Fotografens öga

En analys av fotografiet enligt John Szarkowski

John Szarkowski (1925-2007) var chef för den fotografiska avdelningen på The Museum of Modern Art i New York. I sin bok The Photographers Eye (1966) analyserar han vad fotografier ser ut som och varför de ser ut som de gör. Det handlar om fotografisk stil och fotografisk  tradition som dagens fotografer tar med sig i sina bilder. Han analyserade fram fem grundstenar i ett fotografis tillblivelse.

1. Motivet (the thing itself)
2. Detaljen (the detail)
3. Ramen (the frame)
4. Tid (time)
5. Position (vantage point)

 1.  Motivet (The Thing Itself)

Mer övertygande än någon annan typ av bild framkallar fotografiet en påtaglig verklighetsnärvaro. Sin mest fundamentala användning har fotografiet fått som ett substitut för motivet självt - en enklare, mer permanent, klart synlig version av rena fakta.

Vår tro på ett fotografis sanning vilar på att vi litar på objektivets opartiskhet, att det tecknar motivet som det är, varken bättre eller sämre. Denna tro må vara naiv eller illusorisk ( för fastän objektivet tecknar motivet, är det fotografen som definierar det), men den består. Fotografens syn övertygar oss så till den grad att fotografens medverkan göms.

Rödvin och ärtsoppa (2010)

2. Detaljen (The Detail)

När han (fotografen) väl hade lämnat studion var det omöjligt för honom att kopiera målarens  schemata. Han kunde inte regissera ett fältslag som Uccello eller Velásquez, eller föra samman element som hade varit åtskilda i tid och rum. Inte heller kunde han arrangera om delar av sin bild för att konstruera en bild som passade honom bättre.

Från verkligheten framför honom kunde han bara välja de delar som var relevanta och överensstämmande, och det skulle fylla hans bild. Om han inte kunde visa slaget, förklara dess avsikt och strategi, eller skilja ut dess hjältar från dess skurkar, kunde han visa det som var för vanligt för att måla: den ödsliga vägen med spridda kanonkulor, lagren av lera på ammunitionsvagnens hjul, de anonyma ansiktena, den ensamma nedbrutna figuren vid väggen.

Intuitivt sökte, och fann han, den signifikanta detaljen. Hans arbete, inkapabel att berätta (med ord), vände sig till symboliken.

Riggdetalj på Götheborg (2008)

3. Ramen (The Frame)

Att ta något ur sitt sammanhang är kärnan i fotografens hantverk. Hans centrala problem är detta enda: Vad ska jag inkludera, vad ska jag avstå? Beslutets linje mellan innanför och utanför är fotografiets ram. När tecknaren startar i mitten av sitt ark, startar fotografen med ramen.

Fotografens ram definierar innehåll. Det isolerar oönskade placeringar (intill varandra). Genom att omsluta två objekt skapar den en relation. Fotografiets ram delar upp bekanta former och visar  mindre bekanta fragment. Den skapar den form som omger motiven.

Fotografen redigerar betydelsen och mönstren av världen genom sin imaginära ram. Ramen är början på hans bilds geometri. Den är som vallarna på ett biljardbord.

Sordiner (2008)

4. Tid (Time)

Fotografier har ett speciellt förhållande till tid för de beskriver endast nuet.

Exponeringar var långa i den tidiga fotografin. Om motivet rörde sig blev det mångfaldigat i en rums-tid-dimension. Kanske var det sådana händelser som startade det fotografiska studiet av rörelsemönster och senare, den virtuella formen av kontinuerlig rörelse i tiden.

Fotografer fann ett outtömligt ämne i att isolera enstaka ögonblick av tid. De fotograferade hästen mitt i steget, människans flyktiga ansiktsuttryck, kroppens och händernas gester, när slagträet träffar bollen och mjölkdroppen som skvätter  i ett mjölkfat.

Mer subtil var upptäckten av ett segment av tiden som Cartier-Bresson kallade det avgörande ögonblicket (the decisive moment): avgörande, inte av yttre omständigheter (när slagträet träffar bollen) utan därför att i det ögonblicket av förändrad form och mönster kändes ha uppnått balans, klarhet och ordning - därför att sinnebilden blev, för ett ögonblick, en bild.

