En tredagars expedition på Vänern

Om en resa till barndomsminnen

Min tidsresa genom livet med profilbilder är inne på sista varvet. Vi har nu kommit till 2005 och en liten digitalkompakt har blivit instrumentet för att bevara minnesbilder. Emellertid fick digitaltekniken en trög start. 2005 var nog ett lågvattenmärke beträffande fotografering. Året efter var inte mycket bättre, det heller. Inte förrän 2007 tog det fart ordentligt. Trots den magra produktionen av blott femtiofyra digitala bilder detta år så finns det ändock en historia att berätta.

  Canon Powershot A80

Det här året gör jag en efterlängtad resa båtvägen från Åmål till Sundhult i Grums kommun där farfar hade byggt sin sommarstuga i början av 60-talet. Den som är bevandrad i Sveriges geografi inser att detta inte är gjort i en hast. Det tar en timme med bil men båtvägen är mycket längre, både i sträcka och tid. Och dessutom i makligare takt. Fem knop ger långa tillfällen till meditation och andra nyttiga aktiviteter.

Fortskaffningsmedlet var denna mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Den här gången, liksom många andra gånger, skulle den stryka förbi sin födelseort. Bilden är från ett tidigare datum.

Resvägen. Ut ur gattet vid Åmåls A-hamn (marinan), förbi Fogdens fyr, därifrån åt babord med sikte på Millesviks skärgård. Efter att ha passerat Busen och viken in till Säffle kan man i kikaren sikta Hjellesgate gård som en vit prick i grönskan på Värmlandsnäs. Det är bara att köra på, det är gott om vatten under kölen. Mellan 25 och 70 meter närmare bestämt.

Matroserna Viktor med kusin Hampus hade inte så mycket att göra på det första benet.

Det här är en omöjlig ubåt. Vi högvatten syns bara pinnen med pilen. Den talar om att du ska svänga babord. Annars blir DU en ubåt. Nu är vi redan inne en bit i Millesviks skärgård med sin spännande farled av grynnor och stenar.

St Körtungsskär. Vi närmar oss dagsmålet som heter Aspholmen där vi övernattar. På Aspholmen tar vi inga bilder. Detta mysiga tillhåll mitt i Vänern får förbli en hemlighet tills vi besöker det en annan gång i en annan båt.

Nästa dag vaknar vi till sämre väder men det är inte sämre än att vi kan fortsätta.

Pappa Leiler är styrman ibland.

Vi för nationsflagg förstås. Det gör alla på sjön som en slags markering av sjöns internationella brödraskap. På sjön är vi alla lika, om än inte i samma båt. Man hjälps åt på ett sätt man sällan får erfara på land. Jag har undrat mycket vad det där beror på.

Matroserna tar sig en extra lur.

Östra sidan av Värmlandsnäs är ofantligt ointressant. Inga öar, nästan inga intressanta landmärken och öppet "hav"med den oftast befintliga sydosten in från styrbord gör att inga landstigningar är att rekommendera. Gapershults hamn,  Lindränkans hamn,  Ekorns hamn, Önö hamn och Hästholms hamn. Hamnar som knappt gör skäl för namnet hamn passeras även om de är utmärkta platser för lä och fikapaus.

Staviks fyr. Vädret har blivit bättre under resans gång.

Stavikens mynning passeras liksom Mässviken och sedan närmar vi oss resans mål, mina farföräldrars sommarstuga byggd av gamla järnvägsvagnar, återvunnen spik och mycket kärlek.

Den här bilden är tagen åtskilliga år tidigare. Stugan har tilläggsisolerats, fått en altan och ett nytt förråd. Men svängdörrarna av teak med rostfritt sparkbeslag och det uppfällbara  tvättfatet på toaletten fanns kvar i alla år.  Lillstugan som farfar byggde för att bo i medan han byggde Storstugan på bilden ligger skymd bakom det nya förrådet.

En överraskning väntade här. Innan vi nådde fram till bryggan strandade båten i sanden några meter före bryggan. Vi fick låna den nya grannens brygga att förtöja båten vid.

Den nya grannens sommarstuga.

Vi sov över i stugan och dagen efter mönstrade matros Hampus av och blev hämtad av föräldrarna för att åka på något annat nöje. Och vi som var kvar anträdde hemfärden.

Som omväxling till Aspholmen tänkte vi övernatta i Ekenäs hamn på Värmlandsnäs sydspets på hemvägen. Men se, det var fullt. Båtfolk är visserligen generösa och hjälpsamma men det fanns bara ingen möjlighet. Glada tillrop och lystna blickar fick vi dock. En skinande mahognysnipa bland plastbaljorna är alltid Kung, liksom. För stunden i alla fall. Det blev Aspholmen igen för övernattning men den ligger ju bara en distansminut söder om Ekenäs hamn, tvärs över farleden.

Bäring hemåt.

Sällskap i farleden

Avlösning vid styrpulpeten. Vi närmar oss hemmhamnen.

Månadens profilbild är croppad ur bilden nedan. Den är från ett besök på Hantverksmagasinet i Upperud. För den med ringa kunskap i den Dalsländska geografin ligger Upperud rakt söderut över sjön från Håverud med sin berömda akvedukt. En annan berömdhet i Håverud är den gamla musikkåren som är/var(?)  obetydligt äldre än sina medlemmar. Hantverksmagasinet var ett trevligt utflyktsmål med många spännande saker att titta på eller köpa. Bara att traska omkring i en fyravånings träkåk med med murad suteräng och bevarade originaldetaljer som skvallrar om tidigare användning är i sig ett äventyr. Därifrån kunde man också åka en liten ångbåt över sjön till Håverud. Nu är Hantverksmagasinet stängt och det känns lite sorgligt.

Originalet till månadens profilbild.

Mellanformataren

Om verkligheten vore svartvit

Skulle vi gilla färgbilder då?

Låt oss föreställa oss att verkligheten alltid har varit svartvit. Vi ser svart och vitt och allt däremellan som olika nyanser av blandningen av dessa två. Och så, i mitten av 1800-talet hittar några uppfinnare på hur man kan permanenta ögonblick i historien med en ny teknik som kallas fotografi. Med kemiska processer lyckas man skapa bilder av verkligheten som visar färger! Olika gråa nyanser får en färg! En ny virtuell verklighet eller parallellt universum öppnar sig. Världen häpnar över den nya tekniken och uppfinningen sprids som en löpeld över världen. Fotograf blir ett yrke men en annan uppfinnare gör tekniken tillgänglig även för amatörer och fotografi blir den nya flugan i alla världens familjer.

Den gamla tekniken.

Långt senare i historien utvecklar andra uppfinnare en fotografisk film som kan återge verkligheten som den är. I svartvitt alltså. Alla blir betagna av den nya tekniken. Man uppfinner t o m en film som kallas diafilm och som man med en projektionsapparat kan projicera bilder på väggen med. Hemmabion era har fötts. Låt vara att en del familjemedlemmar börjar snarka, överväldigade som de är av alla verklighetsintryck i verklighetens nyanser av svart och vitt.

Den nya tekniken. Hänförande, eller hur?

Mellanformataren

PS
Verkligheten är förmodligen olika hos alla individer på denna kula i universum.

Ressällskap

Kvinnor åker ingenstans utan handväska. Jag åker ingenstans utan en kamera

I morgon bitti, tidigare än jag är van vid, åker jag till Barcelona för en konferens . Nu är det  slutliga kameravalet och vilka filmer av olika sort som ska med avslutat.  Kameraproviant för fem dagar med 30°C i skuggan. Det går väl åt ett par rullar, garderar med flera.

Det här packade jag ner nyss i handbagaget:

Fujifilm X100 får stå för merparten av färgfotografierna. Extra batterier, minneskort och laddare är med.

Dogmakameran Zeiss Ikon ZM med Elmarit 2,8/90 mm och Sonnar 1,5/50 mm. Reservbatteri är med och flera rullar av sommarfilmen  125 PX, ett par Tmax400 och en 5-pack Portra160  i reserv. (Om minneskorten skulle bli fulla.)

Dessutom har jag tagit med en hemlig kamera som är så kompakt att den bara slank ner. Den behöver ändå motioneras lite så den får följa med. De bilderna hamnar kanske i Retrokamerapoolen.

Jag tar ingen dator med mig så det kommer att bli en massiv avtankning av minneskort och framkallningsdosan kommer att gå varm när jag är tillbaka. Det dröjer nog innan ni får se något m a o.

Nu är det snart dags att uppsöka bingen. Uppstigning 03.00. God natt.

Mellanformataren

En bra början på ett nytt Millennium

Om ett lyckat antiklimax och gulnade fotografier

Nyåret 1999/2000 skulle det hända en massa konstiga saker i världen. Företag spenderade miljarder på att förebygga skador och  eventuella konsekvenser av nyårsskiftet. Och så hände ingenting.

2000 blev ett av de händelserikaste åren i min historia men jag ska inte trötta ut er med för många av dem. Bara tre.

