga år och på 30-talet skaffade han en Balda Rollbox.

Det faktiska exemplaret. Kameran fungerar fortfarande.

När denna händelse utspelades bodde familjen i Bohus. En söndag 1944 tänkte de fara ut till Hönö för att bada. Farfar inhandlade en rulle film till kameran under veckan innan och laddade den. Farmor fixade matsäck med surrogatkaffe kokat på rostad havre, saft och tillräckligt med bullar. De åkte tåg från Bohus till Göteborg. Där gick de till Lilla Bommen där fiskebåten låg som skulle ta dem till Hönö.

Efter lång väntan brakade dieselmotorerna igång och spottade ut svarta rökringar ur skortstenen. Resan tog en bra stund och under tiden undersökte de fyra sönerna båten från för till akter till farmors oförställda förfäran. Väl framme gick de av båten och farfar hade, förstås, kameran i handen redo för att ta bilder. Där mötte en polis upp tillsammans med en soldat som var fullt stridsutrustad och hade patronbälten hängande över magen. Polismannen gjorde honnör och bad farfar följa med in i vaktkuren. Min pappa följde med. Polismannen berättade för honom att det var fotoförbud på ön så han ville ta hand om kameran tills de skulle åka hem. Farfars namn och adress antecknades och han fick finna sig i att få kameran beslagtagen.

Sedan blev det bad i havet och dagen gick fort till ända. På tillbakavägen gick farfar för att hämta kameran. Då sa polismannen att de av säkerhetsskäl hade tagit hand om filmen. Farfar blev förstås sur på att bli av med filmen men han fick i alla fall tillbaka kameran.

Efter en tid fick han en kallelse till tinget i Göteborg där han skulle stå till svars för trotsande av fotoförbud, trots att han inte tagit en enda bild. Han blev dömd till 150 kr i böter vilket var ganska mycket pengar för en byggnadssnickare 1944.

Farfar vid sitt skrivbord 1970

Foto: Sonen Leiler Norén med Rolleicord IV

Mellanformataren

PS
Det finns förstås inga bilder från händelsen. Men det är en trevlig anekdot.

PPS
En annan anekdot i familjen är farfars tideräkning. Han hade varit i Säffle och varit hos en frisör där och klippt sig. Likaväl som Jesu födelse är en utgångspunkt i världshistorien blev farfars besök hos frisören i Säffle år 0 i familjens tideräkning som allt relaterades till. "Det var året efter Gösta var till Säffle och klippte sig" och liknande tidsbestämningar höll reda på händelser i Slottsbron med omnejd.

Postat 2012-06-13 19:25 | Läst 9833 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Första rullen i Ikoflexen

Om att hålla premiärnerverna i styr

Varje gång man går ut första gången med en gammal kamera är det lite spännande. Även om man bekantat sig med den en stund innan man går ut så händer det att man missar en del grepp. Det är förresten baksidan av att roa sig med ett antal äldre kameror. Ingen är ju den andra lik så man måste lära nytt nästan varje gång. Nu är ju jag en sån där som gillar omväxling. Man håller sig mer alert då, tycker jag. Och då blir det ju bara kul.

Ikoflex I 850/16 från ca 50-52 med Tmax 100 innanför västen.

Ikoflexen som det här ska handla om fick jag av en arbetskamrat. Hans pappa hade använt den flitigt men själv hade han inte använt den mycket. Allting verkade funka på den men objektivet behövde sig en omgång med putsduken. Objektivet var det enda som oroade mig. Visserligen är det en kamera från Zeiss Ikon men objektivet är ett Novar Anastigmat utan antireflexbehandling så här skulle det bli spännande att se hur det uppför sig i motljus. Fokuseringen var lite jobbig så här använde jag metoden med att köra fram och tillbaka för att, så att säga, gaffla in det ställe där oskärpan verka vara sämst =) Mattskivan lämnade en del övrigt att önska m a o. Låt oss se på lite bilder.

Promenaden gick till och genom Råcksta begravningsplats. Börjar lite mjukt med en barkstudie på objektivets närgräns. Jag svajade in läget då oskärpan tycktes minst.

Objektivet har väldigt mjuk kontrast. Jag har ökat den betydligt i PS. Jag skulle vilja kalla det för ett karaktärsobjektiv. Ett som man använder för en viss typ av bilder.

Pärleporten är öppen. Välkommen in.

På andra sidan begravningsplatsen ligger Råcksta träsk, vilket härmed är bevisat. Sedan vände färden hemåt.