Björns trädgård (2009) 

5. Position (Vantage point)

Om fotografen inte kunde flytta på sitt motiv kunde han flytta sin kamera. För att se motivet klart - ofta för att ens se det alls - måste han överge sin normala position och ta sin bild från ovan, eller nerifrån, eller för nära, eller långtifrån, eller från baksidan, vända på ordningen av sakernas betydelse eller med hälften av sitt motiv skymt.

Genom sina fotografier lärde han sig att världen tedde sig rikare och mindre enkel än han kunde gissa.

Han upptäckte att hans bilder kunde avslöja, inte bara skärpan men också sakers otydlighet och att dessa mystiska och svårtydda bilder också kunde, på sitt eget sätt, verka önskade och meningsfulla.

Centennial tower, Erie (2000)

Fem saker att ha i minnet på dina fotografiska exkursioner. Lycka till.

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

När motivet är osynligt

Om gemenskap

Jag har just lärt mig något nytt. Det behövdes en kurs och drygt 56 år för att få upp ögonen för de osynliga motiven. Tänka sig! Frågan är om du ser något annat osynligt i mina bilder.

Delar av den fotografiska familjen träffas på Ellens

Mickel med hårdvara. En fascinerande sidogren.

Claes och Berndt pratar om Kristers och Torbjörns fotoböcker

Snart er'e Lucia. Eller så hjälper Micke mig med ljussättningen. Jag kommer inte ihåg...

Berlin från Peking var i Stockholm

Och Bernt fick känna på hans utrustning, Bessa och X1. En trave fotoböcker hade han med sig också.

Olle kelar med sin Leica IIIc som efter drygt ett år och fyra verkstadsbesök äntligen har hittat hem. Eller så försöker han höra slutaren...

Affe kommer med sin svarta M6, för dagen skrudad med en kromad Summicron. Smakfull outfit på en rackarns trevlig och kunnig fotograf.

Får han bara en latte och en fotobok så er'e bara och försöka hänga me'. Här studerar han Kristers nya bok Foto/Grafiskt. Staffan hänger på...

En del håller sig lite vid sidan av. Men de' e' ok.

En del tar uppåt väggarna bra bilder

Uffes patinerade gamla svarta M3 får lystna blickar av finsmakarna. Och hans bilderbok går varvet runt. Här är alla genuint intresserade av varandras erfarenhet och smak. Och Uffes smak för kameror är det inget fel på.

Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma.

Vi drar oss hemåt till var vår vrå.

Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång

D80, 18-200 mm, max ISO, no flash, auto allt

Färg vs svart/vitt - 1

Jag tar mycket svart/vitt nuförtiden då jag upptäckt att bilder ofta blir mer spännande utan färger. Det gäller inte alltid, förstås men svart/vitt är ofta värt att pröva om man har en digital färgbild. I bilderna nedan tycks kanske skillnaderna små men jag tycker att frånvaron av färg gör just den här bilden mer intressant. De få färger som finns i färgbilden stör mitt öga om jag jämför med den svart/vita. Vad tycker du? Föstora gärna bilderna så blir det tydligare.

Ricoh GRD II, 400 ISO. Obearbetad

Ekerö kyrka i lördags efter ett barndop.

Svart och vitt är fotografins färger

I brist på inspiration har jag tagit mig för att konvertera några gamla digitalbilder till svart/vitt. Eftersom jag gillar gamla svart/vita bilder har jag dessutom försökt få dem att se ut som gamla bilder. Jag har vuxit upp med svart/vitt och kanske är det det som har fått mig att vända tillbaka till fotografering på film. För nåt år sedan köpte jag programmet Silver Efex Pro som en plug-in till Lightroom. Här visar jag ett par exempel med förklaringar. Bilderna är från Järnvägsmuséet i Åmål.

Originalbild 1

Konverterad med soft sepia, film Kodak Plus-X, vinjettering med ljusa hörn (för att framhäva loket)

Syftet var att åstadkomma ett gammaldags foto taget med en storformatskamera.

Originalbild 2

Konverterad med high structure, neutral film, egen inställning av kornighet.

Syftet var att få bilden att se ut att vara från 50-talet och framkallad för att ge ett grovt korn vilket också gjort att den förlorat skärpa. Som om den vore fotograferad med en enkel amatörkamera.

Har jag lyckats i mitt uppsåt? Vad tycker du?

Mellanformataren