Stand development

Och med blandade filmer

Det var några år sedan jag körde med stående framkallning och då med ojämnt resultat. Då körde jag ståldosa med stålspiraler. Den här gången kör jag Patersondosa med dito spiraler.

När man kör stående framkallning är det inte mycket som spelar roll mer än tiden. Att blanda olika filmer är ok. Pressat eller opressat har ingen betydelse. Temperaturen? Nä, bara den håller sig inom rimliga gränser. Man vill ju inte att emulsionen ska smälta av värmen. Stoppa och fixa som vanligt.

Naturligtvis slirade huvudräkningen en varm dag som denna.Jag tänkte köra 1:100 en timme men lyckades med att blanda 1:200 så jag borde köra två timmar. Istället fyllde jag på med Rodinal efter 40 minuter och lät det stå ytterligare 20 minuter. Det blev säkert inte rätt, det heller, men svartvit film är förlåtande liksom även processen.

Här kommer några bilder från OM-2N med Acros 100 och Balda Jubilette (1938) med FP4+.

Först Olympusen

Och så  Balda Jubilette

Eders Hängivne

5-årsjubileum för Analogfotograferna Stockholm

Om Analogfotograferna Stockholm

Vi var några medlemmar som huserade i Midsommargårdens Fotoklubbs mörkrum. Men så såldes Midsommargården och skulle efter ett tag byggas om till lägenheter.  Midsommargårdens Fotoklubb fick också beskedet att man inte fick hålla sina möten där längre utan måste flytta. De medlemmar som använt mörkrummet behövde inte fundera länge på att starta om i egen regi. Lokal fanns i en gammal nedlagd Konsumbutik inte långt från Midsommargården.

Efter lite administrativa förberedelser satte sig fem intressenter och höll ett första möte för att bilda en helt analog fotoklubb. Den kom att heta Analogfotograferna Stockholm och bildades formellt den 1 maj 2013.

Startfemman

Nya medlemmar anslöt sig i frisk takt och lokalerna blev i samma friska takt för trånga. En flytt var nödvändig. Genom en medlems kontakt med Unga Forskare Stockholm erbjöds man använda deras lokaler mot att man startade en ungdomsverksamhet. Men det fanns inget mörkrum där. Men väl utrymme nog att bygga ett. Vintern 2014/15 byggdes det för fullt på Polhemsgatan 38 och därefter flyttades mörkrumsutrustningen.

Under 2015 kom den riktiga medlemsboomen och i slutet av 2016  beslutade man att ha ett kvartals medlemsstopp. Att introducera nya medlemmar i mörkrummet  tog mycket tid och ork. Till slut organiserades mörkrumsintroduktionerna i en takt som var lagom för alla inblandade.

Strax före årsmötet i mars hade klubben 165 medlemmar, varav 33% ungdomar under 26 år. 32% är kvinnor och enbart 5% är pensionärer. 53% av medlemmarna har körkort för mörkrummet och flera har egna mörkrum hemma. Den analoga fotografin lever i högsta grad i Stockholm. Nya medlemmar strömmar till varje vecka...

Jubileumsplaner

1 maj är ju en klassisk utflyktsdag så planen är att göra en utflykt till Strängnäs. Dagen efter är det månadsmöte i lokalen på Polhemsgatan där det kommer att bjudas på kaffe och jubileumstårta. Men vi håller kalaset inom familjen. Nya medlemmar är förstås välkomna på mötet den 2 maj. Dessa får som vanligt en guidad tur i mörkrummet som för tillfället står i fullt ljus. Förhoppningsvis ska detta leda till att de tar steget in som medlemmar.

Eders Hängivne
Sekreterare i Analogfotograferna Stockholm

Jakten på den varma svärtan

Om vägen till en vacker bild

Jag tycker att varmtonade bilder är vackra. Och då menar jag inte sepia. Jag har eftersträvat den där djupt mörkbruna svärtan som ger en särskild elegans åt en bild. Jag tror att jag äntligen närmar mig det utseende jag vill ha. Men vägen har varit lång.

