Laddat för filmfest

Olle Janson har ju redan sagt det. På söndag är det 127-filmens dag (12/7) och jag har laddat upp med efke R100, Macocolor 200 och Fujichrome Velvia 100. Svart/vit, negativ färg och dia. Rolleiflex Baby och Contessa Nettel Piccolette ska åka på fotoutflykt. Ännu så länge är destinationen/erna höljt i dunkel. Stundens ingivelse kommer nog att styra men ett förhandstips är Stockholm city. Så om du är i city på söndag och får syn på en dåre med en pytteliten Rolleiflex eller en ynkligt liten bälgkamera så är det önskvärt att du hälsar på honom. För att du ska känna igen honom kommer här ett signalement. Om du kan identifiera kamerorna så är det han.

 

Piccolette

 

Rolleiflex Baby

PS

Jag misstänker starkt att det är en likasinnad på utflykt i Enköping med VPK:er, Foth Derby och kanske en Baby. Håll utkik. Båda är lika sällsynta som 127-film.

Bungyjump utan rep

Det här skulle kunna vara ytterligare ett Då och Nu-inlägg men eftersom jag inte har några bilder från Då utan endast minnen omvandlade till text får det bli ett ovanligt inlägg. Nu-bilden får du här direkt. Som både författare och fotograf har jag förtroende för läsarens/betraktarens egen föreställningsförmåga så för att ge din fantasi de rätta förutsättningarna kommer nu en bild som beskriver miljön i vilket det här dramat utspelar sig.

Marinan alldeles till höger utanför bild. Den stora planen rakt fram är skådeplatsen.

Åmåls hamnkontor låg här mellan marinan och restaurang Hamncompagniet och blev senare Vänerns Seglationstsyrelses kontor. Min morfar jobbade f ö  och bl a som hamnfogde i Åmåls hamn. Fast han hade kontoret hemma. Över skrivbordet hängde en tavla med en fullriggare med alla segel satta på havets bölja. Den tavlan hänger nu i mitt arbetsrum. Hans kontorsstol står också på mitt kontor. Med kameraväskan tryggt redo ovanpå.  Men nu tappade jag tråden.

Föreställ dig nu att det ligger en enorm sandhög där till vänster om marinan. Så enorm att lastbilar backade upp på den för att tömma mer sand till högen. Uppfarten blev naturligtvis mycket packad och sanden var hård ända upp till branten på andra sidan där frontlastare slukade skopvis med sand för diverse bruk. De lämnade efter sig en brant slänt som var oemoståndlig för alla grabbar i grannskapet. Vi hoppade utför branten för att få våra adrenalinkickar som dagens bungyjumpare gör. Men utan rep. Vi hade en inbyggd fjädring som raskt tog oss uppför sandhögen igen för nästa hopp. Om vi hoppade för långt bet vi oss i tungan. Det gjorde ont men stoppade oss inte.

En gång skulle jag och ett par klasskompisar, Bobo och Gunnar ”Snoken”, skrämma min lillebror d.ä., Michael. Planen gick ut på att jag skulle gömma mig bakom sandhögen  och Bobo och Gunnar skulle springa och berätta för Michael att jag hade hoppat i sandhögen och blivit begravd under sanden. Michael var redan då en förståndig grabb, det har suttit i ända tills nu och jag oroar mig för att han aldrig ska tappa förståndet nån enda gång, så han gick direkt till mamma och berättade om händelsen. Då blev det fart på mor och jag såg redan på håll att det var fara å färde. Ett åskmoln färdades över mammas huvud i samma hastighet som hon. Det var ingen nåd att få, bara att lomma hem med en ilsken mor vid sin sida medan mina klasskamrater flinande lommade åt sitt håll. Fast lite skärrade var de också.

Klassens pojkar på skolresa 1964. Bobo och Gunnar längs ner till höger.

När marinan byggdes flyttade kommunen sandhögen till sitt förråd i utkanten av stan. Dessutom bakom stängsel och grindar. Slut på det roliga. Det är synd om dagens barn som aldrig får göra något farligt på egen hand.

