Välkommen hem, kära fru

Hämtade min fru på Arlanda igår eftermiddag. Det har blivit så mycket enklare nu när vi bor i Stockholm mot tidigare då vi bodde långt bort i väster. Halvnorskar som vi var. Det har blivit en tradition att ställa en bukett blommor på min frus arbetsrum innan hon kommer hem. Hon älskar blommor och överraskningar och i kombination med en romantiskt lagd make blir det en lyckad hemkomst.

Att hämta någon på terminal 5 kan närmast beskrivas som en chockbehandling av orange ljus. Spana in denna underjordiska tunnel till den internationella plätten av Sverige.

Apelsinchock eller hur?

Båda bilderna tagna med den nya lillen CoolpiX S710 som jag hårdtestar. Skriver nog en recension så småningom när Fotosidan lagt upp mitt förslag i produktlistan. Ett förhandsbesked kan du få. Kass blixt och ovanligt brusigt. Men skitcool att ha i fickan.

En vän för livet. Kärlek vid första ögonkastet

Jag är lite småkär igen. I min nya lillkamera. En Nikon CoolpiX S710. Svart, eftersom det var den enda färg Cyberphoto hade hemma i onsdags när jag beställde den. 13.45 fick Posten elektronisk info om paketet. 12.12 på torsdag fick jag ett SMS att mitt paket hade anlänt till Tempo i Grimsta, "mitt" postkontor. 16.48 hämtade jag paketet. Strax hemma slet jag upp det och satte genast batteriet på laddning. Jag hade lite bråttom för jag skulle besöka Midsommargårdens Fotoklubb 18.30 och det tar nästan en timme dit med SL. Medan batteriet laddar sig äter jag lite och läser i manualen. Batteriet fick en halvtimme sen in i kameran och iväg.

Bilderna är lånade från Nikons hemsida.

Aningens tjockare än min plånbok. Passar perfekt att alltid ha med sig. Det är bara en sak som retar mig:

Varför har de inte byggt in en telefon i kameran? Skärmen kan ju vara en pekskärm så att man kan slå nummer på den. Hellre än en värstingtelefon med en dålig kamera i vill jag ha en värstingkamera med en enkel telefon i.

Bloggens framtid är säkrad

Mina motionella cykelturer har inneburit en risk för min blogg ty jag har hittills cyklat utan hjälm. Det är fortfarande lovligt att inte göra det men med tiden blir det nog upphöjt från rekommendation till lag. Man får inte ta några risker med sitt eget liv i Sverige. Där saknar jag lite den kontinentala inställningen. Men eftersom en ivrig läsare av min blogg, tillika kollega och god vän, manat mig att vara rädd om huvudkontoret där allt bloggande formas och blir till tog jag mod till mig och letade upp en sportaffär. Jag hittade Stadium, trodde jag, men de har nog flyttat och glömt ta med sig skylten på fasaden. Lite längre bort hittade jag Intersport. Och de hade hjälmar! Gud sig förbarme vilka hjälmar! Jag är normalt en diskret, tystlåten och tillbakadragen man i sina bästa år men här fanns inget diskret att tillgå. Det fick bli en ilsket blå/röd sak som säkert fungerar lika bra som ett varningsmärke. Fördelen kan måhända vara att den ser så sportig ut att alla bilister håller sig undan i tron att det är en tävling som pågår. På sätt och vis är det det. Jag gillar när det går fort.

Här är nu ett bildbevis på att jag övervunnit min rädsla för sportaffärer. Nöjd så, Magnus? Ser fram emot att du börjar fotoblogga om dina cykelturer också.

Som grädde på moset har jag också beställt en ny lillkamera. Den lilla nätta Nikon Coolpix S710. Den kommer imorgon från Cyberphoto som är min hovleverantör. Min gamla Powershot A80 känns väldigt tung i fickan när jag cyklar. Cykeln drar åt höger.

Coolpixen är liten och lätt. Perfekt för cykelturer. Kanske prövar att fota i farten. Lite nya risker måste prövas innan polisen säger ifrån.

Lär känna mig - snabbkursen

En av de svåraste saker man kan ge sig in i på internet är att lära känna någon annan. Särskilt på djupet. Det är ju inte alltid man ens känner sig själv så bra. Det är så mycket man missar när man inte träffs utan bara möts i ord, och föralldel bild. Smileys räcker inte till för att ge en fullödig bild av dig eller mig när vi läser varandras ord och tittar på varandras bilder. Jag tänkte blotta mig lite i ord för dig som vill lära känna mig. Om du inte vill så är det ok. Gå till nästa blogginlägg medan jag lägger ut en bild som på sätt och vis och i olika aspekter symboliserar mig och mitt liv. Du som vill kan fortsätta nedan.

Några gånger under min karriär har jag gjort ett antal olika personlighetsanalyser. Vid två tillfällen har jag gjort samma och med samma resultat. Det var några år emellan så jag känner mig säker på att jag inte kom ihåg mina svar från första gången. Metoden heter MBTI, Myers & Briggs Type Indicator. En välkänd och mycket använd metod. När man gjort testet får man ett fyrasidigt häfte som beskriver vem man är (med en träffsäkerhet på 75%). Min personlighetstyp var båda gångerna INFP. Och båda gångerna jag läste häftet grät jag. Inte av sorg utan för att jag kände mig bekräftad. Till mer än 75% tyckte jag också. Vem är jag då? Läs mera på den här länken. Det är inte långt men det är på engelska.

Här kommer snabbkursen – att lära känna Thomas Meldert, född i Åmål. Han som älskade farmors bullar med mjölk.

http://en.wikipedia.org/wiki/INFP

Om du någon gång i livet får en chans eller möjlighet att göra en MBTI-test så råder jag dig att göra det.

1000 kommentarer på 331 dagar...

Eller var det jorden runt på 80...? Elin fick min tusende kommentar när jag lyckades i mitt uppsåt att ge tusen kommentarer innan jag varit med på Fotosidan ett år. Jag platsar inte i FS Hall of Fame när det gäller kommentarer. Det är verkligen långt till medaljplats här. Här är bilden som jag kommenterade.

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/1210545.htm?set=mp

Elin och jag har varit med i samma Fotoklubb (Åmåls) men aldrig träffats så vitt jag vet. Vi var väl inte alltför flitiga samtidigt =)