Kalaserier och födelsedagar

Både min dåvarande fru och jag har stora familjer och självklart blir det då många kalas varje år. Så många att vi tidigt kom överens om att bara fira vart femte år och varje år bara inom den närmaste familjen. Men det blev ändå en massa kalas varje år. 1989 hämtar jag månadens profilbild från ett sånt kalas i Bräcka, Långserud, Värmland. Det är svårt att minnas vilket av dem ty det var ganska många gånger vi var där. Men den här gången tror jag bestämt att det var min svärmors äldsta syster Ruth som fyllde riktigt gammalt. Hon bodde på bondgården som dåmera ägdes och drevs av hennes dotter med man. De uppfödde tjurar och det kunde vara ganska spännande ibland. Jag ska här inte berätta om någon incident mer än att vi alltid kom hem med gödseldoft i finkläderna från dessa kalas. Besök i lagårn var obligatoriskt =)

Annars var årets största händelse när trean kom till världen. Viktor Emanuel Meldert tog genvägen ut ur mammas mage och för en gångs skull fick jag ensamrätt på barnet nån timme eller så medan läkarna sydde ihop modern. Det var en upplevelse som jag inte glömmer och jag förstår lätt hur det nära bandet mellan mor och barn uppstår. Så var det med mig och Viktor. Det känns lite sorgligt att en pappa går miste om  den första hudnära stunden med barnet vid normala födslar.

Vi hade gissat och väntat oss en flicka och hade namnet klart. Nu blev det akuta familjeöverläggningar och Philip som sitter med mig i en hammock på profilbilden menade bestämt att han skulle heta Linda Karlsson (!?) Det blev turligt nog inte så. Jag hade Johnny Cash's låt i färskt minne "the man who named me Sue" så Linda avstyrdes vänligt men bestämt. Och en framtida förbannelse från sonen Linda avvärjdes i sin linda =) Om nåt år eller så blir han sjuksköterska!

Mellanformataren

Motivet bakom kameran

Och det handlar inte om det du missar bakom ryggen

Jag återkommer med mina grubblerier om vad är det som får oss att trycka på knappen. För att fånga ett ögonblick i historien som annars aldrig kan återskapas utan är dömt att förblekna i våra minnen och till slut dö med oss.

Jag ska tills vidare bortse från yrkesfotografen. Den som försöker leva på att fotografera, precis som vem som helst försöker leva på något annat. Gemensamt för de flesta yrken är att man inte gör det man själv vill utan måste göra sådant som andra har bestämt. Ok, ibland är det kul men vanligtvis inte.

Det här var ett kul jobb

Amatörfotografen är den lycklige saten som fotograferar för nöjes skull på sina 128 timmars fritid varje vecka. (168 för de som gått in i den eviga vilan.) Han försörjer sin hobby med skattade pengar från det arbete av något slag han utför. Han lever måhända inte för sitt arbete men arbetar gärna för att få fotografera. Sålunda har han inte heller någon press på sig att ta en viss typ av bilder som någon annan vill ha utan kan fritt välja motiv efter eget tycke och intresse. Som sagt, en lycklig sate.

Jag har kommit på något som nog stämmer på många av amatörfotograferna. De har egentligen ett annat intresse. Också! Mer än EN hobby, alltså. Det har jag också haft men har nu sanerat i de många utgifterna för att koncentrera på en. Men, låt oss t ex ta fågelfotograferna. De har förstås ett starkt ornitologiskt intresse och för att bevisa sina landvinningar och sortera bort synvillorna dokumenterar de förstås sina betraktade arter med sin 70-700/2,0 med artigenkänning i kamerans program. Om det finns något i 9F super VR coated GT flashing bulb MkVIII. Jag tror dock inte att någon kameratillverkare har funnit en algoritm som "ser" motoruven. Ännu.

Rödfjädrad härdsmälta.    Inte det? 

De som har bilar som hobby har förvisso redan en kostsam hobby men det hindrar inte den bilintresserade fotografen från att  skaffa sig en fin kamera. Här räcker det förvisso med kortare gluggar. Helst med rökfilter mot burn-out. Även här handlar det om att dokumentera de bilar man sett. De som man kanske aldrig eller sällan får se igen.

Blommor vill jag hävda är ett kvinnodominerat intresseområde. Jag har visserligen en god vän som är man och kan mycket om blommor  och gärna odlar desamma. Men han är ingen amatörfotograf. En fotograferande kvinna däremot är objektivtillverkarnas guldgås. Hur många macroobjektiv häckar inte några centimeter framför målade läppar? Inget ont i det. Jag dröjer bara lite med poängen.

Konklusion

En fotograf som har andra hobbies än fotografi är den lyckligaste av alla fotografer då han har en för honom/henne naturlig drivkraft att aktivera slutaren och dokumentera sin hobby/intresse. Ett motiv både framför och bakom kameran. För att minnas det han/hon sett och byta bilder med likasinnade. Precis som man bytte filmstjärnor med varann som liten. Naturälskaren må vara den lyckligaste av alla då naturen erbjuder ett av de mest outsinliga motivområdena världen kan erbjuda. Ingen solnedgång är den andra lik.

Vad är då all annan fotografi som inte har dokumentärt syfte?  Och jag som gjort mig av med alla andra hobbies? Varför fortsätter jag att fotografera? Grubblerierna fortsätter...

Mellanformataren

PS
Kom ihåg att jag bara kåserar. Känner du dig träffad? Då siktade jag nog rätt =)

Min 127-dag

Det blev inte många timmar jag var ute men två rullar Bluefire Murano 160 hann jag i alla fall köra genom en av mina Rolleiflex Baby. Den äldsta av dem. Den ena är några månader yngre än den andra. Jag körde först slut på en Tri-X 400 som var egenhändigt skuren från en 120-film tidigare i vår. Men här visar jag bara några färgbilder.

Mellanformataren

Anfang und Abschluß

Om konstverken i filmens början och slut

En bonus när man fotograferar med film är de bilder man tar medan man tar sig fram till ruta ett och det oväntade slutet som uppstår i en del kameror. Den bästa bilden blev kanske halv eller så hamnade den i klorna på framkallningsklypan. Här är några smakprov från filmens underbart överraskande värld. Och kom inte och säg att det är mina bästa bilder! >:/

En del av dessa är fina minnen i all sin enkelhet. En del påminner om platser för filmbyte.

De klart sämsta kamerorna att bjuda dessa läckerheter är min Chinon Genesis II och Olympus µZOOM115 som har helautomatisk fram och tillbakaspolning. Men så är de tråkiga också.

Mellanformataren

PS
Gör om det där i en bi... digitalkamera om du kan! 

PPS
Varje likhet med nu levande eller döda personer är helt oavsiktlig.

Bra-att-ha-bilder

Om att samla snapshots

Jag har en  ovana (som du förstår har jag flera) att samla till synes meningslösa bilder. Syftet är att använda dem som illustrationer i sammanhang där det passar. Man kan aldrig så noga veta när behovet dyker upp men har man en blogg är sannolikheten ganska stor att man rätt som det är får användning av någon gammal bild. Här kommer några smakprov ur min bildbank.

Mellanformataren och snapsjägaren

PS
Det här ska naturligtvis inte tas som kritik mot alla dem som tar snapshots.