Klimax och antiklimax

Om hög- och lågvattenmärken i kameravärlden

Det verkar som en hel del fotobekanta behagade gå på Fotomässan på fredag men jag träffade i alla fall några bekanta där idag. Jag undvek noggrant alla spegelreflexmontrar och siktade in mig på mätsökarstorleken och aningens mindre. För mig som kör det mesta på film är det digitala nytt "hver gang". Gud sig förbarme vad alla tillverkare hittar på! För att säga det kort. Panasonic ligger bra till i Vällingby. LX5 har jag visserligen rekommenderat mamma att köpa p g a storleken. Perfekt för handväskan. Även om jag gillade hennes väldigt bra när det gäller bildkvalitet så vill jag ha något lite större att hålla, typ ZM, Leica M3 o dylikt, bara inte plastklumpar à la Nikon och Canon fullformatare.

Panasonics monter var populär. Kamerorna är kompetenta och ger bra bildkvalitet men låter skrämmande lika en spegelreflex. Det må vara förlåtet då jag inte märkte någon fördröjning mellan tryck och slutare.

Dagens klimax

var besöket i Zeiss monter. Jag hade ZM:en med mig så killen i montern plockade fram lite godis att ta hem (reklamprylar alltså) och dukade upp gluggar att prova på min ZM. Jag provade allt som han hade och tog bilder. Bilderna sitter kvar på det perforerade minneskortet så det får bli en annan gång. Min assistent tog däremot bilder med sin D80 på mig och min "julafton".

Jag hade visserligen Zeissblått på mig men det var killen till höger som är från Zeiss. Han undslapp sig (eller "läckte"?) en hoppfull nyhet. Zeiss lär ha börjat titta på en sensor till ZM. Halleluja! Jag fick något religiöst i blicken och det såg han =) Det finns rykten i svang på nätet och det känns bara härligt för en gammal Zeissentusiast.

Distagon T* 3,5/18 mm. 13 linser i 11 grupper. Här är det tydligt varför objektiv kostar och väger.

Dagens antiklimax

Fujis Finepix X100 stod inlåst i en glasmonter. Se men inte röra! Inte många ville titta heller. Jag var ganska ensam just då. Och jag som hade vässat armbågarna! Men kameran är lika snygg som min ZM och är trots sin otillgänglighet en tänkbar ersättare till min D80. Om inte ZM kommer som digital snart...

Leicas monter var jag hos två gånger. Alla kameror var inlåsta i vitrinskåp eller vitrinbord. Se men inte röra utan tillstånd. För att få klämma på en kamera var man tvungen att fånga en säljares uppmärksamhet och de hade redan fullt upp med intressenter. Ricohs säljare var mycket modigare. Ingen kamera var fastlåst någonstans. Bara att ta och testa utan det irriterande korta snöret som alla andra hade. Alla modellerna stod kvar vid dagens slut. Det kallar jag förtroende.

Ingen Olympusmonter. Det kändes lite tomt. Precis som när jag upptäckte att det inte funnits reklam för Opel i DN Motor på flera veckor. Något fattas mig...

Dagens behållning

Utställningarna var fler och omfångsrikare än förra året. Det är det här fotografi handlar om. Bilder på papper. Jag är urless på att titta på bilder på en datorskärm. En del gillar blanka bilder, andra matta. Jag som betraktare gillar matta bilder då jag inte gillar att se spegelbilden av mig själv eller andra/annat i en bild. Jag vill se bilden! Speglingar i bilder är lika irriterande som ett hack i en skiva eller ett myggbett.

Fötterna blev ömmare än vanligt efter 4,5 timmars kryssande bland montrarna. Att kalla det behållning är väl lite onödigt men budskapet var tydligt. Jag borde nog träna mer och gå ner i vikt...

Om Kodak i Vällingby

Och hur det gick med färgframkallningen

För många år sedan hade Kodak ett framkallningslab i Vällingby. Var det låg har jag ingen aning om men kanske någon här på FS vet. På framkallningspåsen stod det bara S-16285 Vällingby. Jag antar att de hade ett eget postnummer för det existerar inte längre.

Men en spillra av labbet har levt upp vid Grimsta torg och framkallat trenne filmer i en överbliven färgframkallningsmaskin, JOBO Duolab 1500.

Igår tog jag mod i barm och framkallade två rullar av tre. Portra 400NC och 160NC. Den tredje framkallade jag i morse, En Portra 400NC. Jag använde Tetenal Colortec C-41 i ett lämpligt kit som ger 1 liter framkallare.

Framkallaren består av tre ingredienser som efter blandning med vatten ser ut så här. (Jag blandade bara en delmängd.)