Avvand

Tänk så fort man vänjer sig. Det som förr satt i ryggmärgen är som bortblåst. Den inlärda reflexen är borta. Visst är det helt naturligt och självklart att dra fram filmen på en analog kamera? Under veckan har jag tagit två rullar svart/vitt. En i min Brownie och en i pappas Zeiss. Bara för skojs skull. För att se om det blir nåt. Jag fick ju gammal film av pappa också så nyfikenheten kostar bara framkallningen. Jag vet inte hur många bilder jag tagit men helt klart fler än man kan få in på en rulle. Jag kommer på mig själv förstås och bannar mig. Jag GLÖMMER att dra fram filmen! Drygt hälften är nog ok men resten är nog antingen överexponerade eller perfekta dip- eller triptyker på en och samma ruta. Första dagens misstag var väl ok men att glömma det på bara några dagar? Jag är nog färdig för senilhemmet.

Jag skrev ett mail till frugan från jobbet och sa att jag kommer hem tidigt idag. Hon svarade med att då kan vi åka ut och fotografera! HON tar initiativet! Jag satt ner och dånade inte av. Mycket riktigt blev det en fotosession ute på Drottningholm idag. Det var kyligt och blåsigt men det blev några bilder. Och soppa att värma oss med när vi kom hem. Här är några bilder ur högen. Vädrade klenoderna också men de filmerna ska framkallas först.


Paradis för ekorrar


Någon är nog hemma. Flaggan var uppe.


Fru fotograf.


Kinas paviljonger.

Caféet stängt för säsongen.

Icke tycka om turist. Tycka turist trist.

Retroanfall

När jag såg den blev suget för starkt. Förra veckan vann jag en auktion på Tradera och i måndags kom den. En riktig klassiker som sannolikt är lite äldre än jag. Jag, som inte ens går in i ett mörkrum utan att ha fullt ljus först, har införskaffat en Kodak Six-20 Brownie C i hyfsat bruksskick. Min fru tycker jag har blivit galen och det kanske jag har. Jag samlar inte på någonting och i senaste flytten var det minimalism som gällde. Det är det fortfarande men lite kuliga saker kan man väl unna sig. Nu jagar jag film till kameran och har hittat sajter som säljer utgångna filmtyper till gamla kameror. I USA förstås. Det verkar inte finnas några firmor för entusiaster i Sverige. Tänker lägga bud på några tomspolar i England också. Se här min nya klenod med fler rynkor i skinnet än jag, som väl är. Tänker prova några rullar senare i höst. Dogma, helt automagiskt.

Kodak Six-20 Brownie C

Fast bländare: f11

Brännvidd: 100 mm

Fast tid: ett ögonblink (1/50s såg jag någonstans) + Briefläge (tryck-håll inne-släpp när du är färdig 1-30s)

Manualen hittade jag på internet förstås. Var annars?

Såldes mellan åren 1946 och 1957. Det här exemplaret är sannolikt tidigt. Sökarna har platta glas istället för konvexa.

Här är en retrobild från en annan klassiker som jag försöker övertala pappa att få låna. Zeiss Ikon Ikonta B. Bilden föreställer Åmåls äldsta hus och är tagen 1966 av mig (12 år) från Kungsberget. Av husen på bilden återstår endast det lilla ljusa i högerkanten. Där bodde min mormor och morfar som nygifta. Resten har blivit en parkeringsplats.

Ivrig att komma hem...

Tog bilen till jobbet i morse för ovanlighetens skull. Kom tidigt med baktanken att gå tidigt. Längtade till helgen kopiöst hela dan. Tog korta pauser med bloggläsning och bildkommentarer då och då. Strax före två stack jag hem. Försökte mig på en Sandellare i bilen men insåg att det var ingen bra idé. Skakningsdämpningen klarar inte både bilens vibrationer och förarens helgfrossa.

Tagen med den nya vännen CoolpiX S710