Final countdown

Yttersta domen eller räkenskapens dag

Ja, så var det det där igen om varför vi fotograferar. Eller varför jag fotograferar. Jag konstaterade i ett tidigare  inlägg att det kan vara så att vi har en annan hobby än fotografering som kan motivera oss att fotografera. Jag sa att jag gjort mig av med alla hobbies men redan i ett kommentarssvar kom jag på att jag visst har hobbies. 

Gamla kameror! Varför fotograferar jag annars kameror ? =) Nu är det bara så att gamla kameror allt som oftast är som en gammal rostig bil. De kräver omvårdnad av ägaren för att överhuvudtaget överleva. Precis som vilken gammal veteranbil som helst.

Good ol' Peggy

Ett ständigt putsande och användande krävs för lycklig fortlevnad av både bilar och fotoapparater. Jag har helt nyligen erfarit detta med en digitalkamera också. Min Canon Powershot A80 från 2004 (digitalretro?) har börjat konstra. (Jag använder den för sällan). Displayen startar bra men hittar strax ett maskhål i cyberspace och övergår till psykedeliska linjära fraktaler av verkligheten. Dessutom i lila! Som tur är fanns dåförtiden fortfarande en vanlig genomsiktssökare. Kikar jag genom den när jag tar bilden så går det fortfarande att ta bilder med den. Men chimping är ogörligt. Nu gör det mig inget. Jag är ju van att se resulatet senare. Långt senare. Bortom fixet ungefär. Så tills vidare betraktar jag den som varande i "hyfsat bruksskick".

Desoto i hyfsat bruksskick

Det finns flera anledningar till min andra hobby. Jag är ingenjör med mekanisk inriktning. Jag fascineras av mekaniken i gamla kameror. Jag är också uppvuxen i en fotograferande familj och förening. Den digitala eran har dock aldrig riktigt fastnat i mig även om jag gjort flera försök. Tekniken fick sin dödsstöt när jag sneglade på min första kamera igen sent 2008. Den första kamera jag använde 1964.

Zeiss Ikon Nettar 515/16 maxad med de vanliga tillbehören

Gammal kärlek rostar inte. Den är fortfarande en av mina favoriter. Det är andakt att ladda en rulle och stoppa den i fickan för en tur på stada. Moderna amatörfotografer rynkar nog på näsan åt optiken men Novar Anastigmaten ger mig precis det jag vill ha av bildkvalitet. Ibland FÖR bra.

Två röda punkter , spänna hanen, sikta och tryck. Fotografins kärna.

Objektiv: Novar Anastigmat 75/4,5. Sensor: Kodak Portra 160 NC

Jag har för övrigt ännu en hobby men där jag inte fotograferar så mycket, släktforskning. Där letar jag mer efter bilder som andra tagit. Mitt mål är att ha några bilder av varje individ i olika åldrar i livet så långt tillbaka det nu är möjligt. Fattighjonen hade dock inga kameror! Här bjuder jag på ett fotografi av den äldsta dokumenterade släktingen på mammas sida. Min mormors mor. På pappas sida finns det troligen ännu äldre fotografier. När jag fotograferar inom denna hobby är det gamla boställen, gravstenar och tillhörande artefakter som är motiven.

Kristina Andersdotter, född 1858 i Fjäll, Långserud , Värmland. Död 1923  i Mo, Åmåls landsförsamling, Dalsland. Maken Johannes Johansson vägrade låta sig fotograferas.

Kyrkogatan 23, Åmål. Mitt första boställe på planeten.

Slutet är nära

Nå, varför fotograferar jag? Vad är meningen med hela grejen fotografi. Jag frestas föreslå att jag är född med det. Precis som man föds och börjar andas så kan det väl vara lika rätt att man kom igång med fotografi tidigt. Det blev liksom ett med själva livet. Världens naturligaste grej. Att jag har profilbilder från alla år jag levat kan väl vara bevis nog. Framkallning och fix ligger i blodet, så att säga. Kan man gå opåverkad genom  livet om man är född av fotograferande föräldrar? Det är förresten förädrars skyldighet att överföra sina värderingar till barnen. Senare ska de förstås välja själva. Och jag valde att bli vid deras läst...

