ZM - De första rullarna

Mellan kamerahuset och Biogonen gick det ett par veckor. Den fick beställas då inte ens generalagenten i Sverige, Molfo, hade den på lager. Jag ville ju ha en i silver. Men nu har jag ju en Leica M3 med några objektiv till så under tiden jag väntade satte jag på en Voigtländer Ultron 1,9/28 mm. Rullarna bara rann igenom kameran och när Biogonen slutligen kom så hade redan tre Tri-X och en Portra passerat ZM:en. Det blev inga medvetet vetenskapliga bilder för att pröva kamerans eller Ultronens gränser utan mer som en inkörningsperiod för att nöta in reflexerna i ryggmärgen. De flesta reflexerna fanns ju redan där (det finns ju inte så mycket grejer att pilla på) men sökaren behövde jag vänja mig vid lite extra. Exponeringslåset var ingen konst att hantera och resten är ju det gamla vanliga. Dubbeldraget från M3 glömdes snabbt bort. Laddning av film var lite trickigare än jag trodde men med tiden går det nog bra utan att ens titta. Mycket lättare än M3:an var det under alla omständigheter då hela bakstycket öppnas på klassiskt vis med ett gångjärn på ena kortsidan.

Nog snackat. Här är några bilder från inkörningsrullarna med Ultronen.

Första rullen - Seminarium på Pampas Marina

Ett grupparbete

Rekreationshörna med friluftsgrejerna redo

Kungar i baren

Andra rullen - På besök i Åmål

Mina föräldrar har flyttat och bytt altanen mot en balkong. Men utsikten är lika händelserik här som där att titta på.

Vågmästargården. Den kan vi tacka drottning Kristina för som valde Åmål framför Säffle som utskeppningshamn för timmer och malm. 1643 grundade hon staden. Säffle fick vänta ända till 1951 och blev Sveriges sista stad.

Jag kan inte låta bli att kolla läget borta vid de gamla lokstallarna vid Åmål Östra.

Tredje rullen - Fortfarande i Åmål

Den innebrända stålbåten

F d föräldrahem. Vi hyllade stället med att kopiera bilder på fiberpapper i pappas gamla mörkrum. Resultatet var över förväntan. Det går att få ur mycket mer ur ett negativ med det gamla tekniken än med skanning. Huset överlämnas slutgiltigt till den nye ägaren den sista maj.

En vy som få Åmålsbor har sett från det här hållet. Från mina barndomskvarter.

Fjärde rullen - Holmens bruk, Braviken

Driftstopp i renseriet och VM-hockey på TV. En dag på jobbet kan vara mycket sämre!

I väntan på en grön lampa.

Här rullas det tonvis med papper

Särskilt tack till Anders Berlin för rundvandringen på Holmens bruk. Jag gillar att fota arbetsmiljöer och människor i arbete.

Summering - ZM + Ultron

Kameran uppför sig exemplariskt genom att ge mig hela rullen jämnt och snyggt exponerad. Utom då jag glömde att ta av objektivskyddet =) Ultronen har tidigare gett mig ett varierat resultat ihop med M3 men det beror nog mest på han som skötte exponeringsmätaren. Med ZM:en är exponeringskontrollen fullständig, vare sig man kör på bländarprioritet eller helt manuellt. Mätningen i ZM är centrumvägd och det tycker jag är bra. Rätt exponering på motivet. Och vill man flytta motivet i utsnittet så är det ju bara att låsa med exponeringslåset. Då har man 20 sek. på sig att ta bilden.

Till de svart/vita bilderna har jag använt Tri-X som är framkallad i Xtol 1+0
Färgbilderna är från ett parti färska Kodak Portra 400NC som jag köpte för drygt halva priset på Tradera. 400NC är i grovkornigaste laget för min smak så jag har köpt hem en laddning 160NC som är finkornigare. Eventuellt köper jag hem Kodak Ektar 100 som är mycket finkornig senare i år.

Nu sitter en Tri-X i ZM:en igen och därefter blir det nog en Bluefire Police.

Så här långt är jag mycket nöjd.

 Nästa gång: ZM med Biogon 2/35 mm, Tri-X och Portra 400NC.

Tillökning i mätsökarfamiljen

Det har ramlat in flera mätsökare den sista tiden på två trappor Vällingby. Kompakta mätsökare av varierande kvalitet.  Ett par Olympusar, ett par Konica och på väg in är en Rollei kompakt mätsökare. Tills häromdagen var jag ovetande om att Rollei gjort mätsökare. Recensioner av dem är inte uppmuntrande men jag vill ju skaffa mig en egen uppfattning. Det kostar ju bara några hundralappar =)

Nå, det var inte det som inlägget skulle handla om utan det senaste och finaste tillskottet i familjen. En lillasyster till min Leica M3. Det skiljer 50 år i ålder men konstruktionerna är till förvillelse snarlika. Och lillasystern använder Leicas M-bajonett, därav släktskapet. Rebellen i mig fick mig att vara motfalls alla Leica-aficionados på FS så jag gick och köpte en Zeiss Ikon ZM med Zeiss objektiv Biogon T* 2/35 mm. Det är den där sortens kamera som har ett flexibelt minneskort av Tri-X eller Portra-typ.  Och en Zeiss Ikon Nettar var ju min första kärlek i kameravärlden =) Här är en bild på syskonen.

