Smygpremiär med svartjobbet

I förra veckan fyllde jag år och jag firade med några timmar i mitt nya mörkrum. Solo. Tidigare har jag haft min pappa i närheten när jag kopierat men den här gången var han 40 mil bort. Och det var nog lika bra det. Det blir otroligt varmt på 2,5 kvadratmeter efter en stund. Pappa klarade det på mindre än en kvadratmeter i min barndom. Men han hade förstås ingen toalettstol som stod i vägen.

Meopta med färghuvud. Bord FLYTTA från IKEA

Jag började lite lätt med 10x15 Kodak Polymax II RC för att känna på det här innan jag ger mig på större papper och fiberpapper. Jag siktar på att göra mina egna förstoringar på varmtonat fiberpapper (som jag gillar mest av allt just nu) så småningom. Första sessionen körde jag tre negativ från Zeissen (ZM) och även om jag inte helt lyckades linjera in papperet rätt så blev bilderna över förväntan bra. Framkallade i Dektol och fixade i Tetenal Rapid fixer.

 
Första sessionen

Äkta silverarbete. Made in Vällingby.

Svartjobbaren

Motivet bakom kameran

Och det handlar inte om det du missar bakom ryggen

Jag återkommer med mina grubblerier om vad är det som får oss att trycka på knappen. För att fånga ett ögonblick i historien som annars aldrig kan återskapas utan är dömt att förblekna i våra minnen och till slut dö med oss.

Jag ska tills vidare bortse från yrkesfotografen. Den som försöker leva på att fotografera, precis som vem som helst försöker leva på något annat. Gemensamt för de flesta yrken är att man inte gör det man själv vill utan måste göra sådant som andra har bestämt. Ok, ibland är det kul men vanligtvis inte.

Det här var ett kul jobb

Amatörfotografen är den lycklige saten som fotograferar för nöjes skull på sina 128 timmars fritid varje vecka. (168 för de som gått in i den eviga vilan.) Han försörjer sin hobby med skattade pengar från det arbete av något slag han utför. Han lever måhända inte för sitt arbete men arbetar gärna för att få fotografera. Sålunda har han inte heller någon press på sig att ta en viss typ av bilder som någon annan vill ha utan kan fritt välja motiv efter eget tycke och intresse. Som sagt, en lycklig sate.

Jag har kommit på något som nog stämmer på många av amatörfotograferna. De har egentligen ett annat intresse. Också! Mer än EN hobby, alltså. Det har jag också haft men har nu sanerat i de många utgifterna för att koncentrera på en. Men, låt oss t ex ta fågelfotograferna. De har förstås ett starkt ornitologiskt intresse och för att bevisa sina landvinningar och sortera bort synvillorna dokumenterar de förstås sina betraktade arter med sin 70-700/2,0 med artigenkänning i kamerans program. Om det finns något i 9F super VR coated GT flashing bulb MkVIII. Jag tror dock inte att någon kameratillverkare har funnit en algoritm som "ser" motoruven. Ännu.

Rödfjädrad härdsmälta.    Inte det? 

De som har bilar som hobby har förvisso redan en kostsam hobby men det hindrar inte den bilintresserade fotografen från att  skaffa sig en fin kamera. Här räcker det förvisso med kortare gluggar. Helst med rökfilter mot burn-out. Även här handlar det om att dokumentera de bilar man sett. De som man kanske aldrig eller sällan får se igen.

Blommor vill jag hävda är ett kvinnodominerat intresseområde. Jag har visserligen en god vän som är man och kan mycket om blommor  och gärna odlar desamma. Men han är ingen amatörfotograf. En fotograferande kvinna däremot är objektivtillverkarnas guldgås. Hur många macroobjektiv häckar inte några centimeter framför målade läppar? Inget ont i det. Jag dröjer bara lite med poängen.

Konklusion

En fotograf som har andra hobbies än fotografi är den lyckligaste av alla fotografer då han har en för honom/henne naturlig drivkraft att aktivera slutaren och dokumentera sin hobby/intresse. Ett motiv både framför och bakom kameran. För att minnas det han/hon sett och byta bilder med likasinnade. Precis som man bytte filmstjärnor med varann som liten. Naturälskaren må vara den lyckligaste av alla då naturen erbjuder ett av de mest outsinliga motivområdena världen kan erbjuda. Ingen solnedgång är den andra lik.

Vad är då all annan fotografi som inte har dokumentärt syfte?  Och jag som gjort mig av med alla andra hobbies? Varför fortsätter jag att fotografera? Grubblerierna fortsätter...

Mellanformataren

PS
Kom ihåg att jag bara kåserar. Känner du dig träffad? Då siktade jag nog rätt =)

Anfang und Abschluß

Om konstverken i filmens början och slut

En bonus när man fotograferar med film är de bilder man tar medan man tar sig fram till ruta ett och det oväntade slutet som uppstår i en del kameror. Den bästa bilden blev kanske halv eller så hamnade den i klorna på framkallningsklypan. Här är några smakprov från filmens underbart överraskande värld. Och kom inte och säg att det är mina bästa bilder! >:/

En del av dessa är fina minnen i all sin enkelhet. En del påminner om platser för filmbyte.

De klart sämsta kamerorna att bjuda dessa läckerheter är min Chinon Genesis II och Olympus µZOOM115 som har helautomatisk fram och tillbakaspolning. Men så är de tråkiga också.

Mellanformataren

PS
Gör om det där i en bi... digitalkamera om du kan! 

PPS
Varje likhet med nu levande eller döda personer är helt oavsiktlig.

Bra-att-ha-bilder

Om att samla snapshots

Jag har en  ovana (som du förstår har jag flera) att samla till synes meningslösa bilder. Syftet är att använda dem som illustrationer i sammanhang där det passar. Man kan aldrig så noga veta när behovet dyker upp men har man en blogg är sannolikheten ganska stor att man rätt som det är får användning av någon gammal bild. Här kommer några smakprov ur min bildbank.

Mellanformataren och snapsjägaren

PS
Det här ska naturligtvis inte tas som kritik mot alla dem som tar snapshots.

Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.