Lumpen - utan vapen

1976 gjorde jag lumpen. Den vapenfria varianten eftersom jag tyckte det var bättre att lära sig nåt nyttigt hellre än att döda människor. Samvetsöm kallades det förr. Vapenfri tjänstepliktig på byråkratspråk. Nu i dagarna avskaffar man värnplikten, tänka sig. Den 20 april 1976 ryckte jag in på Arlanda Flygplatsbrandkår för en sjuveckors kurs på brandskolan. Första samlingen inleddes av ett brandbefäl som var gammal reservofficer i det militära. Ett militäriskt tal som var menat att sätta skräck i de nya brandrekryterna. Jag hoppades innerligt att jag skulle slippa denne man som chef i min grupp. Naturligtvis gjorde jag inte det! Men när kursen var klar lyckönskade jag mig själv till att ha haft det bästa brandbefälet på hela brandskolan. Han var strikt och en ren pina i övningsmomenten men mycket rolig och trevlig däremellan. En bra ledare, helt enkelt. Efter kursen spriddes vi ut på Sveriges alla flygplatser. Karlstad som var närmast hemma behövde bara en och en familjefar från Kristinehamn fick den platsen. Kiruna och Visby ville många till (de fick flyga hem) och lotten föll inte på mig.  Så jag blev kvar på Arlanda. När jag senare fick reda på hur de andra hade det var jag lika glad för det. Det hände mer på Arlanda och på fritiden hade jag ju hela Stockholm att ströva omkring i.

Förutom att släcka bränder och då förstås speciellt i flygplan, drillades vi i första hjälpen av en mysig dansk manlig sjuksköterska. Hans favoritreplik när vi svarade fel på frågorna han ställde var "Det är bra! Men det är fel." Tänk er det på rapp danska. Att lära sig rädda liv kändes förstås mer meningsfullt än att släcka dem. Bränder släckte vi däremot och det var ofta skarpt läge i flygtrafiken med varningslarm inför landningar. Medan jag var i tjänst störtade en Vickers i Bromma på en parkeringsplats och vi visste i detalj vad grabbarna på Bromma hade för sig.

På Arlanda hade vi en rad tillbud också. Bombhot, självmordsförsök, gräsbränder och ett par harmlösa haverier. Det haveri jag minns bäst var ett sjöflygplan med lärare och elev som hade doppat buken i ett antal sjöar runtomkring och skulle landa på Arlanda. Läraren skulle göra det. Men han glömde fälla ner landningsstället och landade på V-sömmen för att slutligen tippa över på ena vingen. Det var min lediga dag då så jag fick höra om det när jag kom tillbaka efter min sedvanliga tur in till stan. Värre var det när ett fullproppat charterplan fick en fågel i ena motorn vid start. De lyckades landa och stanna med noshjulet strax bortom landningsljusen. Max 30 sekunder hade vi på oss från larm till att bilen rullade ut och det klarade vi alltid, även om vi låg och sov.

Självporträtt i backspegeln på skumbilen. Den här dan var jag "slangtattare". Ett riktigt slitgöra. Pappas gamla Praktika IV hade jag redan använt flera år. Den fick hänga med lite överallt. Även på övningar och utryckningar.

De flesta dagar förflöt dock i sakta mak med mest underhåll av materiel och kroppsliga övningar. Varje dag började med en koll av utrustning och bilar. Checklistan verkade hämtad från flyget. Rigorös kontroll alltså. Andras liv kunde ju hänga på att grejerna var ok.

Så juli månads profilbild blir ett utsnitt av gruppbilden ovan på 3303 Norén  (jag bytte inte efternamn förrän två år senare).

Endast för svart/vit-fotografer

En Color Finder finns nu till salu på Tradera.

Fast färgerna den eventuellt kan hitta verkar vara lika bleka som pappersbilder från 60-talet.

ZM + Biogon T* f2/35 mm

Så har då de första rullarna passerat ett heltgjutet Zeiss-ekipage, mätsökarkameran Zeiss Ikon ZM och Carl Zeiss ZM Biogon 2/35 mm. Allt made in Japan by Cosina. Förra gången hade jag ju en Ultron från Voigtländer på i väntan på Biogonen. Hur var det här då? Lika roligt som vanligt. När detta skrivs har jag kört tre rullar Tri-X, en Portra 400 NC och två rullar Bluefire Police. De sista har jag redan bloggat om så de får inte var med i detta inlägg.

