Åmåls Fotofest - preview

Hängning eller ställning, det är frågan

Åkte ner till Åmål idag för att gå på Fotofesten. Oanmälda fotografer kunde få ställa ut på ett plank, typ "först till kvarn"... Jag tog med ett tiotal bilder och följde med pappa ner för hans hängning, det var gott om plats så det räckte till mig också och jag hängde (nålade fast) åtta svartvita på ena väggen. Anmälda fotografer "hängde" sina bilder på ställningar som tycktes fungera jättebra. Lättvindigt att flytta bilderna för att få ett bra helhetsintryck. En bra idé att ta med till klubben hemma.

Ställning pågår...

Pappas bilder. Flera prisbelönta.

Mina bilder

Mellanformataren

Min kamerakrönika - del 8

Olympus µZOOM115

En tid efter skilsmässan 1998 sålde jag mitt Chinonsystem men för att inte bli utan kamera köpte jag mig en ny kompakt med motiveringen att den skulle vara lätt att ta med och lätt att fotografera med. Jag valde mellan den och en APS-kamera. Fotohandlaren rekommenderade det vanliga formatet. Han trodde inte APS skulle leva så länge. Han fick rätt och jag kan fortfarande hitta film till Olympusen och använda den. Kamerans storlek är dess enda fördel. Allt annat bär spår av digitalteknikens barnsjukdomar. Starttid, slutarfördröjning och fokuseringstid är mycket långsamma. Men bilderna blev tjänliga och den här kameran hängde med tills digitaltekniken gjorde sitt intåg i det Meldertska universat 2004. Jag tog några rullar med den senare också men med den digitala blev det lite av ett vacuum för fotografering på film som höll i sig ända till sent 2008. Mer därom i senare krönikor.

Som vanligt med alla mina kameror fick de hänga med nästan jämt. Det här exemplaret är synnerligen välberest och hängde med både på tjänsteresor och privata resor. Den var också en naturlig del i utflyktspackningen när jag åkte ut med båten på Vänerns blåa bölja.

Lite bilder då. Tekniskt inga höjdare men som minnesbilder duger de finfint.

Kul med slangbella och kokosnötter. Firman roar sig på Dalslands Äventyrscenter 1999.

Lundagård 1999. Gode vännen Rune disputerade sig till en doktorstitel i teologi.

Fotografering och släktforskning går bra ihop. Här har jag dokumenterat mina morföräldrars första hem som nygifta. Bilden tagen från Kungsberget 2000.

Jag träffade Nataliya i Cullera, Spanien i maj 2000. Några år senare blev hon min fru.

Dalsländska hällristningar i Tisselskog 2000

George Eastmanmuseet i Rochester, New York. Han som gillade bokstaven K och startade Kodak. Mina föräldrar och jag träffade släkten i Amerika som jag lyckats återknyta kontakten med via internet. I tre veckor kuskade vi runt och hade gôrkul sommaren 2000.

Niagarafallen 2000

Erie, Pennsylvania 2000

Tjänsteresa till universitetet i Tessaloniki 2000. Skulptur på strandpromenaden.

Vinter i Åmål 2001. Våren efter var det som Vänern steg nästan 2 meter över sjökortsnivån. Jag har bilder på det.

Båten kom tidigt i sjön 2001. Kameran låg alltid på kommandobryggan vid sidan av kikaren. Alltid redo.

Nyreparerad brygga vid Aspholmen efter översvämningen. Vi var den enda båten som övernattade ett par veckor före midsommar. Den här sommaren var speciell på Vänern. Vi kunde åka på ställen som annars var ofarbara tack vare det höga vattenståndet som höll i sig hela sommaren. Först året efter blev det normalt igen.

Läckö från sjösidan. Samma tur.


Lenin och jag på Arbatskaya i Moskva våren 2001

Kreml, Moskva 2001

Tornerspel i Trollhättan på Fallens dag 2002

Nataliyas dotter Anna hälsar på i nyinköpta villan 2002

Vi gifter oss 2003

Under Älvsborgsbron på väg till Danmark 2003. Det här är den enda bild jag har från den resan. Jag misstänker starkt att resten av negativen har förkommit. 2004 gjorde vi en liknande resa till Danmark men då hade vi med den första digitalkameran i mitt liv.

Båt i Bällstaviken, Solna. Lunchpromenad när jag jobbade på Rymdbolaget vårvintern 2009

Rosersbergs slott hösten 2009.

De två sista bilderna togs på grund av nyårslöftet 2009. En rulle i varje analog kamera.

