VERNISSAGE

Om en ofärdig utställning

Den som kollar min profil då och då har sett att jag har lagt av med fotografiska nyårslöften och ersatt det med en inriktning. En av årets intriktningar är gatufoto. Jag började så smått redan våren 2009 då jag hade gott om tid att gå runt i stan och fotografera men kom av mig när jag började veckopendla till ett uppdrag i en öde liten håla i Södermanland på hösten. Det tog nästan ett år att bli färdig med ödemarken och jag kunde återvända till storstan igen och återuppta mina vandringar i jakten efter de flyktiga  små  ögonblicken i det allmänna rummet som är så svåra att se och fånga.

Fanfar

Härmed öppnas den levande utställningen STREET- private moments in public som är en bildblogg med gatufoton som kommer att fyllas på efterhand som nya bilder fångas. Till en början dyker det upp lite gamla bilder men när nu promenaderna (konståkning med oplanerade piruetter) återupptas efter långvarig förkylning kommer det att publiceras nya, aldrig tidigare skådade ögonblick från det gemensamma vardagsrummet. Inte ens jag har sett de nya bilderna ännu!

Min utrustning kommer främst att vara den lätta och smidiga Zeiss Ikon ZM med Biogon 2/35 men även andra lätta vapen för bildjakt såsom t ex Leica M3, Olympus 35 RD, Zorki 4 och Rolleiflex 3,5B. Alla gamla "hederliga" gatufotokameror. Ja, t o m Rolleiflexen. Betänk Vivian Maier! (Min hemliga idol) Till mätsökarna har jag ett koppel med lämpliga objektiv från 15 mm vidare till 28, 35, 50. För en del extrema tillfällen har jag också ett porträttele på 90 mm. Huvva! Det kommer mest att bli svart/vitt men M3:an kommer att ha en färgrulle tills de tar slut i frysen. Det blir analogt till en början men då även jag suktar efter en lättarbetad digital gatufotokamera till rimligt pris och med bra sökare dyker det nog förr eller senare upp digitala bilder också. Kanske dammar jag av Powershot A80 då och då...

Mellanformataren

PS
Gratis inträde för fotografer!

Temporary art

Det offentliga rummets tysta megafoner

Jag var redan på väg åt andra hållet. Detta konstverk är redan "kompletterat" med annat.

Vedergällningens princip. Jag trodde vi lärde oss något nytt av Jesus. Men alla känner honom nog inte.

Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."

Jag är en Rojalist

Lika bra att säga det med en gång. Jag kommer inte att hänga nånstans längs kortegevägen med Rolleiflexen eller sitta och hänga framför TV:n hela lördagen. Och ändå är jag Rojalist. Det är väl närmast en svordom i vissa salonger och sällskap att deklarera sin tro på kungahuset som ett gångbart statsskick i Sverige. Men det gör jag i alla fall. Och inte får jag betalt för att säga det heller. En bättre reklampelare för Sverige kommer Sverige aldrig att få. Många republiker är gröna av avund på de länder där monarkier fortfarande existerar. Skulle vi välja en kung demokratiskt? Det är ingen idé. Ingen vill ha jobbet så det är lika bra att den familj som har det fortsätter med det. De gör det bra. Även om de kanske inte är några lysande fotografer. Men det är ju inte deras jobb. Tänk om kungafamiljen skulle börja bete sig som paparazzis mot paparazzifotograferna?

Däremot är det många som vill ha jobbet som statsminister men "vem ska man ge jobbet när ingen som vill ha det kan tänkas få det". Citatet ur "Restaurangen vid slutet av universum" av Douglas Adams.
Jag återkommer när det är dags att välja i denna fråga. Nu är det monarkins högtid.

 
Foto: Scanpix

Mellanformataren

PS
Jag tror det är lugnt i Drottningholmsparken på lördag. Det är läge för lite slapp i skuggan av ett träd i parken i sällskap med en god bok och en kall öl (kanske den med en blå älg. När man vill vara för sig själv en stund).

PPS
Jag hoppas i hemlighet att de andra kungliga högheterna snart gör likadant så att man få ha parken för sig själv nån mer gång.

Idolbilder

 Ofta när vi var hos farmor och farfar i Slottsbron fick vi en krona att handla godis för i kiosken vid Caltexmacken nere vid 45:an. Det var inte långt från Skogsstigen 1 dit ner men diskussionen om vad vi skulle handla gick hög den korta vägen. Ibland köpte vi filmstjärnor. Det tog styggt på kronan ty de kostade 40 öre för tio stycken. Men det var ju bra för tänderna att få mindre godis. Detta minne har triggat mig att öppna mitt profilbildsalbum. Jag är ju en filmstjärna på mitt eget vis med ett fett konto hos Kodak. Och det här får jag inte ens betalt för att säga =)

Caltexmacken där vi handlade godis.