Akademiskt om gatufoto

Från Atget till Cartier-Bresson

Jag tänkte bara tala om att jag gett mig den på att läsa den där boken om gatufotografins rötter som jag köpte för ett tag sen. Det är mycket text och lite bilder så för en "learning-by-doing" som jag är det här tungt stoff. Jag kommer inte att recensera den nämnvärt framöver. Om jag överhuvudtaget kommer igenom den så kommer i bästa fall en del intryck att stänka ner mina bloggposter. Ännu är jag bara inne i introduktionen men här finns redan mycket nya kunskaper och tankar. T ex om gatumåleriet som växte fram i samma veva. Och i litteraturen dök det upp en fotograferande gestalt, Boro, som slängde Leican på axeln och gav sig ut i vimlet 1932. Det är inte utan nyfikenhet jag går över tröskeln.

Boken finns på de vanliga svenska sajterna.

Mellanformataren

PS
Nu har jag börjat med små bildberättelser i street-bloggen också. På lördagar.

Varför fotograferar folk?

Och varför i Herrans namn fotograferar Jag?

Jag fortsätter att tränga in i fotografins historia för att kanske finna en bra förklaring till varför jag fotograferar. Och andra med för den delen. Man brukar ju säga att när så många gör det kan det ju inte vara fel! Det är en känslig extensiell fråga som fler än jag har mött. Som om man inte kan svara på den är man en ömskansvärd varelse. Jag kan inte förklara varför jag samlade frimärken i ungdomen heller. Men så har jag slutat med det också. Är det dags att sluta fotografera nu också efter 47 år med en kamera?

Min väg har korsats av en liten lätt bok av Robert Adams, Why people photograph. Det enda lätta med denna bok är vikten. Den är tungläst och författaren använder en vokabulär och grammatik som överstiger mina redan goda kunskaper i engelska. Det är för övrigt bokens största värde. Äntligen har jag ett tvingande  tillfälle att öka mina kunskaper i riddarnas och gentlemännens språk. Författaren måste vara världsmästare i långa meningar med åtskilliga bisatser, inflikade förklaringar och slutsatser så när jag väl kommit till punkt är jag både mentalt svett och desorienterad. Svårigheterna får mig osökt att tänka på det tyska språket där läsaren hålls på halster ända till meningens sista ord. Verbet som slutligen förklarar vad som har hänt.

Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra. De är bara tillfälliga dekorationer i Fotosidans läsrum.

      
Norra väggen

Bokens första del innehåller till synes slumpartade ämnen såsom kollegor, arbete, hundar och humor.  Här hittar jag inga ledtrådar till mitt sök. I den andra delen ger han sig in i mikrobiografier om kända och, för mig, okända fotografer. Här kommer ett axplock.

Edward Weston

 16 sidor om en besynnerlig fotograf med förkärlek till nakenstudier och naturbilder (läs stenar). Även om han hade ett sexuellt förhållande med alla sina modeller är hans bilder, enl. författaren, kalla som is. Han är bara intresserad av de former en kropp kan uttrycka. Adams har läst en annan författares biografi över Weston, Maddock, och kritiserar väl egentligen mer hans verk än fotografens vilket får Adams att framstå lite besynnerlig själv. Kanske säger Henri Cartier-Bressons kommentar om Weston mer än något annat: "Världen håller på att falla sönder och Weston tar bilder av stenar!" Men Amerika var längre från krigets realiteter än Frankrike.

Paul Strand

17 sidor om en fotografisk nationalpoet. Jag slås av likheten med den svenske fotografen Sune Jonsson och hans dokumentära skildringar av den svenska glesbygden. Strand älskar Amerika och skildrar livet i New England i underfundigt enkla, raka bilder. Time in New England förefaller vara hans praktverk. Adams har valt att publicera två bilder av Strand, Mr Bennet och en kvadratisk bild på en träkyrkas vita entrégavel. Två bilder! Och ändå säger mig dessa två bilder mer om den Amerikanska landsbygden än alla bilder på Grand Canyon eller "Old Faithful" jag sett. I avsaknad av ett större biografiskt verk om Strand måste Adams göra en egen analys om Strand och hans verk. Det är välgörande att till slut hitta en liten ledtråd till varför Strand fotograferade. Hans fullständiga delaktighet i ett socialt sammanhang och kärleken till människan.

1950 flyr Strand McCarthyismens Amerika (som han anser förstör landet och dess medborgare) för att leva i en by i Frankrike. Okunnig i franska språket blir han en främling och finner sig stå utanför det sociala sammanhang som triggar hans fotograferande. Hans fotograferande dalar där betänkligt.