Första rullen - Fotografiska

Premiärrullen började med en bild på Poolkompisen Olle Janson men jag lovade att inte använda den =) Istället blir det några bilder från fotografiska.

Fika vid panoramafönster. Beskuren.

Caféet

Konferenslokal 

Andra rullen - Finspång och Norrköping

Jag fick vänta på ett nyckelbyte. Stor bländare

Orangeriet vid Finspångs slott, baksidan. Medium bländare 

Linje 3 mot Klockartorpet. Norrköping

Tredje rullen - Peking - Stavsjö - Munsö

Berlin i Peking motionerar en retro-digital 

En kopp kaffe i Stavsjö. Jag brukar stanna där för att tanka bilen och kroppen på väg hem. Stor bländare.

Skarptecknande i starkt ljus. Små detaljer syns även i det starkt vita.

Fjärde rullen - Björkvik - Slussen - Ellens

 
Barnbarn no 2. Stor bländare

Affes hörna. Bilversionen. Ganska stor bländaröppning.

Profiler på Ellens. Stor bländaröppning och fokus på Staffan t v. Affe lite längre bort och svagt softad. Men när han bloggar är han skarp!

Nu har jag inte haft någon vetenskaplig ambition bakom  fotograferandet för att redovisa ett objektivt test. Det här är i allra högsta grad ett subjektivt sådant. Jag har tagit bilder som vanligt och blandat den här redovisningen med både stora och små bländaröppningar så att ni i någon mån kan se vad objektivet förmår. Det ser bättre ut på min skärm i full skala kan jag försäkra.

Summering ZM + Biogon 35 mm

ZM fungerar finfint med Biogonen också men det var ju väntat. De få saker man behöver tänka på när det gäller kameran sitter redan i ryggmärgen och sökaren är underbart ljusstark. Jag har funnit ut att jag kan köra den utan glasögon. Att jag sen glömmer att ta av dem är en ny reflex jag måste lära in =) En annan grej jag skaffat sedan rundorna med Ultronen är ett kamerafodral i handsytt läder från Leicatime. De är normalt dyra som skräcken men jag vann ett för ZM på Tradera för en spottstyver. En liten "bula" på framsidan utgör ett bekvämt grepp. Väskan är inte fastskruvad i stativgängan som brukligt på äldre varianter utan hänger i kameraremmen. Det är ett ögonblicks verk att ta av den för rullbyte. Om man nu skulle ha bråttom, vill säga.

Objektivet tecknar skarpt (min bedömning) och funkar bra för min typ av fotografering. Vid små bländaröppningar är det märkvärdigt skarpt så man skär sig i ögona! Missar inga detaljer i starkt ljus heller även om starkt ljus och starka kontraster inte är något att stå efter rent fotografiskt. En sak som INTE är bra på objektivet är objektivskyddet. Kass konstruktion som kanske passar kvinnliga fingrar.  Svårt att sätta dit, särskilt med motljusskyddet på och jag har tappat det oprovocerat några gånger. Nu använder jag det bara som skydd vid transport och eljest inte. Kameran är ju inte redo för fotografering med skyddet på. Det är pilligt att få av också. Motljusskyddet är fenomenalt bra och fästes med bajonett. Tung och stabil konstruktion som nog kan ta lite smällar innan objektivet gör det.

Nöjd med köpet drar jag mig nu tillbaka från recensionerna och fortsätter med mitt Dogmafotograferande, då och då avbrutet med en Portra 160 NC.

Bluefire Police - filmen utan korn

"Bluefire Police är en pankromatisk svart/vit film med ultrahög upplösning som är okänslig för infrarött ljus. Dess korn är så fint att det inte påverkar bilddetaljer ens vid kraftig uppförstoring."

"Bluefire Police är en film vars egenskaper inte kan bestämmas med vanligt standard ISO-tal. Istället specifiseras ett exponeringsindex, EI. I praktiken är ett EI-tal detsamma som ett ISO-tal."