Leica M3 från 1955 till vänster med enVoigtländer Ultron 1,9/28 mm och Zeiss Ikon ZM introducerad 2005 till höger med en Biogon T* 2/35 mm.

Zeiss-ekipaget är sprillans nytt. Det går faktiskt att köpa NYA kameror för film fortfarande. Leica M7, ZI ZM, Voigtländer Bessa av olika modeller, Rolleiflex 2,8FX och Nikon F6 för att ta några exempel.

Jag valde 35 mm för det är en brännvidd som passar mig. 28 känns ofta för vidvinklig och 50 för mycket tele. 35 känns mer normalt och går dessutom utmärkt att köra hyperfokalt med på medium bländare. Snabbare autofokus finns inte! Som om nu snabbhet var något viktigt =)  Exponeringsmätaren är av typen TTL (through the lens) och batteridriven, allt annat helt mekaniskt. Och man måste inte använda exponeringsmätaren om man inte vill. Det går mycket bra att köra helt manuellt!

Här kan man läsa några artiklar om utveckling och framtagning av kameran. Den såväl som objektiven tillverkas av Cosina i Japan.

Nu drar jag till Fotografiska för att hämta ut mitt medlemskort i den Fotografiska Familjen och titta på bilder. Jag tar nog en fika också. Och hoppas få syn på något känt ansikte.

RÄTTELSE
Slutaren är inte helt mekanisk som jag angett utan elektroniskt styrd. Därmed är kameran alltså batteriberoende. Olle Jansons hökögon påpekade felet. Jag kollade i manualens specifikationer och fann att han har rätt.

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 10

Ajdå. Det var ett tag sen sist så nu trodde du kanske att det var slut med tillbehören till Rolleiflex. Så är icke fallet. Den här gången tänkte jag ägna mig åt det som många både hatar och älskar, kameraväskan.

De flesta kameror vid den här tiden levererades med en kameraväska för att skydda den nyinköpta familjeklenoden i generationer. Filosofin vid denna tid var att en kamera var för livet och för kommande generationer. Det är ju därför vi fortfarande kan fotografera med de gamla kamerorna. Jag är rädd att de digitala modellerna inte kommer att göra mycket väsen av sig om 50-60 år. Tillverkarna och köparna tänkte likadant därvidlag så det föll sig naturligt att produkten skulle ha en välgjord väska. Även tillbehören fick sig en släng av samma inställning.

Ja, ursäkta, tillbaka till ämnet.

Kameraväskan till Rolleiflexar och Rolleicorder rymde nu inte hela kamerautrustningen. Men nära nog. Men med tanke på alla tillbehör de hittade på borde de nog ha uppfunnit den moderna kameraväskan/ryggsäcken tidigare. Franke & Heideckes kameraväskor för TLR:er var gjorda i brunt kvalitetsläder. Nu är det så med läder att utan adekvat skötsel så blir det sprött. Sömmarna äter sig ut ur lädret och många är de inlägg i olika forum som ägnar sig åt spekulationer om hur man ska laga ”ruttnande” kameraväskor och remmar. Den optimala lösningen är att låta bli att sätta på den enligt min mening. Här kommer några exempel på kameraväskor.







Väska till Telerolleiflexen




Babyn fick en egen design på kameraväskan av gråmålat läder med plast i kamerafästet och mellan väskan bakre och främre halva. 

Som jag tidigare sagt så spillde kvalitetstänket över till allt vad man gjorde så även tillbehören fick små söta läderfordral. Här är några exempel.

Filtren kunde sitta lättillgängliga i egna små fodral på kameraremmen. Med kameran runt halsen är det lätt att plocka fram och applicera. Jag har sett amerikakoffertliknande miniatyrfodral med plats för hela filtersatser Rolleinarer mm. Här är en annan variant.

Motljusskydd och Rolleinarer hade också små fodral som var lite tjockare än filterfodralen. Alla kunde sättas på kameraremmen. En välutrustad TLR-fotograf kunde nog vara en imponerande syn.

Ytterligare fodral fanns till Pentaprisma, Rolleikin mm. En riktig kameraväska var av nöden redan på 50-talet!



Finns det ett tillbehör till Rolleiflex så finns det en väska eller fodral till det, kan man tro. Emellertid saknas det till några. Stativtillbehören och pistolgreppet t ex.

Om man skulle ut och resa i tropiska eller annars fuktiga klimat utvecklade F & H en tropikväska av metall. Hermetiskt tät och målad i gedigen hammarlack i diverse kulörer allt efter årens mode.

Nu får det vara nog med kameraväskor och fodral. Jag tillhör den kategorin som menar att en kamera är bara redo om den inte är instängd i ett föralldel välment skydd.