        
Västra väggen

Laura Gilpin

11 sidor om en kvinnlig motsvarighet till Edward S Curtis. Gilpin fotograferade främst två motiv: Navahoindianskor och deras barn samt storslagna naturscenerier. Gilpin är inte särskilt känd utom i de omgivningar hon verkade, sydvästra Amerika. I Adams beskrivning förstår jag att även här finns samma engagemang i ett socialt sammanhang som Paul Strand hade på sitt håll. Gilpin kritiserades oftast för två saker. Stilen på hennes porträtt var i bästa fall kopior av redan prövade stilar. Vad som skiljer ut dem från andra, menar Adams, är hennes sympatiska seende. Den andra kritiken gällde hennes pictorialistiska bilder. Men som hon hade den ledande amerikanska pictorialisten som lärare kan hon väl ursäktas, tycker jag. Gilpin verkar vara en typ av fotograf man kan fördjupa sig lite till i.

Sedan följer ett antal andra fotografer på färre och färre sidor. Judith Joy Ross (3 sidor och en bild), Susan Meiselas (3 sidor och en bild), Michael Schmidt, Berlin  (5 sidor och en bild), Ansel Adams (6 sidor utan en enda bild), Dorothea Lange (4 sidor utan en enda bild) och till sist Eugene Atget (7 sidor och hoppsan, en bild). Ansel Adams passion för att bevara värdefulla miljöer kan väl anses som ett motiv för att fotografera även om hans bilder inte på något signifikant sätt anses ha bidragit till det. Passion för någon vällovlig sak som motivering alltså. Ännu en ledtråd.

       
Södra väggen

 Bilderna i boken är för övrigt vältaligt fåtaliga. Som om författaren inte är särskilt intresserad av att låta oss se fotografernas bilder. Fastän han har tillgång till alla bilder som han pratar om får jag inte se mer än en handfull. De få som finns ger ett blandat intryck. Mest tycker jag nog om Paul Strands och någon enstaka av Weston. Laura Gilpins enda indianporträtt är också mycket tilltalande.  

Bokens tredje del uppehåller sig kring utvecklingen i västra Amerika under tvåhundra år! I bästa fall finner jag här en motivation för dokumentärfotografi. Författaren är tillräckligt gammal för att ha upplevt den storslagna amerikanska naturens exploatering och förstöring. Det är också Adams största intresse att dokumentera det. Här finns mer än ett stänk av nostalgi. Men räcker det för en amatörfotograf att ta till sig? Det verkar mer som ett livsverk för någon som har tid och pengar. Jag orkar inte läsa allt men uppfattar i alla fall att det andra århundradet avser framtiden där Adams tror det finns hopp. Riktigt vad han menar orkar jag inte destillera fram.

      
Östra väggen

 Boken avslutas så med ett kryptiskt påstående som sannerligen inte ger mig svaret på min fråga om varför folk fotograferar. Med bestörtning läser jag:

"I bästa och mest tursamma fall tar vi bilder beroende på vad som finns framför kameran, för att hedra det som är större och intressantare än vi är" !!!

Jag frestas att citera en av kapten Haddocks haranger som jag minns dem från ungdomens läsning av TinTin men jag sparar vokabulären till ett bättre tillfälle.

I bästa fall har jag förstått att en del kända fotografer fotograferade Pro Memoria. För att minnas. Jag drar, helt avsiktligt, staketet nära för att markera att det måste finnas mer på andra sidan att veta och förstå om fotografers drivkrafter bakom trycket på utlösaren. Mitt sök fortsätter....

Mellanformataren 

Rosenlundare och andra bildstilar

Om varför svenskar är naturromantiker

Mitt i midsommarens oerhört traditionella väder sitter jag inne och myser med en bok mellan solstänken. Det både regnar och åskar  ute men i  mitt knä ligger solen och gassar. Jag läser Kurt Bergengrens "Tänka med ögonen". På ett lättsamt sätt bogserar han min okunnighet genom den svenska fotografins historia under det senaste seklet.  Jag inser nu varför svenskar och svenska amatörfotografer är naturromantiker. Det är Svenska TuristFöreningens fel! Alltsedan deras första årsbok med fotografier kom ut 1897, med den nya tekniken autotypi för att återge bilder i tryck, har svenskarna matats med bedårande bilder av Sverige och svensk natur på ett sätt som lockade dem alla ut för att själva undersöka hur det verkligen är med den saken. Eftersom amatörfotografin tog fart i samma veva tog man kameran med sig för att föreviga intrycken och njuta av sina fotografiska  landvinningar i vintermörkret.

