Grönsöö och andra dagsnoteringar

Igår, tisdag, hade mina flickor önskat  en tur till kvarnen i Kungs Husby och ta en fika där. Jag föreslog att vi först skulle ta en stund i Grönsöö slottspark vilket föll i god jord. Sagt och gjort, vi drog till Grönsöö via den vackra Grönsöövägen. Nu blir det lite bilder.

Här är sjösidan av slottet. Jag får lite Medelhavskänsla här.

Capri, eller nåt

Det kinesiska lusthuset är väl inte så medelhavslikt men en spännande detalj i slottsparken.

Lite snett är det också. Rätar man upp det blir horisonten sned.

Här är i alla fall ett rött hus med vita knutar men så är det mycket färskare än slottet. Det ligger på västra sidan. Ett mindre med samma färger, och äldre, ligger på östra sidan. Parken är en engelsk park och har slingrande gångar med lite spännande anhalter här och där.

Vi träffade slottsfrun och pratade om slottets rosor och planteringar en stund. Sjunde generationen von Ehrenheim bor här och förvaltar slottet som ägs av en stiftelse. Slottet är i princip helt intakt med möbler och allt sedan flera hundra år. Ok, tornen i slottets fyra hörn revs för längesedan samt den pampiga entrén mot sjön. Det är i alla fall ett av få slott som är i vardagligt bruk av sin ursprungliga ägarfamilj. TV8 visade ett bra program om slottet för ett tag sedan

På Grönsöö står också Sveriges äldsta lind planterad av drottning Kristina (Gutav II Adolfs mamma) 1623. Som synes lever den gott ännu.

~~ooOoo~~

Jag bedriver just nu ett projekt med att reducera antalet kameror med film i. Jag misstänker att en del film hinner bli för gammal i några kameror. Dock inte i den här. Alla bilder från Grönsiöö i det här blogginlägget är tagna med Nikon F3 och ett gammalt helmanuellt f2,8/24 mm och på Kodak Plus-X 125. En film som slutat  att tillverkas. Här på Grönsiöö spurtade jag också med en Portra 160 i Zeiss ZM men avslutade den först senare vid kvarnen. Zeissen står aldrig utan film. Den är min arbetshäst.

~~ooOoo~~

Efter Grönsöö åkte vi till kvarnen i Kungs Husby. En mäktig pjäs med sex blad och innandöme som en fabrik. Av någon anledning stod den öppen och jag är ju inte nödbedd av mig. Ingenjören i mig ville se det tekniskt historiska.

Kvarnen

Och vi fick vår fika till slut

Och jag fick vara med på bild. (Fast jag fick tala om avståndet för frun innan hon tog bilden. Manuellt det är svårt det!).

Bilderna inne i kvarnen blev inte bra. Jag strulade med laddningen av den rostfria spiralen och fick en massa följdproblem i den två timmar långa stående framkallningen. Bilderna blev starkt piktorialistiska. Men det blir nog bra till slut med lite mer övning.

Eders Hängivne

PS
Åk gärna till båda ställena en solig dag. Värt att se. Slottet kostar 40:- för att vandra fritt i parken. Kvarnen får man besöka gratis (om man hittar den). 

Gårdagsnoteringar

Jag åkte in till city igår och fotade lite. En och en halv rulle får väl betraktas som lite med dagens bildflöden från digitalfotograferna. Men det räcker för att hålla mig igång och nöjd.

Jag gillar bussterminalen. Ljus och luftig och perfekt för svartvit fotografering.

Det blir intressanta skuggor av strukturen

Jag är fortfarande fascinerad av Waterfront

Så här långt var det Tmax 400 i kameran. På hotellet bytte jag till Acros 100 i den skumma baren.

Jag hittade en ny T-banestation. Blodcentralen. Har aldrig hört talas om den i SL-sammanhang tidigare.

Jag har länge tänkt stanna till vid Kristineberg och fota de där kioskerna som ser ut som tillfällig arkitektur. Mitt tåg skulle stanna i Alvik så jag var ändå tvungen att byta så jag gjorde det i Kristineberg istället och fick några minuter på mig.

Hemma framkallade jag filmerna. Tmaxen i Xtol 1:1 och Acrosen som stående framkallning i Rodinal 1:100 i en timme med förvätning fem minuter i vatten. 

Till alla bilder använde jag en Leica M4-P med en gammal Summarit f1,5/50 (1954).

Eders Hängivne

Namnbyte

Om självkännedom

Jag är en sann amatörfotograf och genom det gått i mina föräldrars fotspår. De började fotografera långt innan jag var född eller ens hade träffats och håller fortfarande på. Ett efterföljansvärt exempel.  Jag har insett att jag mest tar bilder för att komma ihåg allt jag varit med om.  En slags dokumentation av min livsresa. Ok, det gör väl alla, men kanske inte lika medvetet. Någon kamera är alltid med och så får det bli så länge jag kan trycka av slutaren.

Pro Memoria blir det nya namnet.  För minnet. Mitt fotografiska minne. Nåt riktigt fotografiskt minne har jag inte men jag är bra på att ta bilder överallt där jag befinner mig. Glömma bort är jag också bra på och "jag kan inte räkna dem alla", de gånger minnet kommer tillbaka bara jag tittar på en gammal bild! Håller du inte med? Här kommer några bilder från minnesvärda stunder i mitt liv.

Jag minns den varma sanden och den goa känslan av att sitta där.

Kallsupen när jag skulle ta järnmärket glömmer jag aldrig.

Farmor. Den här bilden får mig att känna doften av hennes färska, varma kanelbullar eller mandelkubb. Men också skitlukten från Grums.

Första lägret på Stora Strand

Sommarstugan som jag saknar. Så här såg den ut i början på 90-talet. Det var gôtt att vara där.

Midsommarpaddlingarna i de dalsländska sjöarna.

Amerikaresan när vi hälsade på släkten. Här behövs det inga bilder. Många goa känslor lever kvar.

Joker II. Jag minns dunket och brisen i ansiktet. Grundstötningarna också. Och månen som steg upp som en apelsin ur Vänern när vi vände hemåt på kvällskvisten.

Sista julen i Åmål

Första besöket på Drottningholm

Ja, ni hajar. Det finns förstås tusentals bilder mellan dessa. Bilder som får mig att minnas vad det blev av mitt liv.

Mellanformataren (för sista gången)

PS
Jag är övertygad om att någon är tacksam för mina bilder om trettio år och kanske säljs de för stora pengar när jag är borta =)

Hyllning till hemstaden

Om Åmål

Alla har väl speciella känslor för sin hemort. Så även jag. Född på Åmåls BB den 29 juli 1954 blev jag sedan trogen hemstaden i 54 år. Sedan 2008 bor jag dock i Vällingby men besöker hemstaden några gånger per år. När jag återvänder ser jag hemorten med andra ögon. Gamla invanda miljöer blir som nya och man ser saker på ett annat sätt. Dessutom lägger man märke till förändringar, t o m de som nästan inte märks. Som en inramning till månadens profilbild som är tagen på ett café i Åmål visar jag lite bilder från min hemstad. 

Åmåls kyrka är dess främsta landmärke. Skiner som en fyr när man närmar sig vattenvägen.

Vågmästargården. Det var Drottning Kristina som gav Åmål stadsrättigheter 1643 genom att placera en järnvåg för de kringliggande järnbruken här. I konkurrens med Säffle som fick vänta mer än trehundra år på sina stadsrättigheter för att strax bli av med dem vid kommunreformen!

Det finns ett stadshotell byggt 1904

Caféerna har flyttat ut. Här är det Wienerkonditoriet. Och de bakar själva.

Tågen går fortfarande

Mina barndomskvarter har den äldsta bebyggelsen bevarad och ligger i centrum söder om ån.

En del rivningsobjekt vägrar att låta sig rivas och bidrar istället till idyllen.

Det finns flera fina muséer i Åmål. Men järnvägssällskapets hör till de sämst underhållna.

Butiksdöden härjar

Det finns gott om amerikanare i nejderna. Den här har flyttat ifrån stan.

Och en del ställen har ett nostalgiskt stuk som passar för en speciell sorts musik. Och den musiken omhuldas av innevånarna.

Man tar fortfarande studenten i Åmål

Och så profilbilden som är tagen av en ungdomsvän, Per-Eric Andersson. Han bor fortfarande kvar.

2012

Mellanformataren

PS
Nästa månad är jag ikapp!