Storformat i år

Nytt år och nya tag med gammalt format

Jag köpte min storformatskamera för tio år sedan och har tagit en bra bit mer än etthundra bilder under åren. Jag har drygt hundra blad i frysen så det kommer att räcka ett tag. Jag kommer att ägna mig åt de motivområden som jag angett i min profil: Porträtt, arkitektur och fotokonst. Det kommer att bli uteslutande svartvita bilder. Bladfilm i färg med framkallning kostar för mycket.

Toyo Field 45CF

Att fotografera med en storformatskamera är väldigt meditativt och långsamt. Det är många moment som ska genomföras i en bestämd ordning. Men jag är ju pensionär och har all tid i världen, medan jag ännu lever förstås. Här följer några tidigare bilder som exempel.

Porträtt med Tmax 400, Brorsonen Marcus

Arkitektur med FP4+, Alvastra klosterruin

Fotokonst? med efke Aura 400IR, Skytteholm

Eders Hängivne

Paradisverkstaden

Om konstens prylar

Vid det här laget är det väl inte obekant att vi varit på Öland i sommar. Ett varmt och brunbränt Öland. Det var inte mycket som var vackert i naturen. Gröna gräsmattor fann vi bara på Solliden. Men nu ska det handla om Paradisverkstaden i Färjestaden. Mina flickor ville gärna dit så då körde chauffören dit.

Här ingången till verkstaden som är minst lika stor som affären (bakom ryggen)

Fullskalaritning till ett större objekt

Måleriavdelningen

Vad de gjorde här vet jag inte men drejskivorna var igång i närheten.

Det verkade vara flera konstnärer verksamma här. Ett intressant ställe att undersöka.

Affären ser ut som de flesta inredningsaffärer. Jag fann inget nöje i att fotografera den. Full av exalterade kvinnor och deras bortkomna män.

Eders Hängivne

PS
Olympus OM-2N med Zuiko 50/1,4 och Fuji Superia Xtra 400

Det är viktigt att ha ett bra RAW-material

Om att "förädla" redan perfekta bilder

Genom fotografins hela historia, liksom i alla andra områden av livet, har det funnits en strävan att göra allting lättare och enklare för människan. Nya tekniska hjälpmedel utvecklas ständigt och förfinas i all oändlighet till en sådan perfektion att man häpnar över att det ens går att komma längre. Det finns inga dåliga kameror nu för tiden. Alla tar tillräckligt perfekta bilder (om fotografen lyckats hitta nålen i höstacken av alla möjliga inställningar i kameramenyns djungel).

Nu uppstår istället en mottrend. Man vill "förädla" redan perfekta bilder till något annat. Den redan perfekta bilden får bli råmaterial till vidare förfining. Dessa konstnärliga ambitioner kan ofta tyckas enbart vara en bakåtsträvan till vad äldre teknik kunde åstadkomma som bäst. I några fall är det fråga om bildmanipulation i en mer avancerad form gränsande till det surrealistiskt måleriska. Något att hänga upp på väggen som prydnad (i bästa fall) eller att slå fotovänner med häpnad över på internet (kolla vad jag kan göra i Photoshop). Jag säger inte att det är fel. Bara att vi människor är skapade till Guds avbild (skaparen) och har skapandet i oss från början. En ständig otillfredsställelse med vad som är just nu. Vi vill alltid göra något "bättre" eller ge något redan skapat en personlig touch. Lämna en signatur till omvärlden. N Thomas was here, liksom.

Jag tror det handlar om behovet av att känna tillfredsställelse över något man åstadkommit själv. Med sina egna händer och fantasi. Ungefär som när man kom hem med något man hade gjort i slöjden och visade upp för mor och far. Bekräftelse och beröm. En del vill bada i det från andra medan andra nöjer sig med att själva vara nöjda med resultatet.

Det finns inte bara bildbearbetning som mottrend. Några tar t o m några steg tillbaka i utvecklingen och börjar om vid det senaste vägskälet. Den analoga fotografin röner framgångar världen över. De som är födda i den digitala världen "upptäcker" den gamla tekniken och fascineras av att göra bilder direkt på det gamla sättet och få det "gamla" resultatet. En del ger sig hängivet in i fotografins ädelprocesser och roar sig kungligt över att det faktiskt går att lära sig även det.