Till en början skedde detta i den egna bostadens närhet men allteftersom folkhemmet byggdes och lagstadgad semester infördes, välfärden ökades och resandet blev överkomligt  letade sig svensken allt längre ut i Sverige för att upptäcka den överdådiga naturen. För att se det andra hade sett med sina kameror och själva ta sina egna kopior av samma motiv. En tussilago i Norrland är inte likadan som en i Småland! Men dalkullor finns bara i Dalarna. Man anar också att följden blev svenskarnas ivriga lust att campa, först med cykel och tält, senare med bil och tält  för att slutligen dra ut med bil och husvagn. Livet och äventyret utvecklas!

Åskilliga fotografer vidtog fotografiska expeditioner för att ta bilder för STF:s kommande årsbok för att nära de bild- och äventyrstörstande svenskarna. Rosenlundaren föddes. Den första svenska bildstilen med vitstammade björkar i dimma, gyllenbruna furor i kvällssol (och svart/vitt) medan en älg står och dricker vatten vid en sjö. En och annan människa avbildas med colgateleende och sportiga kläder när hon går över daggstänkta berg. Fotografins Hötorgskonst.

Även jag har lyckats med en tvättäkta rosenlundare! Rapsfält på Munsö tagen 2009 med en Rolleiflex. Om jag hade tävlat med den på 50-talet så hade den garanterat hamnat i STF:s årsbok! Även om den hade varit i svart/vitt.

Mätta på rosenlundska bilder väntade förstås så småningom en ungdomlig revolt mot den förhärskande bildstilen. Detta skedde åren kring 1950. Ett gäng unga fotografer, som kallade sig De Unga, ställde ut bilder som var allt annat än rosenlundare. Den nya bildstilen både häcklades och berömdes. Några av de unga for utomlands och fick nya intryck av, i Sverige, okända fotografer. Ett fönster öppnades ut från den svenska fotografins ankdamm när nya namn blev bekanta. Brassai, Cartier-Bresson, Capa m fl.

Mina egna försök till revolterande bildstil kan enklast åskådliggöras med ett par experimentella bilder från pappas mörkrum ca 1969. Den svenska bildstilen hade blivit mer experimentell på 60-talet. Negativen är 6x6 så jag använde antagligen en Nettar eller Agfa Isolette.

    
Stor bländare, tid B, oändligt avstånd och ruska på kameran lite. Bild!

Flitig läsare (läs tittare) av pappas fototidningar var jag förstås. Aktuell fotografi och Foto är de jag minns bäst. Mest tittade jag efter lättklädda flickor. Det var ju den sexuella frigörelsens decennium och det märktes i fotografin! Naket eller lättklätt var 60-talets bildstil. Långt från rosenlundska fotografier även om gubbarna i fotoklubben klamrade sig fast vid denna stil år ut och år in.

Långt senare ägnade jag mig åt att fotografera former (läs vägräcken), brandstationer och makalösa stilleben. Den tiden är lyckligtvis förbi. Men ibland får jag ett återfall och då är den nya digitala tekniken en tillgång. Delete-knappen är en Frälsare i nöden. Eller Återställare, hur man nu ser på saken.

Rosenlundaren är dock seglivad. Svensken och hans kamera är fortfarande fascinerad av naturen och i brist på bättre motiv fortsätter han att fotografera trädstammar, älgar och gråsparvar som om ingenting hade hänt på hundra år. Stillsamt tänker jag nog att det räcker att titta i gamla fotoböcker av Jan Lindbladh eller Sven Gillsäter för att se den exotiska naturen. Uppleva den gör jag med en enkel biltur ut på Ekerö. Utan kamera.

Mellanformataren

PS
Det här är ett kåseri och jag är inte petnoga med fakta. Verkligheten brukar vara mer komplicerad och jag tjusas av att göra förenklingar. Men i huvudsak är det som jag skrivit hur jag uppfattat K. Bergengrens förnämliga bok. Och jag har inte läst färdigt...

Kunskapens hus

Vishetens begynnelse är "Sök förvärva vishet"; ja, för allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.

Salomo

Kunskapens källa i Stockholm

I som här inträden, låten dårskapen fara. Eller hur var det?

Upplysningens sal.

Kunskapstörsten släcks.

Kunskap mäts i meter.

Ooops. Kunskapsluckor.

Med kunskap öppnas nya vyer.

Dogmafotografi. ZM, 35 mm och Tri-X