Grimsta slott i all sin prakt och härlighet. Väl inne tänkte jag använda sista rutan till en blixtbild. Frugan blev förvarnad om experimentet men utropade strax bilden var tagen att hon minsann inte var beredd. Perfekt, tyckte jag. Så ska man ta bilder på människor =)

Noll kontroll med fjärrkontroll.

Med tanke på det "mjuka" resultatet tycker jag kameran levererar perfekta kopior av hur bilder såg ut på 50-talet. Kameran har helt klart en inbyggd konstnärlig behandling av ljuset som kan komma till nytta vid speciella tillfällen. Helt kliniskt ren från perfektion alltså.

Alla bilder tagna idag. Vem vågar påstå att film är långsamt =)

Mellanformataren

PS
Med på promenaden hade jag en Gossen Sixtomat Digital exponeringsmätare istället för min vanliga kompanjon Ikophot.

Postat 2012-04-15 20:59 | Läst 12982 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nattfjärilar och en morgongök

Mörka bilder från storstad och småstad

Jag är en stor beundrare av Alf Johanssons nattbilder från Stockholm och slukar alla tips han släpper ifrån sig i bloggen, på Ellens eller andra ställen. Men så vill jag ju pröva själv också. Jag började i den svåra änden (som vanligt) och körde en storformatare i Vällingby centrum. Planerade först att gå ut en kväll men det regnade. Avvaktade morgonen istället och var på plats 04:30 då nattfjärilarna var på hemväg från sina fester. Det svåra bestod i att överhuvudtaget se nåt på mattskivan. Jag fokuserade på ljuspunkterna ungefär där jag ville ha fokus och det gick hyfsat. Här är en bild från 4"x5".

Min fotoklubb hade nattfotografering på programmet förra veckan vid Hornstull (som ju är Affes tassemarker). Jag hittade inte de andra så jag gick själv och tog ett par bilder med Bronican. Som grädde på moset kom Affe förbi och vi bytte några ord. Han hade mött resten av klubben (4 st) på vägen längre bort. Mina exponeringar låg på 4 minuter så jag brydde mig inte om att jaga ifatt dem. Affe konstaterade att jag valt den film som han anser bäst, Ilford Delta 100. Men jag hade ju läst det i hans blogg =) Den här bilden tog jag när han gått vidare.

I helgen var jag hemma i Åmål och tog en del nattbilder där på mina favoritställen. Här är några till.

Till mina exponeringar har jag använt en Gossen Lunasix 3 som jag kommit över från en kollega. Den klarar att mäta exponeringar från EV1 till EV22 eller 1/4000 sekund till 8 timmar. Det längsta jag använde blev dock modesta 15 minuter på bländare 22 vid Trappan i Vällingby. Jag hade förstås det Gitzo-stativ jag köpte förra året. En stabil rackare i kolfiber med huvud från Benro. Det stativet är jag oerhört nöjd med.

Mellanformataren

PS
OK. Långt ifrån mästarklass men det var ju bara de första seriösa försöken =)

Postat 2012-03-20 20:49 | Läst 13300 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Min kamerakrönika - del 13

Rolleiflex 3,5 Automat

Våren 2009 kom jag över min länge efterlängtade drömretrokamera. En Rolleiflex. Det var en 3,5A Automat från 1952 som också utlöste en lång serie om dess praktiska tillbehör året efter. Det exemplaret är ute på långlån hos min son ljudteknikern efter att jag kommit över en likadan -54:a, en 3,5B Automat 2011. Jag betraktar dessa som samma kamera och bakar ihop dem i samma krönikedel. Filmflödet bytte bara hus. Behöver jag säga att det alltid sitter en rulle i den? Under två och ett halvt år har jag tagit sextio rullar i den. Den här är en av mina tre främsta favoriter.

Här avbildad med några tillbehör, närbildslins, färgade filter samt Rolleilux, motljusskydd med integrerad infällbar exponeringsmätare.

En trevlig bieffekt med den här kameran är att man ofta möter någon som vill prata om Rolleiflex. Någon som har egna minnen av en Rolleiflex från sin barndom eller på annat sätt har någon koppling till denna modell. Det är onekligen en kamera som väcker känslor, både hos fotografen och dem i hans närhet.

Här kommer då lite bildexempel från våren 2009 och framåt. Håll i hatten! Det här är det omfångsrikaste inlägget hittills. Jag börjar med färgbilder.

Kina slott.