Sakta gå hem genom stan

Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt

Leica IIIf och Summaron 3,5 cm/1:3,5 (1954)

Mellanformataren

Vilken slutartid och bländare ska jag använda?

Eller "Hur fort kör en zeppelinare"?

Helt på skoj förstås så att ingen ska tvivla på mitt uppsåt. Jag har bara råkat komma över ett par antika fotografiska artefakter som jag bara tycker det är lite kul att dela med mig av. Det blir alltså ett inlägg om amatörfotografens hjälpmedel som han (eller hon) kunde göra bruk av för att, efter större eller mindre vedermödor, ta utsökta fotografier. Sitt ner och håll i er. Det här var på fullt allvar för ett halvt sekel sedan.

De' e' myck'e att hålla reda på! Men har du koll på läget så blir bilden perfekt!

Här kommer en till helt oumbärlig artefakt.

Diagrammet för skärpedjup

Sliden. Den har utförliga förklaringar och anvisningar på baksidan också men det besparar jag er.

Här har jag ställt in brännvidden 7,5 cm (Nettar eller Rolleiflex) och vill ha skärpa mellan 2 och 5 meter. Då ska jag välja bländare 11. Någon tid utlovas inte här.

Men rekommenderade längsta tider får man i alla fall. Det är väl tur att landskapen inte kör fortare än 3 km/tim. Och även om artefakten tillåter att man står så nära som 1 meter från ett flygande flygplan är det nog bäst att hålla i sig där man står på vingen =)

Jag vet inte jag, när man kommit igenom allt och ställt in kameran är troligtvis motivet borta.

Vi kan vara tacksamma att kameratillverkarna har stoppat in all denna kunskap i moderna kameror. Det vore ju synd att missa en zeppelinare =)

Mellanformataren

Paradiset är batterilöst

Hur man än vänder och vrider på saken så är batteribehovet ett h-e.

Jag har vanligtvis inte så svårt för att planera framåt men ändå händer det ibland att jag glömt att ladda batteriet till kameran eller glömt att ta med ett extra batteri. Och då står man där som ett fån och kan inte ta några bilder. Särskilt inte om man dessutom har glömt att ta med laddaren. Eller så har Clas Ohlson stängt.

Den enda säkra work-around är att använda en kamera som inte behöver batteri. Det har en baksida. Man kan inte använda Auto-allt. Allt blir manuellt. Man måste jobba själv, använda hjärnan till exponeringskalkyler och vänsterhanden till att hitta skärpa istället för att zooma. De enda tillbehör som fungerar som vanligt är avtryckarfingret och ögonen.

Det har en framsida också. Man kan inte använda en elektronisk sensor utan måste använda en ljuskänslig plastremsa. En del menar att det blir dyrt att fotografera då. Men jag tycker att det som inte kostar något inte är värt mycket mer heller. Att fotografera på plastremsa, framkalla och kopiera höjer värdet på varje bild med flera kronor "hver gang" man knäpper ett kort. Om en elektronisk bild ska få något värde måste den printas på papper. För papper kostar mer än elektroner. 

Min senaste batterilösa kompis. Leicas sista batterilösa modell. Laddad med diafilm som omväxling.

Tro inte att jag är emot batteriberoende kameror, det är bara lugnare att inte använda dem. Och det kan vara ett h-e att få slut på film också!

Mellanformataren

PS
Frysen är full av film så om jag bara inte glömmer att ta med en packe så e're lugnt. 

Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren

En bra början på ett nytt Millennium

Om ett lyckat antiklimax och gulnade fotografier

Nyåret 1999/2000 skulle det hända en massa konstiga saker i världen. Företag spenderade miljarder på att förebygga skador och  eventuella konsekvenser av nyårsskiftet. Och så hände ingenting.

2000 blev ett av de händelserikaste åren i min historia men jag ska inte trötta ut er med för många av dem. Bara tre.

Jag träffade en ny kvinna i Cullera på spanska östkusten. Nu är hon min fru. Nog ordat om den saken.

Nataliya från Moskva

Profilbilden denna månad är från Spanien och tagen av Nataliya.

Efter 20 års drömmar skaffade jag min andra träbåt. Joker II. Namnet kan tyckas underligt på en båt. Den var första pris i ett lotteri 1956. Vinnaren var en Trollhättebo. Efter några fler ägare var den min. Och jag gjorde många härliga turer på Vänern med den.

Joker II. Mahognysnipa byggd på Kållandsö 1956. Bilden tagen vid Södra Kattholmen i Tösse skärgård. Sålde henne 2008 när vi flyttade till Stockholm. Nu har den hemmahamn i närheten av Karlstad.

På semestern tog jag mina föräldrar med mig till USA för att hälsa på släkten. Tanken på detta spirade redan vid de första mailkontakterna året innan och under våren tog de form. Äntligen skulle vi träffa ättlingarna till Gustaf och Adolf, mormors äldre bröder, som emigrerade till Amerika 1901 respektive 1904. De slog sig ner i Ridgway, Pennsylvania. En liten håla på ca 6000 invånare idag.

Main Street, Ridgway

Gustaf och Adolf. Årtal okänt. De amerikaniserade sitt efternamn Johansson  till Johnson.

Båda försörjde sig som snickare. Adolf dog 1940 efter att ha druckit vatten i Rådhuset som var kontaminerat med tyfusbakterier. Gustaf dog av ålder på en parkbänk 1956. Båda fann svenskättade makor och bildade familj och bodde bara ett stenkast från varandra. Gustafs fru hade emigrerat från Oslo tillsammans med sin mamma. Emma hade arbetat i Oslo en tid dessförinnan. Arbetsvandring mellan Norge och Sverige var vanligt vid den här tiden. Hennes hemsocken låg inte långt från Gustafs men de hade inte träffats tidigare. Adolfs fru var född i Amerika av föräldrar som emigrerat från Småland. Både Dalsland och Småland förlorade en stor del av sina invånare under emigrationsvågen.

Gustaf och Emma Johnson gifte sig 1909 och fick fyra barn. Den enda sonen dog i späd ålder.

Adolf och Ester Johnson gifte sig några år senare. Gustaf och Emmas förstfödda dotter Evelyn är den lilla flickan till höger. Adolf och Ester fick två döttrar, den ena var Dorothy som hälsade på oss 1967.

Mycket finns att berätta om deras öden och familjer. Vi träffade många av dem vid en Reunion i Ridgway.

En stor del av den amerikanska grenen av familjen, mina föräldrar och jag.

Hur var den nu med Kodak då? Den kusin (tremänning) jag först fick kontakt med bor i Rochester, NY. Hemstad för den excentriske George Eastman, grundaren av företaget Kodak. Hans hem är numera ett fotografiskt museum, främst över Kodak förstås. Vi besökte hans imponerande hem och hörde många historier förknippade med honom och företaget. Ett av de intressantaste besöken vi gjorde i Amerika.

George Eastmans hem

Frukostrummet. George Eastman hade en anställd organist som spelade orgel medan han åt frukost. Orgeln syns rakt fram bakom buskarna.

Till sist en bild självaste herr Kodak. Amatörfotografins fader.

Namnet Kodak kom sig av att han gillade bokstaven K.
Källa: Kodak museum 

Jag använde den enda kamera jag hade vid den här tiden, en Olympus µ:zoom115.

Mellanformataren

PS
Nästa månad rider jag åt andra hållet och intager Moskva - till häst.