Långt från Västerlånggatan

Efter utställningen på Midsommargården stannade jag i Gamla stan på vägen hem. Stannade gjorde jag inte men tog en promenad och försökte hålla mig så långt bort från Västerlånggatan som möjligt. Jag korsade den förstås. Stortorget också med sin blodiga historia. Här lite smakprov utan bildtexter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag gått där ett tag blev jag omsider hungrig och slank in på Slingerbulten och åt middag. Satt i gäddans fönster och glodde på gatulivet. Mätt och nöjd åkte jag hem med linje 19. Det har sina poänger att vara ensam med sig själv ett tag.

Det är jag som är Draken

Lika bra att säga det med en gång. Jag är ingen hjälte. Det är jag som är Draken. Här är jag illa ute när Hjälten Göran fått tag på mig. Den snuskigt sköna prinsessan glömmer jag nu. Göran är en förfärligt tuff rival. Skyr inga medel. Svärd och pansrad häst mot min krokodila hy. Jag dööör...

 

Hjälp! Han trampar på mig!

Lämna mig ifred! Jag dööör...

Hässelby i sakta mak

På lördag förmiddag skjutsade jag frugan till Arlanda. Hon ska åka hem till Moskva och hälsa på. Det är tomt hemma utan henne. På eftermiddagen tog jag cykeln och lillkameran och gav mig av mot Hässelby - cykelvägen mellan bebyggelsen och Grimstaskogen. I Åmål bodde vi med skogen bakom husknuten. Så även i Vällingby där Grimstaskogen är närmaste granne. Känns som hemma. Det är fina cykelvägar och jag njöt av turen. Stannade bara ett par gånger för att ta bilder.

Drar sig mot solen precis som blommor

Hässelby slott i prakt och härlighet. Lägg märke till de ljusa bilspåren. "Burn-in"? Klockan går rätt två gånger per dygn.

Det är inte Pärleporten men du får ett ljus på din stig.

I Stockholm finns det slott i varenda buske har jag märkt. Någon gödslade med dom genom seklerna. När St Tomas kyrka ringer till helg stannar jag vid Grimsta slott. Prinsessan och prinsarna är utflyttade sen länge. Bara kungaparet och hovet kvar.

Söndag

I eftermiddag blir det förrättning på Midsommargården vid Telefonplan. Kanske träffar jag Bengt.

Kaxigt värre...

Det blir ingen bild den här gången. Har varit på Brutus Östlings utställning i Jakobsberg och är lite tagen av alla fina fågelbilder. Superfina bilder. Har du chans att åka dit så gör det, vare sig du gillar naturfoto  eller inte. Om du ligger på din dödsbädd är det ingen ursäkt heller =)  Alla här har väl sett hans bild på lappugglan "en face" som störtar rakt emot betraktaren. Den var ju på Fotosidans förstasida förut. Den är vass. Men jag tyckte andra var vassare. Kungsörnarna som slåss i luften någon meter över marken i snöoväder blev min favorit. Satt och njöt av den en god stund. Ett par havsörnar som kalasade på ett rådjur en annan favorit. Kanske mest för att man fick intryck av att det var en målning från 1800-talet i typiskt naturromantisk stil. Brutus kan kaxa sig ikapp med sina fåglar. En utställning med Utmärkt beröm godkänd (A,5, MVG eller vad du nu  lättast känner igen). Var sugen på att köpa en tavla men nöjer mig nog med boken när den kommer.

Tänkte inte på det...

Jag vill så gärna digitalisera några av mina bästa bilder från den analoga tiden men jag är inte riktigt nöjd med kvalitén när jag provat att skanna dom. Du kan se eländet i mitt album Bilder från vinden. Kompositionsmässigt är de ju hur fina som helst =) Men kvalitén är inte i nivå med originalet. Och jag vill komma nära originalet, om du förstår vad jag menar.

 

Jag fick låna pappas diaduplikator och införskaffade en T2-adapter för Nikon (jag ska ändå ha en) och började fotografera ?! Avtryckaren reagerade inte. Ändrade allt som gick att ändra på kameran men ingen reaktion. Tills slut ändrade jag inställning på blixten och och flopp (spegeln) och sladang (ridån) och stjärnbaneret i mina ögon (blixten). Allt blev svart. Bilden också. Plockade fram den gamla blixten som sitter på en fotocell och satte den på ett litet stativ, ställde in huvudblixten på max effekt (liten bländare) och tryckte av. Bättre.

Men nånting är fel. Bilden är kraftigt beskuren. Efter en del funderande kom jag på att en vanlig diaduplikator ju är gjord för att duplicera dia på film, d v s 24x36 mm. Hade jag haft en kamera med fullformatsensor så hade allt varit frid och fröjd (utom vad gäller ljuset) men nu har jag ju en mindre så delar av bilden lyser på något annat där inne i kamerahuset. Något som definitivt inte har som jobb att leka pixel. Här är bildbeviset. Den översta bilden är den skannade originalet, den andra är fotograferad i diaduplikatorn.

 
Skannat original. Bearbetat i Lightroom.
 

Avfotograferat original. Obearbetat.

 

Nu är jag ju min pappas son så jag har fått en idé. När jag blir färdig med den och har testat den ordentligt någon gång i vinter kanske jag publicerar den här.