Sen blandas blekfixet från två olika ingredienser med vatten på liknande sätt till samma mängd. Till varje processteg används 140 ml.

Sen blandas stabiliseringsbadet ur en enda flaska, 1+9 där den andra delen är vatten.

Så är det dags att gå in i mörkrummet och ladda dosan. Men först fyller jag vattenbadet och värmaren med vatten och sätter på maskinen för uppvärmning till 38°C.

Spiralen var lite knixig andra gången så jag fasade hörnen på filmremsan den tredje gången men utan förbättring. Min väl fungerande Patersonspiral funkade inte i denna dosa.

Allt är redo. Flaskorna till vänster är kemikalierna i tur och ordning. Den fjärde använde jag med vatten för att kolla temperaturen i flaskorna.

När kemikalierna har nått arbetstemperatur är det så dags att börja framkallningen med bad nr 1. Man tar av locket på flaskan och skruvar på framkallningsdosan som ett lock istället, vänder hela arrangemanget upp och ner och allt rinner ner i dosan. Dosan placeras i maskinen och motorn sätts på. Dosan roterar ganska snabbt och med ett ihållande malande ljud. Köksmixern låter mycket värre.

Efter 3 min 15 sek töms dosan tillbaka i flaskan. Det här var ett prov av den högre motoriken. Att vända flaskan och dosan tvärsom från laddningen, menar jag. När jag körde den tredje filmen lät jag kemikalieflaskan sitta kvar under processen och det funkade fint.

Sedan blekfixet i 4 min med efterföljande sköljning i 3 min under rinnande vatten. Tempererat förstås men inte så noggrant.

Och så en vända i stabiliseringsbadet på 1 min. Även detta i maskinens oförtröttliga kvarnhjul.

Klart! Ja, alltså. Filmen måste torka också. Precis som vanligt.

Nå, hur blev det? Här kommer smakprov från alla filmerna.

Första filmen:

Andra filmen:

Tredje filmen:

Som synes gick det bra. Alla bilder är tagna med Leica M3 från 1955. Objektivet är ett Leitz Elmar 1:3,5/ 5 cm från 1954 utom i näst sista bilden då jag använde ett Leitz Elmarit 1:2,8/ 90 mm från 1960.

Portra Meldert

Temporary art

Det offentliga rummets tysta megafoner

Jag var redan på väg åt andra hållet. Detta konstverk är redan "kompletterat" med annat.

Vedergällningens princip. Jag trodde vi lärde oss något nytt av Jesus. Men alla känner honom nog inte.

Sjung mänska sjung!

Om en resa i en retrobuss

Min förra svärfar, ty jag har två, hade en favorithistoria som jag gillade.

En man skulle gifta sig men hade två alternativ. Den ena var vacker som en gudinna men sällsynt enfaldig, den andra kunde sjunga så otroligt vackert att man blev rörd i hjärteroten men var fulare än grisen. Han bestämde sig för sångerskan och gifte sig med henne. När han vaknade upp efter bröllopsnatten och såg på sin nyblivna hustru (ja, du vet hur de ser ut efter en natts sömn) drabbades han av ånger men fann på råd och brast ut: Sjung mänska sjung!

Ett par decennier av mitt fortfarande unga liv sjöng jag (och min fru) i olika körer. Men mest i Missionskyrkans ungdomskör. Under denna tid lärde jag mig helt själv att spela kontrabas också men det är en annan historia. Jag började sjunga som 1:e bas men gick ganska snart över till tenor. Det är därför min röst är så klen och hes nuförtiden. Det var inte fråga om skolning utan mer att brassa på bara. Ja, brassade gjorde jag ju på annat håll också, om du kommer ihåg. Vi sjöng allt från Bach till Bengt Hallberg och allt däremellan. Även "Glad såsom fågeln i morgonstunden" på Valborgsmässoafton. Den där sista är ingen lek för tenorer ska ni veta. Upp och rota i sopranernas register. Inte konstigt att man tappade rösten då och då. Men det fanns ännu värre verk att pröva sin stämma i. Det är konstigt att man inte blev stum på kuppen.

Vi gjorde ofta resor till när och fjärran kyrkor och t o m till Skansen där vi sjöng under Dalsland på Skansen-veckan. En av våra resor gick till Svärdsjö i Dalarna dit en från Tösse (söder om Åmål) utvandrad predikant hade flyttat. Vi åkte i en, redan då, skrotfärdig långfärdsbuss utan bekvämligheter.

November månads profilbild hämtar jag således från denna resa 1980. Ett utsnitt ur nedanstående bild.