Jag träffade en ny kvinna i Cullera på spanska östkusten. Nu är hon min fru. Nog ordat om den saken.

Nataliya från Moskva

Profilbilden denna månad är från Spanien och tagen av Nataliya.

Efter 20 års drömmar skaffade jag min andra träbåt. Joker II. Namnet kan tyckas underligt på en båt. Den var första pris i ett lotteri 1956. Vinnaren var en Trollhättebo. Efter några fler ägare var den min. Och jag gjorde många härliga turer på Vänern med den.

Joker II. Mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Bilden tagen vid Södra Kattholmen i Tösse skärgård. Sålde henne 2008 när vi flyttade till Stockholm. Nu har den hemmahamn i närheten av Karlstad.

På semestern tog jag mina föräldrar med mig till USA för att hälsa på släkten. Tanken på detta spirade redan vid de första mailkontakterna året innan och under våren tog de form. Äntligen skulle vi träffa ättlingarna till Gustaf och Adolf, mormors äldre bröder, som emigrerade till Amerika 1901 respektive 1904. De slog sig ner i Ridgway, Pennsylvania. En liten håla på ca 6000 invånare idag.

Main Street, Ridgway

Gustaf och Adolf. Årtal okänt. De amerikaniserade sitt efternamn Johansson  till Johnson.

Båda försörjde sig som snickare. Adolf dog 1940 efter att ha druckit vatten i Rådhuset som var kontaminerat med tyfusbakterier. Gustaf dog av ålder på en parkbänk 1956. Båda fann svenskättade makor och bildade familj och bodde bara ett stenkast från varandra. Gustafs fru hade emigrerat från Oslo tillsammans med sin mamma. Emma hade arbetat i Oslo en tid dessförinnan. Arbetsvandring mellan Norge och Sverige var vanligt vid den här tiden. Hennes hemsocken låg inte långt från Gustafs men de hade inte träffats tidigare. Adolfs fru var född i Amerika av föräldrar som emigrerat från Småland. Både Dalsland och Småland förlorade en stor del av sina invånare under emigrationsvågen.

Gustaf och Emma Johnson gifte sig 1909 och fick fyra barn. Den enda sonen dog i späd ålder.

Adolf och Ester Johnson gifte sig några år senare. Gustaf och Emmas förstfödda dotter Evelyn är den lilla flickan till höger. Adolf och Ester fick två döttrar, den ena var Dorothy som hälsade på oss 1967.

Mycket finns att berätta om deras öden och familjer. Vi träffade många av dem vid en Reunion i Ridgway.

En stor del av den amerikanska grenen av familjen, mina föräldrar och jag.

Hur var den nu med Kodak då? Den kusin (tremänning) jag först fick kontakt med bor i Rochester, NY. Hemstad för den excentriske George Eastman, grundaren av företaget Kodak. Hans hem är numera ett fotografiskt museum, främst över Kodak förstås. Vi besökte hans imponerande hem och hörde många historier förknippade med honom och företaget. Ett av de intressantaste besöken vi gjorde i Amerika.

George Eastmans hem

Frukostrummet. George Eastman hade en anställd organist som spelade orgel medan han åt frukost. Orgeln syns rakt fram bakom buskarna.

Till sist en bild självaste herr Kodak. Amatörfotografins fader.

Namnet Kodak kom sig av att han gillade bokstaven K.
Källa: Kodak museum 

Jag använde den enda kamera jag hade vid den här tiden, en Olympus µ:zoom115.

Mellanformataren

PS
Nästa månad rider jag åt andra hållet och intager Moskva - till häst.

Det er ett yndigt land

Om kärleken till Danmark

Jag har varit i Danmark ett flertal gånger och varje gång får jag en fin känsla av att vara där. Visserligen åker jag bara dit på semester så man är väl redan inställd på att ta dagen som den kommer. I början var det väl planerade aktiviteter med barnen, typ Legoland och Lejonparken mm. Men på senare år har det mest blivit att njuta av den annorlunda livsstilen i vårt grannland. Det märks tydligt, tycker jag, att man kommit en bit närmare kontinenten.

Profilbilden för mars hämtar jag alltså från en resa till Danmark 1996. Vi besökte Ebeltoft en dag och betittade bl a fregatten Jylland som ligger i en torrdocka i hamnen. Inte mycket att se egentligen. All inredning var borta och hur kul är ett tomt skrov? Vi tog lite bilder utanför ändå.

Profilbilden syns i profilen =)

Mellanformataren