Det måste vara något visst med den kemibaserade fotografin när vår klubb, som började med fem medlemmar, efter drygt två år har mer än sextio medlemmar och till råga på allt ställer till med att ställa ut sina verk. Redan perfekta negativ kan också förädlas i mörkrummets röda ljus så inte ens där finns det några gränser för fantasin. Experimentera och se vad det blir, är nog fotografins nutida paroll oavsett vilken teknik man använder. Huvudsaken är att utövaren har roligt och är nöjd med sitt resultat. Vi förgyller alla världen med våra vackra bilder. Men vi behöver alla ett bra utgångsmaterial.

Eders Hängivne

PS
En del kör omkring i gamla bilar för att det är kul, andra spelar vinylskivor för att man gillar soundet. Det finns alla sorters icke-perfekta tekniker att gotta sig åt. Hitta din egen och ha roligt med den. Livet är för långt för att ha tråkigt hela tiden.

PPS
Bilderna är bara dekorationer och varken manipulerade eller förädlade. Jag vill ju gärna visa vad jag gjort i mörkrummet.

Runristningar

Om orsaker till att resa stenar

Jag var i Stenhamra igår för att leta reda på stenbrottet  som nämndes i en kommentar på Ylvas blogginlägg om Oaxen. Jag hittade det efter "mycket möda och stort besvär". Google maps i mobilen hittade visserligen stenbrottet men inte vägen dit. Jag fick använda en Stockholmskarta som jag köpte när vi flyttade hit.

Det finns gott om runstenar runt Stockholm och de är vanligen resta för att minnas en händelse eller person. Det här är ett lite modernare grepp.

Att pinka utan att hålla i snoppen är tydligen en bedrift. PS reste stenen.

Längre in i brottet hittade jag denna bautasten.

Vem som reste den eller vad som orsakade noteringen är höljt i dunkel. Vackert färglagd i rött, blått och svart är den i alla fall. Jag undrar om Kalle Runristare på Adelsö känner till den här? Han verkade kunna en hel del om runstenar sist vi träffades...

Eders hängivne

PS
Stenbrottet var en intressant plats. Fick lite Ansel Adamsvibbar där när jag såg bergväggen.

PPS
Ja, alltså. Jag använde Rolleiflexen och en rulle Acros 100. 

Betraktelser från Montreal -8

Om en promenad i gamla stan, lite historia och gatugycklare

Kraftig vind och hot om regn höll oss inte hemma. Extra kläder byltades på och sen iväg.

Turistfälla. Vi blev omkörda av flera stycken.

Privat gård. Jag tog bilden genom järngrinden.

Mycket "Hötorgskonst" men i slutet av den här gatan såldes det fotografier, både bra och dåliga. De bra var svartvita dokumentärbilder från olika platser i Montreal. De dåliga var svartvita som handkolorerats (sannolikt i Photoshop). Det där med "handkolorerade" svartvita bilder verkar vara på modet här.

Medan vi satt och fikade kom ett par killar och roade en liten publik en stund.

Publiken

Fyra i soffan.

Här har vi Montreals stadshus. En mäktig byggnad några tiotals år äldre än Stockholms.

Jean Drapeau, Montreals kraftfulla borgmästare under två perioder. Det var han som satte igång bygget av tunnelbanan och var drivkraften bakom Olympiaden 1976 m fl bedrifter. Det var i parken som bär hans namn vi gick vilse härom dagen. Men han var helt oskyldig till vår vilsenhet. Han dog ju 1999.

Guvernörens hus

Ulv i fårakläder. Detta basilikaliknande tak var toppen på en Galleria, eller Mamons tempel om man så vill. Vi gjorde en repa där men handlade inget.

En tjusig portgång

Efter några timmar drog vi oss mot tunnelbanan för att åka hem. Idag hittade jag för övrigt tunnelbanans kraftförsörjning. Innanför gummihjulens "vägbana" går en vanlig räls där tåget hämtar sina 750 Volt att driva det med.

Mellanformataren

PS
Imorgon hade vi planerat att åka till Quebec men skjuter på det en dag p g a det dåliga vädret där. På tisdag och onsdag lär det bli mycket bättre, 15  grader och sol istället för regn och knappt över nollan. Jag börjar misstänka att vädret är bättre hemma. Och vi som trodde det skulle vara tvärtom.