Först provade jag ett flertal toners. Men det enda resultatet av de försöken blev olika varianter av sepiatoning. En koltonare gav inget som helst resultat förutom en förmodad skyddstoning, trots angivelsen om en mörkbrun ton vid låg spädning och lång tid. Koltoningen var det mest tidskrävande test jag genomfört. Slöseri med papper blev det bara. 

Tidigare har jag testat en mängd olika matta fiberpapper för att se hur bildens uttryck blir. Det var verkligen varierande. Jag testade även på några få plastpapper med pärlyta som jag hade hemma. Det var med det senare jag hittade något som liknade det jag ville ha. Det var på Ilford MG RC warmtone. Här är mitt testnegativ som jag använt till alla papper så här långt.

Långt senare än dessa försök har jag förstått att det inte bara handlar om papperet. Det finns varmtonsframkallare också. Eftersom jag inte hade haft koll på vilken/vilka framkallare jag använt med de matta papperen fick jag nu börja om igen. Fast inte helt. Jag insåg att Ilfords MG RC warmtone med pearlyta skulle bli mitt nya favoritpapper (tidigare var det motsvarande matta fiberpapper) så jag började prova flera olika framkallare, ett par med warmtone i beteckningen. Men jag började med det jag hade hemma. Moersch Eco och Compard MC dev. Utan resultat. Ilford Harman warmtone nästa. En antydan åt rätt håll. Tetenal Variobrom WA nästa. Nu börjar det likna något. I alla fall på bilder där det finns mycket svärta. Ljusa bilder påverkas nästan inte alls. Eller så är det något fel på mina ögon. Nu bestämmer jag mig för att använda ytterligare några negativ. Ett par med lagom mycket svärta men många mellantoner och ett par med lite svärta och mest ljusa områden. Här är mina nya testnegativ förutom det tidigare.

Gott om gråtoner i alla valörer

Ljusa bilder med lite svärta

I min tidiga mörkrumsepok (jag började faktiskt på allvar så sent som 2010) använde jag Dektol som jag fått av min pappa. En rätt stor dunk. Jag misstänker att en del av mina matta papper i pappersundersökningen framkallades just med den och kanske t o m den bild på plastpapper som jag gillade bäst. Pappas Dektol är sedan länge förbrukad så jag har köpt och blandat ny.

Nu har jag kokat ner återstående tester till ovan visade negativ på två papper och två framkallare.
Papper 1: Ilford MG RC warmtone
Papper 2: Ilford MG FB warmtone
Framkallare 1: Tetenal Variobrom WA
Framkallare 2: Kodak Dektol

Det kommer att bli ett antal nya bilder för att utvärdera vilken framkallare jag ska fortsätta med.

Kemi och papper finns hemma. Så det är bara att köra igång. Redan ikväll...

Eders Hängivne.

400 ISO delrapport 2

Om de sex första filmerna

Nu börjar det roliga. Att titta på bilder och ge ett omdöme om filmerna. Jag måste nog påminna om att det här inte är fråga om en vetenskaplig bedömning eller utvärdering med hjälp av  fysiskt mätbara storheter. Det är min alldeles egen subjektiva bedömning och känsla (för att retas lite med de som inte förstår ordet "känsla" i fotografiska sammanhang). Här ska jag redovisa de sex första filmerna med två bilder från vardera film, en tagen nominellt på 400 ISO och en på 1600 ISO. Jag har försökt välja en representativ bild från varje rulle men jag kan inte garantera att urvalet helt motsvarar den bedömning jag har gjort. Jag har ju då tittat på alla bilder i rullen och gjort en helhetsbedömning. Nu kör vi.

Agfa APX 400 @400

Agfa APX 400 @1600

Ilford Delta 400 @400

Ilford Delta 400 @1600

Fomapan 400 @400

Fomapan 400 @1600 

Kentmere 400 @400

Kentmere 400 @1600

Fuji Neopan 400 @400

Fuji Neopan 400 @1600

Kodak Tri-X 400 @400

Kodak Tri-X 400 @1600 

Jag har bedömt korn och tonalitet vid ISO 400 och 1600. Dessutom har jag betygsatt kupighet och krullighet. De två första är ju det första man tänker på. Vilket intryck får jag av bilderna. Det andra är en mer praktisk fråga. Kupiga filmer är hopplösa att skanna. Krulliga kan vara irriterande.