Eller så kan man på bästa Douglas Adams-manér komma fram till att  meningen med att fotografera är:

Bländare 8

Det behövs ingen vidare förklaring. Men för att inte aktersegla dem som inte läst Douglas Adams tror jag det är tre orsaker i mitt fall.

1) Att hjälpa mig minnas livets gyllene stunder. Utan alla mina bilder skulle mycket aldrig kommas ihåg! Hur många gånger har jag inte förvånats över bilder jag har i mitt album som lockat fram en bortglömd händelse.

2) Det känns skönt att behärska ett hantverk. (Så länge jag håller mig borta från digitalkamerorna) 

3) Det är himla kul!  

Mellanformataren

PS
Slut på de existensiella grubblerierna. Nästa grubbel gäller analogt vs digitalt på mitt personliga plan. Varför fotograferar jag hellre på film än digitalt? Det är nästa gåta. Hur förklarar man en känsla?

35 mm gatufoto med Rolleiflexen

Om ett sällsynt ekipage

Lika bra att erkänna det utan krusiduller. Jag trivs väldigt bra bakom ett 35 mm's objektiv. Därför är det ofta jag går ut med den här apparaten när jag går på stan och plåtar.

Och så har jag äntligen funnit en digital motsvarighet som konkurrerar om gunsten vid mina vandringar. Också den med en 35:a. Jag tar ju sällan mer än en kamera med mig så ibland är kvalen stora innan jag kommer iväg. Den första tar jag helst men den andra borde få lufta sig också.

Till råga på allt har jag nu gått och blivit med 35:a på mellanformatsfavoriten också. Tre hötappar att välja på när man ska dokumentera livet i staden.

Jag har kommit över en Carl Zeiss Rollei Mutar 0,7x som förvandlar min Rolleiflex 3,5B Automat till en gatufotokamera med pondus. Den blir därmed nästan lika skräckinjagande som de största DSLR:erna. Men har en vänligare framtoning. En del människor  mjuknar betydligt och blir riktigt trevliga i sällskap med en Rolleiflexfotograf. Döm själva.

Mutar 0,7x omvandlar 75 mm till 54 mm och bildvinkel 72°. Motsvarar 35 mm på en 35 mm's kamera. Mutaren är ett sällsynt djur på autionssajterna men förekommer oftare än en äkta Rollei Wide.

Objektivet tar 67 mm filter som jag redan har i flera färger till min Bronica. Filterringen täcker en del av sökarobjektivet då men det får man leva med för att få sina fina sommarmoln.

Notera stödpinnen längst fram. Den är lite framtung.

Mellanformataren

Smygpremiär med svartjobbet

I förra veckan fyllde jag år och jag firade med några timmar i mitt nya mörkrum. Solo. Tidigare har jag haft min pappa i närheten när jag kopierat men den här gången var han 40 mil bort. Och det var nog lika bra det. Det blir otroligt varmt på 2,5 kvadratmeter efter en stund. Pappa klarade det på mindre än en kvadratmeter i min barndom. Men han hade förstås ingen toalettstol som stod i vägen.

Meopta med färghuvud. Bord FLYTTA från IKEA

Jag började lite lätt med 10x15 Kodak Polymax II RC för att känna på det här innan jag ger mig på större papper och fiberpapper. Jag siktar på att göra mina egna förstoringar på varmtonat fiberpapper (som jag gillar mest av allt just nu) så småningom. Första sessionen körde jag tre negativ från Zeissen (ZM) och även om jag inte helt lyckades linjera in papperet rätt så blev bilderna över förväntan bra. Framkallade i Dektol och fixade i Tetenal Rapid fixer.

 
Första sessionen

Äkta silverarbete. Made in Vällingby.

Svartjobbaren