Samtliga bilder har jag funnit på ebay

Nu börjar vi närma oss specialtillbehören vars praktiska funktion nog kan diskuteras i en del fall. Du får döma själv vad det lider.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 9

Den här gången tänkte jag vända mig mot interfacet mellan kameran och stativet ty här finns flera tillbehör. Till att börja med ska jag nämna snabbkopplingen till stativet, Rolleifix. Den har den vanliga stativgängan och passar till alla Rolleiflexer och Rolleicorder utom de allra tidigaste. Ingenjörerna ”standardiserade” helt enkelt många interface på kameran för att tillbehören skulle passa så många modeller som möjligt. Ibland gick det inte men för det mesta lyckades man bra.


Rolleifix


Babyn passar också som synes.

Ett annat tillbehör som kan roa fotografer som gärna tar panoramabilder är panoramahuvudet som monteras på stativet. Med hjälp av en inbyggd libell (vattenpass) ska man se till att kameran sitter helt vågrätt. Huvudet är indelat i 30°-lägen och då får man 12 lägen på hela varvet. Lika många lägen som rutor på filmen alltså. Fiffigt. Sen är det bara köra varvet runt och ta hela, eller delar, av rullen, framkalla, kopiera och klippa ihop = panoramabild. Jag har sett två modeller av detta tillbehör. Vem som kom först minns jag inte men jag tror det är den lilla.


Den lilla


Den stora

Ett annat tillbehör är stereoskenan som också ska fästas på stativet. Kameran monteras på släden som ställs i det ena ytterläget. Där tar man så en bild. Kameran skjuts över till det andra ytterläget där man också tar en bild. Dessa tvenne bilder kopieras bredvid varandra på ett papper som sedan monteras i en stereobetraktare. Den största svårigheten är nog att komma ihåg vilken bild som är höger respektive vänster. Stereobetraktare är sällsynt förekommande på sajterna men genom att studera bilder på antika dylika kan man nog lätt bygga en egen. Principen är att ögonen ska se två olika bilder för att därigenom uppnå en tredimensionell effekt. Därför finns det på stereobetraktaren en skiva mellan ögonen som hindrar det högra ögat från att se den vänstra bilden och vice versa. Stereofotografi var omåttligt populärt i början på det förra seklet. Faktum är att Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet med två stereokameramodeller några år innan den första Rolleiflexen.


Den uppmärksamme har redan sett att det är panoramahuvudet som sitter på sliden. Modulärt tänkande.




Stereo Heidosmat. En av de första modellerna från Franke & Heidecke.

Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 2

Här fortsätter serien om de praktiska tillbehören till Rolleis TLR:er.

Filter

För svart/vit film finns olika färgade filter för att påverka olika färgers ton i gråskalan

Gulfilter är ju klassiskt. Mörkare himmel med framhävda moln. Gick man vidare till orange ökade effekten och med rött blev den dramatisk. Den färg som var samma som filtret blev ljusare grått.

Grönt användes för att ljusa upp bilder med mycket grönska.

Blåfilter användes för att förstärka stämningen i dimma.

UV-filter har en kontrasthöjande effekt. Eller snarare är det så att UV-strålningen har en kontrastminskande effekt som motverkas av filtret.

Infrarödfilter fanns också men dessa är sällsynta på auktionssajterna. För månskenseffekt och genomträngning av dimma och för många vetenskapliga ändamål.

Färgfilmer var inte så välutvecklade på den här tiden så olika färgkorrektionsfilter användes för att få riktiga och naturtrogna färger i bilderna i olika ljusförhållanden. Det fanns röd- och blåfilter i flera olika tätheter. R-filtren användes mot blåstick och B-filtren mot rödstick.

H1-filter är ett färglöst filter för dagsljusfärgfilm som undertrycker dragningen mot blått i vyer. Planar, Xenotar, Sonnar och Distagon-objektiven har samma verkan som ett H1-filter. Färgkorrektionsfilter behöver knappast användas idag. Korrigera kan man göra i Photoshop när man skannat filmen om det skulle behövas.

Det finns också gråfilter 2 och 4 för hårdvarumässig negativ exponeringskompensation i t ex extremt starkt ljus. När inte kamerans tider och bländare räcker till kan man sätta på ett sådant. Fungerar för både svart/vit och färgfilm.


 

Rolleipol. Rolleis polarisationsfilter. Släcker reflexer effektivt. Fungerar för alla typer av filmer.

För alla färgade filter för svart/vita filmer och polarisationsfilter måste man kompensera i olika grad för att få en riktig exponering.

Rolleisoft. Mjuktecknande filter som ”softar” bilden. Finns i två utföranden/styrkor, Duto 0 och Duto 1. Effekten blir bäst vid stora bländaröppningar och avtar med mindre bländaröppningar. Photoshoppande på hårdvarunivå =)

Bild tagen med softfilter men med liten bländaröppning. Effekten blir inte lika uttalad som vid stora bländaröppningar.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg