Den motvillige naturfotografen

eller  Kan den storslagna naturen fångas på bild?

Det är lika bra att klargöra en gång för alla: Jag älskar naturen. Med vissa undantag. Insekter är ett sånt. Myrar ett annat. Jag söker mig gärna till platser där jag kan insupa hela härligheten med varje andetag och låta ögonen fägnas av dess visuella skönhet. Om jag kunde, skulle jag ta bilder på allt det vackra och njuta av det hemma i fåtöljen. Men det går inte. Det blir aldrig samma sak. Det är som att sitta i fängelse och minnas hur det är att vara fri.

Hösten är vacker.

Jag har tagit hundratals naturbilder med avsikten att fånga det där fina. Men när jag ser det ynkliga resultatet undrade jag varför jag tagit bilden. Därför har jag kommit till följande personliga slutsats:

Naturen ska upplevas på plats. Utan kamera. Punkt.

En skön sommarkväll i båten på Björkön i Vänern.

Om en kamera råkar vara medtagen ska den användas till annat. Ta bilder på sällskapet och vad de gör tillsammans t ex. Naturen kan gärna vara bakgrund, aldrig motiv. Men det man gör i den kan vara värt att minnas. "Det var den där gången Olle tappade förlovningsringen i lingonriset och vi letade och fann den". Typ. (Händelsen är autentisk men jag tog ingen bild. Vi letade ju.)

Min familj vid vattenfallen i St Ursule, Canada. Och de beundrar utsikten.

Om jag, Gud förbjude, någon gång skulle vara domare i en fototävling, skulle jag lägga alla naturbilder i en hög med en lapp som säger "Delad sista plats". Alla försöker säga att naturen är storslagen och vacker. Alla betraktare vet det redan. Så varför slå in öppna dörrar? Varför spendera tiotusentals kronor på värstingtelezoomar och gömslen för att sitta på häcken i timmar för att fånga en råtta på bild? Jag tror jag vet varför. Man gillar att vara ute i naturen, precis som jag. Man söker upplevelsen, precis som jag. Men man har gått på en nit om man tror att utrustningen är biljetten till härligheten. Man har missat att det är gratis! Men tala inte om det för nån, ok? Jag vill inte ha hotbrev från Canon och Nikon för det här.

Om man köper en sån här så skrämmer man djuren.

Ok, det var det om naturbilder. Ett annat inlägg kommer att handla om ett annat landskap.

Mellanformataren

PS
Jag beundrar förstås avundsjukt alla naturfotografer som trots svårigheter att få till en riktigt bra bild ändå försöker. År ut och är in. Det är en imponerande prestation i stönighet (eller tålamod om du så vill). Men jag tänker ägna mig åt något annat...

Scoyt ålråjt

"Robert Stephenson Smyth Baden-Powell, Lord Baden-Powell från 1921, född 22 februari 1857 i Paddington, London, död 8 januari 1941 i Nyeri, Kenya, var en brittisk militär, författare och grundare av scoutrörelsen. Veteran från strider i Indien och Afrika. Vid boerkrigets inledning britternas yngste överste, 1903 general, tillika generalinspektör för kavalleriet. Författare till Scouting for Boys. Baronet 1922."

Så långt Wikipedia

Ett par decennier av mitt unga liv har ägnats åt scouting, "the BP spirit"-folket som försöker överleva i naturen och hjälpa gamla tanter över övergångsställena. Och allt mysigt och trevligt däremellan. Ja, det där med gamla tanter är väl lite överdrivet. Det finns sällan hårt trafikerade övergångsställen i skogen. Däremot kan det finnas en del gamla tanter i skogen men då är de i regel så friska att de ingen hjälp behöver. Jag har utstått otaliga läger och hajker, vandringar och myggeländen, elakartade scouter (som ännu inte impregnerats helt och fullt av scoutandan) och många trevliga ögonblick. Kort sagt, min tid som scout har gett mig många fina minnen och vänner som fortfarande pratar om det när vi träffas. Man förtränger myggbetten, yxan i foten och andra olyckor och kommer ihåg lägerelden, pinnbröden och de lyckosamma strapatserna. Här kommer lite glimtar i form av bilder.

Min patrull Pidi 1974

Lägerbål 1975

En glad scout är ledarens bästa belöning

Några drar ut från lägret för att gå på hajk

Elden har en central roll inom scouting

Patrullen Biet på en av mina ledarscoututbildningar 1977

Profilbilden är hämtad från en av de sista scoutledarutbildningarna jag deltog i som ledare/lärare. Den är tagen av min fästmö Eva 1978. Kort därefter förlovade vi oss och i oktober bytte jag efternamn till Meldert, min mammas flicknamn taget 1942 av syskonen Johansson.

Mellanformataren

PS
Ni vet väl hur man gör upp eld? Man gnider två torra scouter mot varandra!

Nästa månad händer nåt speciellt...

Det sägs att det säger klick. Men jag hörde det inte...

"Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra; örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna"

Salomo

Man kan undra hur det är med  det där sista. Hur kan man gå nästan sida vid sida i tio år för att plötsligt se varandra? 1977 var det år då jag såg Eva. Vi hade umgåtts i samma krets av vänner och deltagit i samma grupper. Sjungit i ungdomskör och spelat i musikkår. Varit på samma läger flera gånger. Det är väl som Salomo sa; något som man inte kan spåra, ett underbart skeende som bara händer. Kärleken är inte blind. Det är först när kärleken kommer in i livet som man ser, har jag märkt =) Här är en bild på Eva det året jag såg henne på en paddeltur i Dalsland över Midsommar. Den första av flera...

Fotad av mig med en Practika IV och sannolikt Ektachrome 200

Månadens profilbild är som jag såg ut då hon såg mig. Nyss utsläppt från Arlanda Fire Brigade.

Foto: Pappa Leiler. Antagligen Rolleicorden eller en Olympus OM-nånting och Tri-X

Redo för Sibirien

Bengt Björkbom har adresserat alla nyblivna Kievägare i ett par bloggar. Jag är en av dem. Jag köpte min i december innan snön föll och sedan dess har det ju varit ett Sibirienliknande klimat vissa dagar.

Eftersom det förmenta området han skrönar om verkar omfattande så har jag utrustat min Kiev så här:

Kamerahus: En Kiev 4 AM från 80-talet. Inte den bästa om man ska tro Bengans ryska kontakter men eftersom den är servad av Sveriges främste Contax/Kiev-kännare räknar jag med att den är OK för en utflykt till Sibirien.

Objektiv: Jupiter 12, 2,8/35, med Contaxbajonett och UV-filter. Jag är ingen fågelfotograf och uvar ska jag inte ha några bilder på! Det här är ännu den kortaste brännvidden jag har till Kiev men jag hoppas få med det mesta av nedslagsområdet i en bild. Objektivet är också från 80-talet.

Sökare: Voigtländers fyrkantiga 28/35, ljusstark, klar och tydlig. Kievens sökare i kameran är för 50 mm så jag måste se bättre att jag får med allt.

Film: Tri-X, vad annars?

Den här konfigurationen passar ypperligt innanför anoraken eller vad det nu blir. Den är kort och kompakt, vida överlägsen en SLR med tele på. Och sist lite bilder på Sibirienekipaget.



Standardpose



Benganpose



Storebror-ser-dig-pose eller Porträttpose med fokus på ögat


Eders ryssälskare

För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay