Betraktelser från Montreal -5

Om en modern helgedom och mirakler i vår tid

Återigen går vi till en kyrka. Den här gången till St Josefs katedral vid sidan om Mont Royale. Vi var här för sex år sedan också och ville bara komma tillbaka. Den här bloggposten börjar hos Fader André i det enkla kapellet vid sidan om den storslagna basilikan.

Fader Andrée (född Alfred Besette) föddes i Quebec 1845 och dog 1937, 91 år gammal. Under sin livstid har han tillskrivits tusentals rapporterade helbrägdagörelser. Fader André ägde nämligen Helandets gåva. Han kanoniserades och blev helgonförklarad av den nyss abdikerade påven 2010.

I det lilla kapellet finns många käppar och tavlor med tacksamma ord som tysta vittnesbörd om att mirakel kan hända i modern tid. Det jag alltid slås av är varför det inte fortsätter hända som ett vittnesbörd om den gode Guden som vill alla människor gott. Medan jag väntade utanför kom en äldre herre gående bilvägen upp, knäböjde med jämna mellanrum och kysste marken. Väl framme stod han en stund vid stayn av Fader André, vände sedan och gick hem igen samma väg som han kom. Utan käpp. Månne blev han helad genom Fader André i sin ungdom?

Fader André bodde under enkla förhållanden i ett rum ovanpå kapellet.

Här är den mäktiga basilikan. Till vänster bakom träden finns de långa trapporna från parkeringen upp till katedralen. Den här gången liksom den förra fick vi se pilgrimmer gå på knä uppför stentrapporna. När man väl kommit in finner man en mängd rulltrappor som forslar oss vidare upp mot härligheten. Det pågår en gudstänst i en "mindre" avdelning så dit går vi inte in och stör.

Här är det verkligen annorlunda än i Notre Dame som ju nästan är översmyckad. Här är allt mycket enklare men inte mindre vackert för det, i min enkla mening. Det här tycker jag bättre om än överdådet.

Lite närmare högaltaret från sittplats. Förra gången vi var här lyste lyste sidosträvorna vackert klarröda. Nu var de dämpat rödbruna och jag förstår inte varför.

I korsgången ser man in i det lika mäktiga tvärskeppet.

I små gångar mellan huvudskeppet och sidoskeppen finns reliefer med Jesu lidandes väg.

Högaltaret snett bakifrån. Bakom allt fanns också små rum och bänkar för enskild bön och meditation. Jag skulle tro att det fanns mycket mer än vad vi faktiskt såg.

Arkitekten har verkligen använt ljuset som en del i sin skapelse.

Efter basilikan gick vi korsets väg i kyrkans trädgård. Den slutar följdriktigt vid ett kanadensiskt Golgata. Sedan avslutade vi vår vandring på Kristi himmelsfärds dag vid himmelsfärdsstatyn.

Efter detta for flickorna till marknadsplatsen vid  station Jean-Talon medan jag bytte kamera till gatufotoekipaget och åkte till station Mont Royale för att se om det fanns nåt där att plåta, men nej, det var inte rätt plats. Även fast jag gick avenyn upp och ner blev det bara ett par bilder. Jag såg en annan uppenbar gatufotograf som dök upp i en korsning, kollade läget, och försvann lika fort som han dök upp.

Mellanformataren

PS
Jag ber om ursäkt för de nästan oredigerade bilderna. Den här mini-PC:n är verkligen en tålamodsprövande apparat. När jag kommer hem och ser vad ni sannolikt ser kanske jag byter ut några bilder.

Själens oas

För ett tag sedan besökte vi Millesgården igen. För mig var det fjärde gången i år men jag njuter ändå av att bara vara där. När man redan sett allt och tagit det mesta på bild så infinner sig njutningen av att bara finnas till i denna själens oas. Nu senast koncentrerade jag mig på att fotografera det som man inte så ofta tänker på eller ”ser”.