Det där sista är egendomligt. Kan inte bestämmas men är i praktiken detsamma!

I höstas köpte jag ett kit med två 135-24-rullar och en flaska koncentrerad framkallare. Nu i våras körde jag rullarna i min Zeiss Ikon ZM med ZM Biogon 2/35. Dogmakameran fast med fel film.

"Sätt din kamera manuellt på ISO 80 för bildframställning eller ISO 100 för högkontrastig teknisk fotografi"

Jag satte den på ISO 100 då de bildexempel jag sett har dålig kontrast, snarare jämngrått och jolmigt. Likväl var det meningen att man skulle framkalla den utan kompensation för pressningen. Jag framkallade filmen i Bluefire HR. Flera agiteringsmönster och tider kunde väljas. Då mängden framkallare är något mindre/rulle än min Paterson-dosa anger så valde jag metoden med kontinuerlig agitering i 12 minuter (framkallaren tempererad till ca 21°C). Annars kunde man köra med intermittent agitering i 14 minuter och istället för att vända dosan, skaka den vertikalt var 30:e sekund. Ytterligare en variant med kompenserande agitering i 16 minuter var en modifiering av den på 14 minuter. Suck! Varför göra det så krångligt? Vanligt stoppbad och sedan fix i bara 90 sekunder.

Nå, hur blev bilderna? Negativremsorna sa mig att något har gått fel. Glasklart med några mörka fläckar här och där! Borde vara omöjliga att skanna men det gick bra. Döm själv.

Läsaren. Ellens 9 juni 2010. Beskuren.

Vid Huvudstaleden. Observera att inget gulfilter är använt.

Pensionerad Skylarkraket på Rymdbolagets terass.

Detalj.

En negativ sak upptäckte jag dock. Massor med små ljusa prickar. Min teori är att det är mikroskopiska bubblor som bildats vid den kontinuerliga agiteringen. Damm brukar ha skarpa kanter. Dessa var mer diffusa. Vid granskning med lupp ser jag verkligen inte några korn. De tre sista bilderna är skannade på 4800 dpi och ändå är det till sist bara pixlar jag ser vid kraftig förstoring. Det går nog bra att printa bilder för husväggar med den här filmen.

Slutsatsen blir att det här är en intressant film att fortsätta ta bilder med MEN
1) Kör den på ISO 80
2) Fotografera inte kontrastrika motiv
3) Framkalla i rotationstank för att slippa bubblor.

Mellanformataren

Mellanformatet växer!

Ni känner mig ju numera som Mellanformataren. Någon pseudonym måste man ju ha för att särskilja sig från mängden =) Plågat er har jag med nationalformatet ur min gamla Rollei och 6x6 är numera vardagsmat för alla jag känner på FS. Häromveckan damp det ner ännu en mellanformatare i Vällingby. Ja, en kamera då förstås. Min ungdoms kärlek utsträckt till 6x9. En Nettar 515/2 som ägts av en spanjor boende på den brittiska ön. Här är kameran som är något lite mer komplicerad än en Kodak Six 20 Brownie. Och med ett härligt objektiv, graderat i fot.

Fullt utvecklad

Fullt invecklad. Ryms lätt i jackfickan. 

Det är en pocketkamera med bälg som tar 120-film förstås. Objektivet är ett Novar anastigmat 1:4,5/10,5 cm med tider från B till 1/250 s och antireflexbehandling. Troligen tillverkad runt decennieskiftet 1949/50. Ingen tillbehörssko men blixtuttag finns (antagligen för att Zeiss Ikoblitz satt fast i stativgängan eller för att man ändå var tvungen att hålla upp plåten med magnesiumpulvret på behörigt avstånd för att inte bränna hål på bälgen =)).

Förra veckan tog jag dessa bilder och nu är en färgfilm på väg till labbet.

Tmax 100 och Xtol 1+1

Åtta rutor får man, så för att förlänga nöjet gäller det att vara långsam. Slow photography är en dygd i mellanformatet och en god medicin för stressade fotografer.

Det här är så nära man kan komma storformat i mellanformatet. Nästa steg är 4"x5" men det får nog vänta ett tag till. Då blir det slow på riktigt!

 Mellanformataren