Mellanformataren

PS

Högtider och konsekvenser

Om det mångkulturella samhällets helgdagar

Det är som vanligt inte allvarligt menat det jag skriver här. Jag luftar bara en gnagande tanke i min hjärna. Julen pockar just på uppmärksamhet och jag har slutat gilla julen såsom den firas nu för tiden. Julen borde byta namn till Konsumptionens Högtid. Den har ju bevisligen sina egna tempel som är långt fler än alla andra religioners tempel tillsammans.

Eftersom jag är en bekännande kristen och medlem i Svenska Missionskyrkan firar jag alla de kyrkliga högtiderna då det är min mänskliga rättighet att göra så. Men eftersom jag bor i ett sekulariserat och mångkulturellt land med en mängd människor som bekänner sig till något annat, eller rent av till inget alls kan jag inte låta bli att fundera på om vi inte borde avskaffa en del företeelser i almanackan. Helt enkelt ta konsekvensen av det samhälle vi har skapat och lever i. Låt alla trosriktningar ha sina högtider. Men inte i almanackan! Annars skulle den ju bli ovanligt röd. Jag måste nog belysa det med några exempel.

Tyska kyrkan en vardag. Alltid öppen för alla.

Söndagar. Det finns inte den minsta anledning att dessa ska vara röda. De kyrkliga stora högtidernas röda dagar likaså såsom Påsk, Pingst och Jul. Kristna ska förstås tillåtas fira kyrkliga högtider men icke andra. Ingen borde få åka snålskjuts på andra religioners helgdagar och orättmätigt tillskansa sig lediga dagar. Mentalt tycks de flesta akta söndagarna lika som vanliga dagar. Jobbar gör man hela veckan och ledigt tar  man när man vill så länge man har semester eller komptid att ta av. Femdagarsveckan är förlegad. Eller har flyttat sig.

En del religioner har sin "röda" dag på lördag. Må de få ha det. Ateister har inga röda dagar. Kul för dem! Måndag hela veckan, liksom =)

Röd byggnad för röda dagar.

Avskaffa Lucia som offentligt firande! Katolska helgon har inget med Sverige att göra. Lucia må för all del firas i den katolska kyrkan eftersom den existerar i Sverige. För alla Sveriges invånare borde Ljusets högtid firas på Midsommar och kombineras med Nationaldagen. Ty det är den enda dag på året som alla rikets invånare samfällt tycks fira på riktigt. På det ena eller andra sättet. Troende som ateister, kapitalister som kommunister, hederliga som kriminella, nykterister som alkoholister. Ja, Midsommar borde vara den enda Högtiden i Sverige! Jag kan för all del tänka mig att fira motpolen Midvinter också. Den tid då mörkret är som djupast och stearinljusen brinner flitigast. Mysighetens tid. Ett slags Advent för Midsommar. En Hoppets högtid.

I ett mångkulturellt samhälle som vårt borde det finnas rum för varje trosriktning och ideologi att få rum för sina speciella högtider utan att för den skull få med det i almanackan. I Sverige råder minsann religions- och åsiktsfrihet. Mardrömmen att hålla reda på allt drabbar visserligen arbetsgivarna som måste hålla reda på vilka kulturer de har anställt att utföra arbete åt sig men det torde vara en ringa extra börda i jämförelse med all annan administration de åläggs. Jag vet, ty jag är själv företagare med en anställd. Jag själv. Och han får fira sina högtider bäst han behagar. t ex den 12 juli. 127-filmsdagen.

Högtidsklädda Stockholmare vid ingången till sin helgedom. 127-filmsdagen.

Skolavslutningar borde firas på neutral plats med neutrala "psalmer" såsom "Du ska inte tro det blir sommar..." och den fattige bonddrängen och kon som sket på broa. Härlig är jorden och Den blomstertid nu kommer borde förbjudas enär de lär vara kränkande för en del kulturer.

Politiskas högtider må firas av dem som har den rätta läran i politiska frågor men ska dagarna vara röda? Icke!

1 maj borde vara en svart dag. I alla fall för majoriteten.

Mellanformataren

PS
Även Hallowween kan därmed firas. Men bara för dem som har det med sig i sin kultur! Liksom häxorna kan ha sina Blåkullafester. Utan att för den skull bloda ner almanackan med röda dagar.

PPS
Nu när jag gjort hela almanackan svart känns det plötsligt som jag har uträttat något värdefullt för Sverige. Almanackan har blivit fullt demokratisk!

Motivet bakom kameran

Och det handlar inte om det du missar bakom ryggen

Jag återkommer med mina grubblerier om vad är det som får oss att trycka på knappen. För att fånga ett ögonblick i historien som annars aldrig kan återskapas utan är dömt att förblekna i våra minnen och till slut dö med oss.

Jag ska tills vidare bortse från yrkesfotografen. Den som försöker leva på att fotografera, precis som vem som helst försöker leva på något annat. Gemensamt för de flesta yrken är att man inte gör det man själv vill utan måste göra sådant som andra har bestämt. Ok, ibland är det kul men vanligtvis inte.

