Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."

Ett oväntat möte

Om hur det kom sig att jag tog bilder på hästar

Förra söndagen var jag ute med Rolleiflex Baby no2. Ja den här retrodåren har köpt en till =) Då mötte jag en häst med ryttare. Hästen var lite orolig, sa ryttaren. Den hade vittring på något otäckt. Otäckingen var en hund visade det sig. Jag fick några bilder och en trevlig pratstund i alla fall. Och Rolleiflexen var ett av samtalsämnena.

Såg först några kusar som tog det lugnt i en hage...

Sen kom de. Två artiga damer.

Med snälla ögon

Och jag som inte är någon djurfotograf....

Det finns gott om hästar på Mälaröarna om du är intresserad.

Mellanformataren

Japaner, japaner, japaner...

Om hur jag blev en turistattraktion

Trädens lyster i solskenet lockade mig ut idag med 4x5:an och färgfilm. Första anhalten blev Drottningholmsparken i höstdräkt. Vackert så man tappar andan. Det tyckte nog alla unga japanska turister också som sprang runt och fotade med sina digitalkompakter. Mitt i röran stod jag och väntade på att deras fotrorus skulle lägga sig. Drottningholm är inte den enda attraktionen ska ni dock veta. Den där gubben med den stora kameran kommer nog att dyka upp i japanska tonårsbloggar eller Facebook inom kort.

När jag packat ner allt tog jag fram min DLSR och sköt tillbaka på ett par eftersläntrare.

Sen åkte hag ut till Sånga för att titta till kvarnen men där lyste inte solen och länsantikvarieämbetet har börjat restaurera den gamla kvarnen. Det var nog på tiden. Ägarinnan hade planer på att tutta eld på den om de inte gjorde något. Det är ändå lite synd för nu får den väl alla vingar tillbaka. Jag tyckte den var charmigare med en.

När jag kom hem fick jag se denna prakt. Varför såg jag inte det när jag gick hemifrån?

Jag riggade förstås 4x5:an och tog en plåt.

Mellanformataren

Bröllopsfotografen

Fästmön Eva och jag gifte oss 1979 så oktober månads profilbild får naturligtvis bli från bröllopet. Vi fotograferades i Ateljé Wikner i Säffle som inte finns kvar, har jag märkt. Men bilderna finns kvar och duger mycket bra till en profilbild.

Själva bröllopet ägde rum i Åmåls Missionskyrka som var vår hemförsamling. Det hade inte varit något bröllop där på många år så det kom mycket folk för att beskåda härligheten. Det hör till saken att vi båda hade en mycket stor gemensam vänkrets och många släktingar så bröllopsgästernas antal blev till slut drygt 150. Och då kunde inte alla komma. Festsalen i kyrkan var knôkfull som vi säger där borta i de västra provinserna.

Min farbror Roger hade lovat agera bröllopsfotograf. Han var ju utbildad på Fotoskolan och arbetade som fotograf på Televerket. Han gjorde skäl för namnet och agerade närmast som en paparazzi under hela festen men var passande diskret under vigseln. Nåväl, här är bilden som jag hämtat profilbilden från. Tärnan och marskalken gifte sig senare under sommaren på samma ställe.

Och bröllopsfotografen Roger såg ut så här 1955 när jag bara var ett år =)

PS
Det höll för tre pojkar och nitton år...

Getting the Big Picture

Om att fotografera storformat - för god hälsa

För någon månad sen fick jag långlåna en storformatskamera av en kollega. Han hade tänkt fota en del under sommaren, köpt och laddat kassetterna med film men därav blev intet. Så nu under den senaste månaden har jag torrkört metodiken med uppriggning, inställningar, objektivbyten, handgrepp mm mm. Idag kände jag mig mogen för den första sessionen. Förra helgen rekade jag lite extra ute på Ekerö och igår tog jag en tur på Färingsö för att leta lämpliga placeringar av kameran för bästa utsnitt på ett par sajter.

Jag packade hela utrustningen i min lilla resväska med mycket bolster mellan prylarna. Med en resväska blir det  bekvämare att transportera de tunga grejerna. En termos med kaffe och ett par mesostmackor packade jag i ryggan för att konsumeras vid det andra stoppet. Två stativ hängde med. Ett av naturliga skäl. Det andra för dokumentationens skull.

Vädret var väl inte sådär lysande idag för positiv färgfilm med ISO 100. Inte heller har hösten brakat igång på allvar därute på mina sajter. Men första gången fick bli en övning. Och övningen gick bra. Det vill säga beträffande handgreppen och sånt. Resultatet får jag vänta på ett tag.

Rigggat och klart för tagning. Det är fint med fjärrkontroll till digitalen på det andra stativet

Första motivet. Ekerö kyrka från en utsiktspunkt på Ekerövägen strax bortom Träkvista. Bilden är tagen med motsvarande 75 mm. Med storformataren tog jag två bilder, en med 135 mm och den andra med 210 mm. Dessa brännvidder blir, i storformatet 4"x5", motsvarande 40,4 mm och 62,8 mm i 35 mm fullformat. Jag körde alltså ganska normalt.

Av tidigare aktiviteter under dagen var jag ganska uppskruvad och jag funderade ett tag på att stanna hemma bara för att lugna ner mig. Men jag upptäckte en sak. Ganska snart efter den första riggningen hamnade jag i en lugn och skön stämning. Det fanns nu ingen orsak att ha bråttom. Bara att göra jobbet lugnt och metodiskt. Att njuta av hantverket och njuta av att vara ute. (Nå det blåste lite snålt men jag frös inte). Storformatsfotografi passar mitt kynne och gynnar nog hälsan mer än jag begriper.

Packa ner och åka vidare. Nästa ställe var Munsö kyrka. Packa ur, gå en liten bit, dricka kaffe och äta medhavda smörgåsar. Just då kändes det väldigt klokt att jag tog med lite fika.

Andra motivet men taget tidigare i år med D80. Jag satte på 135 mm-objektivet och så höjde jag objektivet för att räta upp de fallande väggarna. Det såg väldigt bra ut på mattskivan och det ska bli kul att se resultatet så småningom. Sånt här gillar jag. Bildbehandling direkt i klameran, menar jag. Photoshop naturae

Jag tog också en bild på hästarna i hagen intill kyrkogården med klockstapeln i bakgrunden. Sedan nerriggning och hemfärd. Tre timmar var jag ute och transporten tog en av dem. Sex bilder tog jag på de återstående två. Det är långt till 6 bilder/sek. Och det känns bara fint.... 

Mellanformataren

PS
Kameran jag använder är en TOYO Field 45CF med Nikon och Hasselblads objektiv.