Tillverka din egen 127-film

”Hi - with the ridiculous prices being asked for 127 film size I decided to see if I can roll my own. It can seem kind of difficult, but it really isn't and with practice you will have access to all modern emulsions made in 120 size. First of you will need a film cutter, as the 127 is about 46mm wide vs the 62mm width of the 120 film, once you have that, the rest is easy. You will need to collect and preserve as many spools as possible. I got some form Mr. Oleson (Thank you Rick) and also preserved the left over from a batch of efke and Macophot I bought later. I also preserved the backing paper and made some myself off 120 backing paper as one set of numbers actually matches with the ones on 127 backing paper. My film slitter is really a pleciglass plate which is 62mm wide, and has an exacto blade fixed to it perpendicularly. This pleciglass plate fits in the 6x9 frame of a cheap rollfilm camera I bought for this specific job. All you do is roll film as you would from one spool to the other and it splits nicely in respectively 16mm and 46mm strips. The 16mm I use with my Minolta 16 cameras, and the 46, you guessed it, for 127 film. Here is a photo of my film slicer:”

Kanske en alternativ karriär väntar min sjuka Pontiac Bloc Metal 41?

Retrokameratips - 12

En fin Zeiss Ikonta 522/24 finns nu till salu på Tradera. Säljaren anger felaktigt att det är en mellanformatskamera men denna modell tar vanlig 35 mm:s film. Den ser ut att vara i fint skick men fråga säljaren om tider och bländare. Den är tillverkad efter kriget då Zeiss förlorat det mesta av sin produktionsutrustning till segrarmakterna, ca 1950, men drog igång produktionen ändå. Novar anastigmat f4,5/45 mm fast normaloptik. Denna modell verkar ha självutlösare. Fråga om den funkar. De brukar vara den svagaste länken på gamla Zeissar. Men å andra sidan, hur ofta använder du självutlösaren? Avtryckarmekanismen kan också vara ett problem ibland. Kolla. Eller chansa =) Du har nog råd att offra lite godis mot en kul kamera.

Ny pool - Retrokamera

Du skall älska bilden som den är

För de som följt min blogg är det redan bekant att jag har varit motsträvig till DOGMA07-sällskapet. Men allt som jag egentligen har ifrågasatt kommer med den nya DOGMA-deklarationen (när den nu kommer) att sopas undan så jag finner för gott att kliva in och ansöka om en stol i Asketernas Akademi med följande DOGMA-löfte i bagaget (baserat på nuvarande deklaration):

Kamera:      Chinon CE-5

Objektiv:     28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Film:           Kodak Tmax400 och framkallare Tmax Professional

Chinon CE-5 med 28-50 mm/3,5 i 28mm-läge

Tmax 400 är laddad

Den här kameran var min första egna kamera och är så att säga mina egna rötter inom fotografin. En tidigare grodd fanns i Zeiss Ikon Nettar 515/16 som är en liten pocketbälgkamera och mycket behändig som snapshotkamera om än lite tidsödande att ställa in. Egentligen perfekt för hyperfokalinställning. Kanske ett senare DOGMA-löfte.

Jag har gått över till den mörka sidan

Darth Vader hade inte kunnat finna en villigare adept. Jag åkte hem till Åmål för att hälsa på mamma och pappa. Dels för att kolla läget men också för att på allvar ta itu med det fotografiska hantverket. Jag ville lära mig att framkalla film och ”göra kort” och en bättre lärare än min pappa kan jag inte tänka mig. Han har fotograferat sedan 1947 och efter att ha gått med i Åmåls Fotoklubb 1967 eller 68 har han erövrat åtskilliga bevis för sin fotografiska konst. Jag har med andra ord spenderat ett par dagar i pappas mörkrum.

Snön kom lagom till jag kom hem och gjorde exponeringsmätaren upplivad så jag tog tillfället att köra den första rullen för året i min ”nya” fotograferingsmaskin, en Bronica S2A, som är lyckligt befriad från sådan teknik som kan ryka eller bli full med löss. En maskin av ädlaste rostfritt 18-8-stål polerat till spegelglans, kristallklart glas och vackra läderdekorationer. Den väger 1,85 kg med film laddad så jag måste nog gå på gym innan jag tar nästa rulle. Nu körde jag med pappas stora stativ som väger mer än kameran. Här en bild på min drömmaskin som i fotograferingsberett skick har en slående likhet med ett litet ånglok.

 

När man trycker på utlösaren här så startar en mindre jordbävning och när kortet är taget har man en klar minnesbild av att ha hört en kollision med mycket plåtknyckel. Behöver jag säga hur förtjust och förälskad jag är. Det här är min nya älskarinna.

Jag framkallade förstås filmen själv. Det var ju det jag skulle lära mig. Jag lärde mig handgreppen med spiralen och dosan i fullt dagsljus på en kasserad film, blundade och försökte i ”mörker” tills det gick bra flera gånger på raken. Sen körde jag skarpt med pappa som backup. Backupen behövde aldrig användas. Framkallningen gick bra hela vägen och jag tror t o m att pappa blev imponerad av negativens kvalitet. Några rutor från inomhusbilder blev inte bra (underexponerat) men annars var allt klart godkänt. Här ett par bilder från rullen som är skannade. Några till finns i mitt album Bronica.

Sofiagatan med äldre hus

Dagen därpå kopierade jag bilder. Det var ett tag sen jag gjorde det senast så allt var i praktiken nytt även om jag förstås kunde allt vi gjorde ”på papperet” =) Jag kopierade både mina färska negativ och gamla bilder som pappa tagit. Jag hade speciellt riktat in mig på bilder på mig själv att ha till kommande profilbilder. Det kanske inte många känner till men jag kör ganska mycket research bakom mina gamla bilder.

Summan av det här är att jag är såld på svartvitt och silverhantverket i den mörka sidan av fotografins värld...