Det här var ett kul jobb

Amatörfotografen är den lycklige saten som fotograferar för nöjes skull på sina 128 timmars fritid varje vecka. (168 för de som gått in i den eviga vilan.) Han försörjer sin hobby med skattade pengar från det arbete av något slag han utför. Han lever måhända inte för sitt arbete men arbetar gärna för att få fotografera. Sålunda har han inte heller någon press på sig att ta en viss typ av bilder som någon annan vill ha utan kan fritt välja motiv efter eget tycke och intresse. Som sagt, en lycklig sate.

Jag har kommit på något som nog stämmer på många av amatörfotograferna. De har egentligen ett annat intresse. Också! Mer än EN hobby, alltså. Det har jag också haft men har nu sanerat i de många utgifterna för att koncentrera på en. Men, låt oss t ex ta fågelfotograferna. De har förstås ett starkt ornitologiskt intresse och för att bevisa sina landvinningar och sortera bort synvillorna dokumenterar de förstås sina betraktade arter med sin 70-700/2,0 med artigenkänning i kamerans program. Om det finns något i 9F super VR coated GT flashing bulb MkVIII. Jag tror dock inte att någon kameratillverkare har funnit en algoritm som "ser" motoruven. Ännu.

Rödfjädrad härdsmälta.    Inte det? 

De som har bilar som hobby har förvisso redan en kostsam hobby men det hindrar inte den bilintresserade fotografen från att  skaffa sig en fin kamera. Här räcker det förvisso med kortare gluggar. Helst med rökfilter mot burn-out. Även här handlar det om att dokumentera de bilar man sett. De som man kanske aldrig eller sällan får se igen.

Blommor vill jag hävda är ett kvinnodominerat intresseområde. Jag har visserligen en god vän som är man och kan mycket om blommor  och gärna odlar desamma. Men han är ingen amatörfotograf. En fotograferande kvinna däremot är objektivtillverkarnas guldgås. Hur många macroobjektiv häckar inte några centimeter framför målade läppar? Inget ont i det. Jag dröjer bara lite med poängen.

Konklusion

En fotograf som har andra hobbies än fotografi är den lyckligaste av alla fotografer då han har en för honom/henne naturlig drivkraft att aktivera slutaren och dokumentera sin hobby/intresse. Ett motiv både framför och bakom kameran. För att minnas det han/hon sett och byta bilder med likasinnade. Precis som man bytte filmstjärnor med varann som liten. Naturälskaren må vara den lyckligaste av alla då naturen erbjuder ett av de mest outsinliga motivområdena världen kan erbjuda. Ingen solnedgång är den andra lik.

Vad är då all annan fotografi som inte har dokumentärt syfte?  Och jag som gjort mig av med alla andra hobbies? Varför fortsätter jag att fotografera? Grubblerierna fortsätter...

Mellanformataren

PS
Kom ihåg att jag bara kåserar. Känner du dig träffad? Då siktade jag nog rätt =)

Den osynlige mannen - finn fotografen

Om att undvika självporträtt i lack och krom

Förra söndagen var det ju Prins Bertil Memorial på Gärdet och ni har redan sett bilderna från streetsnappern. Men jag hade också med mig en riktig kamera, Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, bland de övriga vintageekipagen. Svårigheten med att fotografera bilar som glänser i solkenet är att de speglar allt i sin närhet. Och det sämsta av allt är att fotografen också kan synas i en och annan bild. Jag försöker att undvika denna olycka men ibland blir man bara så tagen av dessa juvelsers skönhet att man bara ser bilen i sökaren.

Egentligen handlar det bara om att se på allt annat än bilen, d v s titta efter reflexerna i lacken och kromet. Bilar med kraftigt tillknycklade plåtar och kromade detaljer brukar göra detaljer "osynliga" men släta fina ytor är rena spegeln och man får en bild i bilden, förlåt bilen.

Ett annat knep är att inte går för nära. Men det är svårt att avhålla sig från att närgånget studera de fina detaljerna. Krom gör sig väldigt bra i svart/vitt!

Just det. Avstånd.

Som sagt var. Det var gott om gamla skönheter...

Här tog jag en lämpligt placerad lykta och kraftigt formad stötfångare till hjälp. Förstummade difgitalfotografer till höger.

Ett smycke för sin art. Ford Thunderbird. Mycket lämpligt placerad med stort avstånd till närmaste bil och inte mycket folk som speglar sig i lacken. Ett sällsynt ögonblick i bilfotografens värld.

Utställningar i all ära. Ibland tycker jag att det blir för mycket av det goda. Det är roligare att se och fotografera dem i sin rätta miljö: på gatan eller vägen.

Mellanformataren