Värsta kupigheten står Kodak för, alla andra är platta och fina. Möjligen kan Neopan 400 ha lite kupighet. Ingen av dessa har något större problem med att krulla sig. I synnerhet inte Kodak, förstås. Det är svårt att krulla en kraftigt kupig film.

När det gäller det visuella så är det fint korn och god tonalitet jag är ute efter. 

Efter en ingenjörsmässig kvantitativ analys med en enkel formel som skulle skilja ut agnarna från vetet blev slutligen vinnaren: Neopan 400. Roligt och tragiskt på samma gång. Priset är ca dubbelt så högt som alla andra och ingen leverantör har den på lager utan anger en leveranstid på ca 2 månader. Det kan bara betyda en sak för mig: GLÖM DEN.

Av de övriga är det två som kommer i mål jämsides: Ilford Delta 400 och Kentmere 400. Deras betyg ligger strax under Tmax 400. Alltså kan dessa två bli alternativ för mig.

Nu återstår 5 filmer att testa och jag ska leta reda på några rullar HP5+ ur arkivet att bedöma också.

Eders hängivne

PS
Nästa 400 ISO-rapport kommer till sommaren. 

Min kamerakrönika - 22

Större fotografier!

Egentligen skulle det här kapitlet i min kamerakrönika handla om en annan kamera. Men jag använder den för lite för att den ska få komma med riktigt än. Istället blir det ett annat nyförvärv som jag dock använt ett par år på lån innan den blev min. Det är en Toyo Field 45 CF. Som siffrorna antyder är det en kamera för bladfilm med storleken 4"x5" (100x125 mm). Eftersom det är en fältkamera är den ihopfällbar och blir som en liten handväska när man ger sig ut. Nu är det ingen kamera för handhållet även om en rem antyder att det går. Jag tänker nog uteslutande att använda stativ till den här. Det är för mycket runt omkring att hålla reda på så det är bra att veta att den står där man ställt den.

Toyo Field 45 CF

Här är den i transportläge

Med kameran följde naturligtvis en hel del tillbehör men jag ska inte tråka ut er med en lista på allt. Jag fick t ex sex objektiv varav jag räknar med att använda tre för det mesta. 90, 135 och 210 mm, där det sistnämnda ligger närmast en småbildsnormal. Resten betraktas som vidvinkel i den här världen.

Fotoväskan med objektiv och en del av tillbehören. Jag slaktade en gammal verktygsväska med hjul och draghandtag för detta ändamål.

Fotoryggsäcken jag fick på köpet var väl lite överdimensionerad. Det var gott om plats för kameran t v, vinkelsökaren i mitten och kassettväskan till höger. Ändå blev det plats över om man tar bort en massa överflödiga mellanväggar.

Lite bilder från användningen då. Jag bad min pappa att fotografera mig medan jag fotograferar med den. Det här är inget för otåliga snabbskjutare. Det är en långsam och nästan meditativ typ av fotografering där man måste vara på alerten hela tiden för att inte "glömma" något grepp i den fastställda ordningen. Jag räknar med att det ganska snart sitter i ryggmärgen om jag använder den flitigt.

Jag har tidigare provat både positiv och negativ färg och svartvitt. Nu kör jag bara svartvitt men jag har en spännande filmsort i frysen som jag ska prova i sommar. Mer därom i ett senare inlägg.

Skynket är svart på ena sidan och vitt på det andra. När solen skiner tar man den vita utåt så blir det inte så varmt under skynket. När det är kallt gör man tvärsom.

Uppställt och klart på mitt Gitzo Explorer. Bara motivet som fattas. Men inte motivationen =)

Eders Hängivne

PS
Du har nog redan gissat. Det blir en Toyosommar.