Busschauffören Gunnar (bas) i mitten och dirigenten Olle till höger.

Stationen vi rastade vid är höljt i dunkel men är sannolikt belägen i Värmland.

Efter gudstjänsten på söndagen var det förstås dags för hemfärd och jag tog ett gruppfoto. Ni får se det bara för att bevisa mina påståenden om bussen. På vägen upp fick vi (Gunnar) lov att reparera avgasröret med en kaffeburk. För nytillkomna världsmedborgare så utspelar den här historien sig på den tiden då man kunde köpa kaffe på konsvervburk av plåt.

Av hänsyn till busstillverkaren låter jag varumärket vara osagt. Den förefaller dock ha starka likheter med den buss min mor åkte på sångarresa med i sin ungdom. Det kan rent av vara samma! En hemsk tanke men mycket sannolik.

Mellanformataren

PS
Den här gången var det bra nära att bli en bröllopsbild igen. Vi upplevde en ketchupeffekt vid altaret. När vi hade börjat så kom snart alla kompisar efter och vi firade bröllop flera gånger om året. Det var några hektiska år...  Men så hittade jag den här bilden...

Pärlor i fotolitteraturen

Om hur man lyckas förstå att man inget begriper

När jag ganska nyligen fattat kärlek till den svart/vita grenen av fotografi har det slagit mig hur svårt det egentligen är med färg. Låt mig genast säga att svart/vitt inte är enkelt det heller. Förr tyckte jag svart/vitt var mycket svårt så jag avhöll mig från att ta bilder i svart/vitt (verkligheten är ju i färg, tyckte jag då). Jag tog några rullar (entalssiffra) under de första decennierna. Det berodde nog på att jag fotograferade mycket dia och gillade bildvisningarna i hemmabions mörker där de flesta somnade en bit in i föreställningen. Färgnegativ blev det fart på först när barnen kom och kravet på att enkelt kunna titta på pappersbilder dök upp. Barna måste ju få ett eget album med bilder från sin uppväxt precis som jag hade fått.

Nå, nu fotograferar jag gärna i svart/vitt. Helst direkt och utan mellanliggande konvertering. Men för att inte helt somna in på färgområdet kan man ju förkovra sig, tänkte jag. Jag har lånat ett par böcker av Anders Berlin. Den ena heter kort och gott Färgfotografi och är utgiven av Hasselblad 1952. Förtroendeingivande.

Tidningsbudet tog sovmorgon idag så istället för DN fördjupade jag mig i färgfotografins mysterier med hjälp av Herr Hans Windisch. Med sedvanlig tysk noggrannhet reder han ut begreppen på ett sådant sätt att mina diavisningar framstår som uppiggande. Innan tyckte jag färgfotografi är svårt. Nu är jag övertygad om att det är omöjligt att begripa.

Så jag gör väl som humlan. Flyger ändå.

Den andra låneboken heter Detta är fotografi, originalet är från 1945. Även denna bok kommer från den förtroendeingivande svenska utgivaren Hasselblad (1952) och kanske i lika mån förtroendeingivande författare. Thomas H. Miller, ledare för undervisningen i fotografi inom Eastman Kodak Company och samma bolags redaktör, Wyatt Brummit.

Med sedvanlig amerikansk grundlighet av typen skriva idioter på näsan får man veta ett och annat. Den charmiga svenska översättningen är ovanligt hövisk mot idioterna. Tänk så många ord i det svenska språket man har glömt! Nå, stackars den fotograf som använder denna bok som handbok. Bäst är att lämna den hemma annars blir det inga bilder tagna. Jag kan tänka mig att inte ens arkitektur står kvar framför kameran när man väl har kommit till "det avgörande ögonblicket".

Speciellt intressant kan kapitlet Goda kameravanor vara för alla som fotograferar med kameror från tiden då boken trycktes. T ex att dra fram filmen efter en exponering. Och att "Lämna in kameran för översyn ungefär en gång om året. Dylik översyn skall innefatta kontroll av att det inte finns några ljusläckor i bälgen och smuts på innerlinsen". Så lämna in din ett år gamla Nikon eller Canon för översyn ögonaböj och fråga speciellt om kontroll av bälgen. Du vet väl var den sitter?

För att göra livet enklare så kan man ju använda en kamera som bara går och går och går. En evighetsmaskin i dubbel bemärkelse.

Rolleiflex Automat från 1952. Ännu oservad ty den har ingen bälg.

Mellanformataren

Addendum
Då jag insett att dessa oundgängliga böcker måste smältas långsamt har jag inhandlat båda på bokbörsen och ska snarast återbörda låneexemplaren till deras rätta ägare med tack för lånet.