Runstenar och krigsmaskiner

Om Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2

 Igår var jag ute med frun som skulle fotografera runstenarna vid Lovö kyrka och då tänkte jag att jag skulle göra något åt alla kameror laddade med film så jag tog med två stycken. En Super Ikonta och bastarden. Båda från andra världskrigets dagar.  Och den lilla coolpixen för lite snabba bilder för bloggen. Min fru ville ha lite mulet för att få bra ljus och på eftermiddagen hände just det. Det drog in en liten molnslöja över Vällingby söderifrån så vi drog iväg.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Laddad med Tri-X

Det finns fem runstenar vid Lovö kyrka. Fyra av dem är vackra. Den femte står på baksidan och är den minst snygga. Den står f ö alldeles intill en fast väggstege så den blir nog inte fotad så ofta.

1/250s bländare 11 (tror jag)

Svårigheten med en Super Ikonta är den ynkliga mätsökaren. Det hjälper att ta sikte på högkontrastiga gränser. I det här fallet det vita fältet på jackan. Lätt att kolinjera.

Vi gick in i kyrkan också. Det var för ovanlighetens skull öppet. Antagligen för en kvällsgudstjänst.

1/30s bländare 5,6

Här använde jag stearinljusen på altaret för skärpeinställningen. Lätt att se när de sammanföll men ändå blev inte skärpan där när jag granskar negativet. Nu var det mörkt och den långa tiden på den här brännvidden, låt vara att det är  en normal för det här bildformatet, är ganska delikat. Kameran är inte tung men svår att hålla still.

Coolpixen ska väl få sitt också här i bloggen. Den var ju med.

Jag tog bilden för att vid något tillfälle illustrera begreppet "att bita sig i svansen". Jag samlar gärna på bilder som kan illustrera något. Ofta användbart. Om man hittar dom igen, vill säga =)

Sedan drog vi till Ekerö kyrka. Frun hade lust att åka dit och se om det var öppet där också. Jag fastnade dock på parkeringen inför denna syn.

Chevrolet Fleetline Deluxe 1950

Ett rullande renoveringsprojekt, sa ägaren som dök upp efter en stund. Metallicgröna fälgar stack i ögonen på mig som gillar originalskick bäst. Men svart/vitt är förlåtande mot elaka färger =)

Bildbevis

Bastarden har inte levererat ännu så de bilderna får ni se en annan gång.

Slutklämmen blir tvåfaldig. Super Ikontan är en HÄRLIG kamera att fota med. Mellanformatet  ÄR det BÄSTA filmformatet.

Mellanformataren

PS
Båda mina krigsmaskiner är äldre än bilen. Men de verkar vara i bättre skick =)

F'låt - naturfoto *o*

Om nödfotografering

Vi åkte ut till Drottningholm idag och njöt av vårsolens glans. Med mig hade jag tagit  Bronican i akt och mening att göra slut på filmen. Den hade suttit i sedan juni 2009 och jag skäms för detta faktum. Bronican är visserligen en tung pjäs på 2 kg men det är ingen ursäkt för att inte använda den. Det har bara inte blivit av. Jag hade 6x4,5-magasinet som ger 16 bilder på rullen och 6 rutor oexponerade.

Nu är ju gatufoto min grej i år (och sannolikt alla framtida år) och det finns inte så mycket gatufoto att hitta i Drottningholmsparken. Folk bara går och går och går. Så jag försökte hitta något annat och tyvärr slant jag in på naturfoto på första rutan. Suck.

Men sen blev det i alla fall lite arkitektur. Grejer som är gjorda av människor och lydigt står stilla medan man lite ovant hanterar en kluns till kamera.

Grindstugan

Härifrån är det inte långt till Kina. Så vi gick dit...

Och tillbaka...

Det blev en mellanformatsdag

Mellanformataren

PS
Alla bilder tagna med Zenza Bronica S2A på film Delta 100. Och gulfilter.

Temporary art

Det offentliga rummets tysta megafoner

Jag var redan på väg åt andra hållet. Detta konstverk är redan "kompletterat" med annat.

Vedergällningens princip. Jag trodde vi lärde oss något nytt av Jesus. Men alla känner honom nog inte.

Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."

Porslin och kaffe - men inte på samma ställe

Det är med viss bävan jag går in i samma rum som massor av porslin. Som en tassande elefant känner jag mig. Väntar hela tiden på ett massivt kras i min omedelbara närhet. Den här gången klarade jag mig.

Nästa helg är det porslinets dag i Gustavsberg. Vi tror att det blir mycket folk då så vi åkte igår istället med sikte på Porslinsmuseet och alla butiker däromkring som säljer berömda svenska designade köksattiraljer från porslinsfabriker och glasbruk. Vi kom dit strax efter elva och då var det ganska tomt. När vi lämnade Gustavsberg var det fullt på parkering och i alla butiker.

Lisa Larsson

Museets stora blomkrukor är mäktiga att se. Den här var nog bred som en garderob.

Ok, det var vardagsporslinet i den ljusa delen av museet. Andra avdelningar var mörka att fotografera i men jag försökte envist utan blixt och handhållet.

Lite förvånande var det att det var så lite av utländskt porslin. Men Gustavsbergs historia räcker till för ett eget museum.

Den lyktstolpehöga kandelabern får ni inte se här men det mäktiga blombordet i porslin med bakomvarande tillverkningsfoto kan jag väl visa. Mäktiga urnor av varierande storlekar finns det också.

Förstora gärna den här. Den blir snyggare så.

På hemvägen tittade vi in på Svindersvik. Ett illa underhållet minislott och förebild för de förmögnas sommarstugor runt förra sekelskiftet. I brygghuset finns ett litet mysigt café alldeles intill viken med trevliga ute- och inneplatser. (Men de har inget sockerfritt) Där drack vi kaffet i vanligt modernt porslin.

Jag missade totalt bilarna i Barkarby. Jag ser för lite på TV!

Mellanformataren

PS
Jag hade en mellanformatare laddad med Portra med mig. Kan inte låta bli. Det finns säkert terapi mot det här men jag vill inte =)