Tillsammans med musik av en av mina favoritkompositörer är du välkommen att njuta du också. Jag hittade bara ett enminutsklipp men det går ju att spela flera gånger. Videon har inget med mitt inlägg att göra. Shroud for a Nightingale heter musiken av Richard Harvey.

Entré + kaffe och bulle bakad efter Olga Milles recept: 100 kr.

Håll i er nu. Hela stället är en rejäl Jugend-kick.

Alla bilder med Rolleiflex Automat från 1952 och färsk Tri-X 400

Skokloster revisited

Igår (måndag) drog vi till Skokloster för andra gången i år. Förra gången hade jag bara en Chinon med tele med mig och den filmen sitter fortfarande i kameran. Igår var det andra kameror som gällde. Rolleiflexen så klart, Canon Dial och lilla Coolpixen. Canon är ju en halvformatare så det tar lite tid att uppfylla nyårslöftet med den. Nu fick jag några bilder av slottet i helfigur utan att stå alltför långt bort. Nu är 44 av 72 bilder tagna. Jag får nog ta ut den på en gatufotosväng i höst. Nå, nu är det väl dags för lite bilder, eller?

Slottet. Sveriges största och vackraste privata slott. Från stormaktstiden.

Södra sidoskeppet i den vackra kyrkan.

Här var det mer än bara "Gyllene skor". Hela stassen var gyllene på den här snubben. Herman Wrangel ligger på sin dödsbädd framför. Tar en med Rolleiflexen också.

Pampig orgel har dom också. Skulle ha suttit fint med lite Charles Marie Widor som eftermiddagskonsert. Stor kyrkorgel live, det är nåt det!

Utanför kyrkan stod den här stenen. Om den har nån koppling till kyrkan vet jag inte, men snygg är den.

Slottscaféet hade inga gäster, vilket härmed bevisas. Fotografen räknas inte.

Inne i slottet råder fotoförbud, så vad gör man? Inleder sin kriminella bana förstås!

Stormaktstidens version av Windows.

Några barn lekte här på innergården och jag försökte verkligen få dom på pränt men jag misslyckades.

Slottet vaktas av en kanon och en tom kanonlavett. Men det fanns inga kulor.

Fikade gjorde vi vid infarten till Skråmsta stuteri men där tog jag ingen bild.

På dop med babyn

Igår döptes mitt första barnbarn i Björkviks kyrka utanför Katrineholm. Det är moderns födelseförsamling. Jag har varit i många kyrkor i mitt liv men den här är definitivt en av de vackraste. Nyrenoverad var den också, dagen till ära. Jag har ju själv en baptistisk dopsyn så barndop är utöver det vanliga för mig. Fint var det i alla fall. Högtidligt men mycket avspänt och trevligt. Det var förresten som en reklamshow för Nikon. Sällan har jag sett så många Nikon DSLR:er i farten. Jag hade min också men dagens tema bjöd mig att ta med min Rolleiflex Baby laddad med Portra 160NC. Det kändes onekligen lite coolt att sida vid sida med Nikon ta bilder med en kamera från 1958. De bilderna får ni nu vänta på. Crimson måste ta hand om rullarna först. Men lite bilder bjuder jag på i alla fall. Bilder ska det vara i en fotoblogg.

Björkviks kyrka

Siri Elisabet lyssnade uppmärksamt på prästen

Låt barnen komma till mig. Pappa fick själv hälla upp vattnet.

Själva dopakten ligger på film. Inget konstigt med den. Precis som vanligt i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Siri verkade njuta av vattnets svalka.

Nydöpt kristinna vilar ut på en grässluttning och poserar så gott det går för...

...coola fotografer fanns det gott om. Det hängde en Nikon på nästan varje besökare.

Kristus är uppstånden

Påskens viktigaste budskap är att Jesus Kristus har uppstått från de döda. Naturen påminner oss om samma sak: efter döden kommer livet tillbaka. Så nu åker jag ut med kameran och njuter av det nya livet i Kristus. Han som sa ”Jag är världens ljus” är fotografernas bästa vän =)

Sonshine